Att på 1990-talet få se ett gäng hipsters, sådana som kollade på Knesset och garvade åt Hassan, ge sig ut i naturen med den senaste Per Hagman-romanen under armen för att terapiskrika vid lägerelden hade varit otänkbart.

Men när den ironiska generationens män nu krisar i tongångar som liknar den mytopoetiska mansrörelsens är bilden inte långt borta.

Utforskandet av vad det innebär att vara man som tycktes pågå överallt under 2011 fortsätter i år, bland annat med den nya antologin, MEN. Mannens frigörelse från mannen, redigerad av poeten Pontus Lindh. Boken marknadsförs med appeller om att ”blicka inåt” för att söka ”maskulinitetens rottrådar”.

Mikael Niemi, som söker svar på frågor om manligheten i naturen, har stått i förhandsfokus. Manligheten är ”förknippad med skogen”, enligt Niemi, som säger sig vara feminist, men den beskrivs också som kopplad till kroppen.

Biologism och feminism är motsägelsefulla positioner, ett intryck som är utmärkande för hela antologin. Att män skriver texter om män, med feministiska förtecken, så som det formuleras i inledningen, förpliktigar.

Uppvaknande kring manlighet

Några av texterna, till exempel Joakim Forsbergs bidrag, ger större möjligheter att tolka in någon form av kritiskt perspektiv på den manliga frigörelsen än vad som har förekommit tidigare i diskussionen

Ronnie Sandahls text rör sig, med litterära metoder, också mot en form av problematisering. ”Brev från fronten” beskriver förvirrade tankar hos en fiktiv och till fördomar förlorad person som försöker få kontroll över en kaotisk inre värld och upplevda yttre hot genom att skriva brev en offentlig person, som inte svarar.

Idén är intressant och väl genomförd stilistiskt, med ett språkbruk som alla som har stött på högerextrema rättshaverister känner igen. Att texten inte ger förståelsenycklar till hur den rasistiska och kvinnohatande världsbilden hänger ihop med andra maskuliniteter väcker förhoppningsvis frågor hos läsaren.

Är brevskrivarens världsbild ett symptom på den hegemoniska maskuliniteten? Ett uttryck för en samhällsförändring? Att svaren inte är givna ger stilistisk styrka, men blir också en svaghet när sammanhanget är så programmatiskt.

Fredrik Ekelund berättar introspektivt om en livskris i samband med ett cancerbesked. Skräcken är kopplad till den manliga identiteten på det allra mest konkreta sätt, i prostatan som den sitter i.

Ekelunds berättelse liknar tematiskt tidigare romaner som har förknippats med den manliga frigörelsen och manskrisdebatten i det att den uttrycker vanmakt, och verkar syfta till att påvisa att män också är små inför livet, tappar kontrollen ibland, inte är mer än människor.

Den påminner därmed såväl om manskrisdebatten som om det uppvaknande kring manligheten och manlig rädsla för att visa känslor, tappa kontrollen och liknande som stod i fokus för den mansrörelse och mansforskning som växte fram under 1970- och 80-talen, som ett resultat av kvinnorörelsens andra våg.

Sammanhanget skymmer

Sammanhanget bidrar till att skymma kvaliteter eftersom den läsning av texten som en könlös berättelse om allmänmänsklig smärta som den hade tjänat på nu istället påbjuds ske genom mer könskritiska glasögon än annars.

Trots att vissa bidrag har såväl litterära som teoretiska kvaliteter blir det till slut svårt att förstå varför texterna skulle samlas i en antologi med det vittomfamnande temat män och manlighet? Utan den kontexten hade läsningen blivit annorlunda, vilket de flesta av bidragen hade tjänat på.

Jens Liljestrand lyfter fram Niemis ”Mannen och skogen” som mest ”drabbande”, och låter i sin recension överraskad över den lustfyllda beskrivningen av djur, natur, manlighet och homosocialitet.

Men kopplingen till skogen är inget nytt, utan har en lång tradition i vad som skulle kunna kallas ”manskriskdiskursen”. Det är svårt att förstå varför inte Niemi (eller Liljestrand) diskuterar detta.Titlarna King, Warrior, Magician, Lover: Rediscovering the Archetypes of the Mature Masculine och den mer kända Iron John: A Book About Men kom ut 1990. Robert Bly blev med den senare, kallad Järn-Hans på svenska, den främsta företrädaren för den så kallade mytopoetiska mansrörelsen.

