Teater med feministiska förtecken är inte längre ett okänt begrepp, men än så länge inte heller vardagsmat på de stora scenerna. Och precis som i feministisk debatt i övrigt har fokus hittills legat på kvinnor och kvinnorollen, problematiseringen av mannen har lyst med sin frånvaro. I det ljuset är det upplyftande att Teater Smuts valt att ta sig an manligheten och lämnat kvinnorna därhän.

Teater Smuts säger själva att de gör performance av det performativa och det är nog det bästa sättet att korrekt beskriva föreställningen. Manligheten visas upp genom dans, stå-upp partier, lite allvarligare monolog, sketcher och musik. Stundtals är det väldigt roligt, andra gånger vackert och då och då inte helt tydligt.

Machoman i skrattgluggen

Gruppen uttrycker själva att de gett sig in i (jämställdhets)debatten med hull och hår för att samla material, de har debatterat vårdnadstvister, machokultur, begreppet hen, våldtäkt och kvotering med feministhatare, och försökt förstå var skon klämmer. Kanske är det ambitionen att spegla hela jämställdhetsdebatten som gör att det emellanåt blir lite mycket att ta in, och jag kommer på mig själv med att undra om mitt sällskap verkligen förstod poängen.

Å andra sidan, om jag fick välja mellan en föreställning som enbart vänder sig till övertygade feminister med x antal högskolepoäng genusvetenskap i ryggsäcken eller en som bara lockar experimentella scenkonstnärer med x antal egna teatergrupper i bagaget eller en som kan fånga båda ovan nämnda grupper och en nyfiken allmänhet så väljer jag självklart det sistnämnda.

Vem är det egentligen som säger att man måste förstå allt? Teater Smuts låter oss skratta åt machomannen, åt Per Morbergs matlagningsfränder, åt de griniga gubbarna och åt de ”galna” mansduorna i programledarsoffan. Samtidigt som en liten glimt av det som inte ryms i den normativa manligheten också synliggörs i korta sekvenser. För mig är det alldeles tillräckligt, manligheten behöver dissekeras i det mindre smickrande ljuset ett bra tag till innan det är dags att ropa onyanserat.

Sänker garden

Skådespelarna gör sina mansroller med bravur och visar hur män kommer i olika fodral men att manligheten begränsar och låser in. Under föreställningens början kommer jag på mig själv med att tänka att jag inte köper att ”hon” spelar en man för att senare tänka att jag hatar sådana män som hon. Scenografi och kostym är till synes enkel men mycket effektiv och bidrar till att synliggöra hur snäv mansrollen verkligen är.

Just denna kväll är det eftersnack med Bianca Kronlöf, skådespelerskan som skapat ”Snubben”, och på frågan om humorns roll i feministkampen, svarar hon att humor är ett knep för att få motparten att sänka garden, och att det är vad som behövs för att vi ska kunna mötas och prata vidare. Jag tycker det sammanfattar effekten av Do it like a dude, en nedsänkt gard, jag är redo att prata och jag tror att vi är fler som känner likadant.