På Kuba har en positiv erotik varit en del av det nationella projektet i harmoni med föreställningen om revolutionär maskulinitet, dock inte utan hierarkier. Nu pågår en stor omvälvning av sexualpolitiken på Kuba. Edda Manga har läst Silje Lundbergs avhandling undersöker konstruktioner av kön och sexualitet mot bakgrund av utvecklingen.
Hur förhåller sig konstruktionen av kön till konstruktionen av sexualitet? Det är en välartikulerad och komplex fråga Silje Lundgren ställer. Hon undersöker den empiriskt på Kuba, en av de platser på jorden där den nationella identiteten sexualiseras mot bakgrund av koloniala föreställningar om svarthet och rasblandning och de globala kartor där zoner för kapitalproduktion respektive njutning är skilda och ojämnt distribuerade. Det handlar om en föreställningsvärld i vilken la mulata, mulatskan (den rasblandade kvinnan) blivit en sinnebild för nationen.
Lundgren undersöker dels inomheterosexuella hierarkier, dels strukturer för heterosexuell begärlighet. Hon beskriver den koloniala bakgrunden till konstruktionen av vithet som kysk och moralisk och svarthet som djurisk och njutningslysten. En värld som producerat föreställningen om att ”vita kvinnor är till för att gifta sig med, svarta kvinnor är för att sätta i arbete och mulatskor för att älska med”.
Det specifikt kubanska växer fram som en rasblandningsideologi där nationen ska förena de positiva egenskaperna hos vita och svarta och förädla den svarta barbariska sexualiteten till en ”högre kulturell nivå”.
Sexualundervisningen formades således till ett nationellt projekt som skrev in en positiv erotik (till skillnad från den koloniala/kyrkliga/förmoderna förmodade sexualfientligheten) som en positiv kubansk egenskap och där den ”högre kulturella nivån” kännetecknades av en hierarkisering av olika former av kvinnlig sexualitet. ”Låg kulturell nivå” respektive ”höga kulturella värderingar” är alltså begrepp som involverar klass och raskomponenter i relation till olika sexuella uttryck. Lundgren menar att detta skillnadsgörande av sociala skikt, ras, kön och sexualitet har förstärkts i och med 1990-talets nya ekonomiska skillnader där tillgång till hårdvaluta är ojämnt distribuerad mellan vita och svarta.
Lundgren beskriver en asymmetrisk struktur för heterosexuell begärlighet som utgår från föreställningen om manliga ”drifter” och kvinnliga ”behov” – dessa begrepp, som är centrala för hennes analys, verkar dock inte grundas i hennes empiriska material, vilket annars är ett av de metodologiska val hon mest konsekvent utför. Männen är otrogna på grund av sina okontrollerbara sexuella drifter och kvinnor har sexuella behov som det är männens ansvar att tillfredsställa. Kvinnlig otrohet är en utmaning mot partnerns manlighet som framstår som oförmögen att tillfredsställa hennes behov. Manlig otrohet utmanar kvinnans heterosexuella begärlighet, som ses som förmågan att kontrollera och dra till sig mannens sexuella drifter. Kvinnors begärlighet konstrueras som förmågan att behålla en man, medan manlig begärlighet konstrueras som en kamp om att fly från sina kvinnors kontroll och att erövra många kvinnor.
Denna struktur har harmonierat med föreställningen om revolutionär maskulinitet: en typisk kuban är en ”verklig man” som är vågad, livlig och har en omättlig aptit att skratta, älska och njuta av livet.
Tidigare har homosexualitet setts som en borgerlig åkomma som revolutionen skulle bota. Lundgren skildrar en stor vändning i kubansk sexualpolitik under de senaste decennierna. Homosexualitet avkriminaliserades på 1990-talet och transvestism faller inte längre inom brottet ”offentlig skandal”.
Denna vändning illustreras med en analys av den populära såpoperan Månens mörka sida där Yessel, en gift man med barn (som i teveserien framställs ha ett passionerat sexualliv med sin fru), inleder en affär med en man och blir HIV-smittad. Producenternas intention var pedagogisk: att utbilda folket om HIV-smittan och lyfta fram kunskapen att den kan drabba vem som helst, samtidigt som sexuell mångfald och tolerans etableras som korrekta socialistiska värderingar. Men Lundgren noterar att endast yngre publik uppfattar Yessel som ”bisexuell”, istället omtalas han vanligen som ”homosexuell”. Han uppfattas vara en fake som lurat sin fru eftersom han egentligen är homosexuell. Lundgren hävdar att denna nya perception av homosexualitet står i kontrast mot den tidigare där skiljelinjen mellan man och ”icke-man” gick efter en aktiv/passiv roll snarare än efter partnerns kön. Denna förändring som också är kopplad till globala representationer kan innebära att nya konfigurationer av hur relationen mellan kön och sexualitet etableras.
