När feminismen blir en självgod identitet istället för en kritiskt tänkande ideologi tar männen över och politiken försvinner – Vänsterpartiet kan tjäna som avskräckande exempel.

”Vänsterpartiet är det starkaste feministiska partiet i Sverige, även vad gäller kvinnorepresentationen”. Uttalandet kommer från vänsterpartiets nya partisekreterare Aron Etzler som svar på frågan om det inte är för många män i partiets topp. Uttalandet är inte bara en medveten lögn som osynliggör Feministiskt initiativ. Det är även ett uttryck för självgodhet och en tro på att feminismen är så pass stark i partiet att männen som fått maktpositioner kommit dit av en slump. Som om kön inte påverkar partiet eller politiken.

I partiet försvaras denna informella kvotering av män med att Aron Etzler och Jonas Sjöstedt helt enkelt var bäst lämpade som partisekreterare och partiordförande. Siv Holma menar i vänstertidningen Flamman att ”stödet för Aron [Etzler] visar att partiet uppenbarligen känner sig säkert i sin feministiska grund oavsett kön på den som är partisekreterare.” Andra har försvarat valet av männen med att Sjöstedt är väldigt bra på feminism. Om det är sant är det synd att han inte pratar om feminism. Att flera kongressombud pläderade för Rossana Dinamarca på ett könsstereotypt sätt genom att framhäva hennes moderskap medan Jonas Sjöstedt lyftes fram för att han var erfaren och kunnig säger också något om feminismen som en mycket tunn fernissa hos delar av kongressombuden.

Att ett parti som så gärna kallar sig feministiskt inte ser det problematiska i att välja män till såväl partiledare som partisekreterare i ett politiskt landskap där män dominerar på de tyngsta posterna kan inte benämnas som annat än ett nederlag för feminismen.

Vänsterpartiet har en tradition av att fostra manliga ledare, vilket tar sig uttryck i att nästan två tredjedelar av vänsterpartiets representanter i kommunstyrelserna är män. Sjöstedt och Etzler har inte undgått denna inskolning, de har tidigare fått poster som EU-parlamentariker respektive författare och chefredaktör för Flamman vilket har lyfts fram som viktiga meriter när de nu gjort nya kliv i partistegen. Kvinnorna i partiet hålls tillbaka av strukturer som producerar manliga självsäkra ledare på kvinnors bekostnad. Manligt kodade erfarenheter och kunskap värderas högt medan viljan att hitta nya vägar för att rekrytera kvinnor till partiledare tycks saknas.

Men det är lätt att peka finger på ett annat parti. Självklart ser jag spår av samma strukturer i feministiska organisationer och i mig själv. När vi lutar oss tillbaka, ser oss som klara feminister som ständigt genomskådar patriarkatet är det lätt att glömma att feminismen inte är en identitet, utan ett politiskt projekt som kräver ständig omsorg. För vi lever inte i ett vakuum, våra medlemmar har uppfostrats i samma patriarkarla värld som alla andra. Det är det som gör att många män även i feministiska sammanhang tar över på mötet, tar tid på sig i talarstolen, vågar hålla torgtalen, känner sig kompetenta nog för att sitta i panelsamtalen och ser sig som lämpliga ledare för våra organisationer. Även inom Feministiskt initiativ.

Givetvis kan män vara feminister, men det är mäns ansvar att anpassa sig till en jämställd och demokratisk rörelse, inte rörelsen som ska anpassa sig efter patriarkala mönster för att tilltala och locka män.

Om vi inte har tydliga strategier för den interna feministiska organiseringen så tappar vi bort oss i patriarkatets gamla strukturer där män får utrymme och makt på kvinnors bekostnad. Vänsterpartiets val symboliserar en urvattnad feminism, låt oss andra feminister visa att orden förpliktigar i vår politik, i vår organisation och i vårt val av företrädare. För vart om inte hos oss ska kvinnor synas i offentligheten, ta debatterna och vara förebilderna? Vart om inte hos oss ska kvinnors kompetens tas till vara?