Kapitel 4 Mammas rättvisa

Tiden som vi bodde hos Pål hoppades jag ständigt att min mamma och pappa skulle bli tillsammans igen. Speciellt då Pål var borta. Jag dagdrömde ofta om hur det kunde vara, hur underbart det måste ha varit när de var tillsammans. På den tiden mådde ju mamma så bra, även fast hon hade mig. Men jag visste på något vis ändå att det aldrig skulle hända, de skulle aldrig bli tillsammans igen och jag skulle alltid känna att jag störde.

Mamma förändrades ett tag till det bättre. Redan dagen efter väckte hon mig tidigt på morgonen, hon hade bakat bröd och använde socker som pålägg. Självklart gjorde hon detta för att hon inte hade några pengar, men som barn märker man inte det, som barn älskade jag sockermackor.

Mamma följde även mig till skolan. Hon hjälpte mig med mina läxor och frågade hur jag haft det. Hon verkade bry sig på riktigt och jag kände mig älskad även om jag fortfarande kände att jag störde och att jag en gång förstört så kände jag mig älskad.

Jag gick till skolan varje dag, försökte skaffa mig vänner men ingen gillade min dialekt. Det blev inte bättre, när jag sa att det var de som hade en dialekt. Jag kom från Stockholm och så som man pratar där, så ska hela Sverige prata. Men de bara retade mig, bad mig säga saker som lät konstigt när jag sa det. En dag träffade jag en pojke som gick i trean, han var lång hade rufsigt blont hår och blåa ögon.

– Vad heter du, frågade han kort och log.

Jag blev alldeles till mig, jag hade inga vänner i skolan och ingen hade frågat mig om mitt namn fram tills nu.

– Alice… svarade jag tyst.

Och han bara skrattade högt och tydligt, till en början skrattade jag också men till slut insåg jag att även han skrattade åt mig.

– Säg chex!

– Säg vadå?

– Chex…

– Jag vet inte… vad menar du?

– Chex, säger jag ju dumhuvud!

– Du menar kex? Frågade jag och då slog han mig med näven rakt på näsan.

– Du bor i Göteborg och här heter det chex!

En fröken tog hand om mig, hon förklarade för mig att vissa barn ibland kunde vara dumma mot nya elever och att jag inte gjort något fel. Jag bara satt tyst och såg in i väggen, jag ville hem, hem till mitt Stockholm och till min pappa. Fröken ringde till slut mamma och bad henne komma och hämta mig. Mamma kom in och såg på mig med mörka ögon.

– Vad fan är det som har hänt, frågade hon och klappade mig lite för hårt på kinden.

– Jo, det var en pojke som slog Alice och jag håller just på att förklara för henne att…

– Vadå för jävla pojke?

– En pojke i trean, han har det inte lätt hemma och…

– Så du menar att en pojke i trean har slagit min dotter?!

– Ja men han… fröken försökte lugna ner mamma men jag visste att det var helt omöjligt.

– Var är han nu?!

– Jag tror nog att det är bäst om du tar hem Alice och…

Jag såg hur mamma började skaka, hon såg på mig och sedan på läraren som höll om mig. Jag vet inte om det bara var mig hon ville skydda eller om det var något annat som hänt, men jag har aldrig sett min mamma så arg.

– Jag frågade var han är nu?

– Han är i rummet bredvid men vi har redan diskuterat det här med honom och jag tror nog att det är bäst om du…

– En sak ska du ha jävligt klart för dig: Jag skiter i vad du tycker. Mamma tog min hand och liksom drog mig till rummet bredvid.

Vi kom in i ett klassrum, alla barnen satt tysta och skrev och jag såg hur pojken som slagit mig såg på min mamma och började vrida sig i bänken.

– Så Alice, vem var det, sa mamma lugnt och försiktigt.

– Men mamma…

– Vem var det? Mamma var fortfarande lika lugn hon till och med log när hon pratade med mig. Jag pekade på pojken och mamma gick lugnt fram till honom.

– Nu ska jag berätta en sak för dig: Jag är stor och du är liten. Men för Alice så är det du som är stor och hon som är liten… Hon tystnade och såg ner på golvet, så det som vore rättvist för alla är att jag slår dig, inte sant?

Pojken såg vettskrämd ut, han började skaka och jag märkte hur han kände sig obekväm.

– Jag förstår att du inte svarar… men jag ville bara säga vad som kommer hända här framöver, mamma höjde rösten, så att alla vet att om någon gör illa Alice, hon pekade på mig, då vet ni att ni måste slåss med mig sen och jag är jävligt bra på att slåss ska ni veta.

Så gick hon, jag sprang tyst efter henne och hon tog ett hårt tag i min hand och såg på mig.

– Du förstår Alice, rätt ska vara rätt.