Jag träffar Jenny Escobar på torget, utanför Montevideos stadshus, en imponerande byggnad från 40-talet när Uruguay var en av världens rikaste land och välfärdstaten höll på att skapas. Landet hade vunnit den första av världens mästerskap i fotboll och ett stadium för 30 000 åskådare var landets stolthet.
Jenny står där tillsammans med trettio andra kvinnor, många klädda i svart. De håller plakat och banderoller: ”Nej till våldet mot kvinnor. Vi kräver hårdare domar mot män som våldtar.”
De tillhör Women in Black, Mujeres de Negro, en internationell grupp som kämpar mot krig, militarisering och våld i hemmet. Jenny är deras språkrör. De förbereder en internationell kongress i Montevideo 2013. Grupper från Belgien, Italien, Storbritannien, Spanien, Serbien och Israel har annonserat att de ska närvara.
”Min dröm är att ha Lydia Cacho som gäst här på kongressen. Och Rigoberta Menchu, och Vandana Shiva och Angela Davis. Vi har så många kvinnliga förebilder. Alla dessa åldrande systrar som håller tysta demonstrationer i Tel Aviv och Belgrad. I Tel Aviv står judiska och palestinska kvinnor sida vid sida i Hagar Square och får ta emot glåpord och förolämpningar, deras paroller ”Nej till ockupationen” ses som förräderi av många.”
Kräver strängt straff
I Uruguay har de valt att fokusera sig på våldet i hemmet, Uruguay med en liten befolkning på tre miljoner människor, visar upp skrämmande exempel på mördade kvinnor som har dödats av sina män.
Just nu är Montevideo i chock. En taxichaufför, som ägde flera bilar och som var gift med en läkare, dödade henne, hans svärmor och parets son på några månader med knivhugg. Hans argument var att hustrun var olydig, ville skilja sig och sälja deras gemensamma miljonbostad.
Mujeres de Negro kräver att han tilldöms lagens strängaste straff.
Men många röster har hörts som anklagar vänster och feminismen för att sätta griller i hjärnor på kvinnor som inte längre ser som sin plikt att bistå deras män och sitta hemma med barn.
Kvinnor som vill göra karriär ses som suspekta i ett land som på 1930- och 1940-talet förvånade världen med utbildade kvinnor och en generös lagstiftning som garanterade kvinnor rättigheter. Skilsmässa, att stanna hemma med barn och få pengar för det, fri universitetsutbildning, toleransen var hög och kvinnor och män var med på rätt jämlika villkor.
Tillräckligt radikal?
Jag träffar också Azucena Berrutti, född 1029. Hon var landets första kvinnliga försvarsminister och försvarade politiska fångar under tiden då Uruguay drabbades av en militär diktatur.
Azucena är själv ett exempel på landets särställning i Latinamerika. Hon utbildade sig till advokat på 1950-talet och var medlem av socialistpartiet, som förbjöds av militärerna. Hon hungerstrejkade 15 dagar i protest mot militärernas behandling av fångarna. ”Vi har en tradition av starka kvinnor i det här landet. Vi behöver inga skyltar här. Vi kallar inte oss för feminister utan för socialister och i socialismen är vi alla jämlika”.
Hon ansågs för övrigt inte radikal nog av landets feminister, som iscensatte olika protester mot henne och som anklagade henne för bristande omdöme när hon försvarade landets armé som institution.
Jenny Escobar vill helst att kvinnliga politiker som Berrutti skärper lagarna som hon anser är alldeles för vaga och svårtydda när det gäller misshandlade och mördade kvinnor.