Idéerna handlade om introspektion och sökande, om äkta och djup manlighet, myter och riter som bland annat skulle praktiseras i skogen och byggde på arketyper och metaforer hämtade från jungianskt influerade idéer, new age-inspirerade självhjälpsmetoder och annat idémässigt misch-masch.

Mansgrottan

Den föreställningsvärld som den mytopoetiska mansrörelsen etablerade stod i skarp kontrast till Douglas Couplands samtidiga Generation X. Mitt under den period som präglades av dekadenta, distanserade manlighetsideal, representerade av författare som Bret Easton Ellis, den ironiska, vita, manliga humoreliten inom populärkulturen och den relativiserande postmodernismen på kultursidor och universitet, kom Bly med ett budskap om att manlighetens väsen bör vårdas.

Männen skulle lyftas ur den kris de nu upplevde. För att inte tappa kontrollen över sin inneboende aggressivitet skulle de bejaka sina positiva ledarskapsförmågor, sin ”Zeus-energi”.

Idéerna från den mytopoetiska mansrörelsen har sedan det begav sig för både Järn-Hans och Generation X ständigt återuppstått i nya sammanhang. Den pågående amerikanska trenden att skapa egna mansrum som sammanfattas i The Man Cave Book, från 2011, är ett exempel.

Visionen om ett eget rum för att vårda den ursprungliga manligheten framstår som en Jurassic Park för män(-niskor) där galna vetenskapsmän inympar 1800-talsantropologins idéer om stenåldern i personer som rekonstrueras som grottmän.

Mansgrottorna framstår som än mer otidsenliga på grund av att de, troligtvis omedvetet, parafraserar det klassiska Woolfska egna rummet på ett sätt som få feminister (eller andra?) skulle ha förväntat sig för bara några decennier sedan.

Frågan om relationen mellan kvinnorörelsen och hennes lillebror har funnits med från början. ”The thought in this work does not constitute a challenge to the Women’s movement. The two movements are related to each other, but each moves on a separate time table”, skriver Bly i Iron John. Också maskulinitetsforskare menar att mansrörelsens och mansforskningens idéarv finns i kvinnorörelsens teorier och ideologier. Utgångspunkten är förvisso densamma: att beskriva kön.

Men där feminismen idag problematiserar själva kategoriseringen utifrån (två) kön diskuterar mansrörelsen, och en hel del mansforskning, manlighet utan att ifrågasätta varken biologism, essentialism, tvåkönsmodellen eller könsmaktordningen. En inställning som genomsyrar såväl hela manskrisdebatten som den nya antologin.

Olika tidevarv

Det tycks alltså ligga viss sanning i Blys hypotes om att mans- och kvinnorörelsen rör sig i olika tidevarv. Samtidigt som kvinnorörelsen har blivit alltmer vetenskapligt väldefinierad är mansrörelsen, och i förlängningen manskrisarna, teoretiskt, filosofiskt och ideologiskt kvar i en utgångspunkt som, i bästa fall, liknar den andra vågens kvinnorörelse på många sätt (och många har betydligt mer förlegade utgångspunkter än så).

Berättelser som de i MEN. Mannens frigörelse från mannen kan i bästa fall bli basen för en liknande medvetandehöjning som användes under andra vågens kvinnorörelse; att se och förstå att andra upplever liknande problem kan skapa grund för en strukturell kritik av det könsordnade samhälle som begränsar alla.

En situation som många idag vill förändra så att dessa kategorier ska få allt mindre utrymme och betydelse. Men är det verkligen författarnas förhoppning? Det framgår inte. Att beskriva individuella problem på grund av en (själv-)definierad manlighet är inte automatiskt detsamma som att problematisera maskulinitet.

Det är fullt möjligt att uppleva problem på grund av sin manliga könsidentitet utan att vilja förändra den maskulina normen. Såsom delar av mansrörelsen, jämställdister och andra formulerar problemet så är det istället bemötandet och beskrivningarna av män och manlighet som är roten till det onda, och ofta framställs feminismen som fienden.

Utan en tydlig formulering av denna utgångspunkt blir de hoppfulla orden om feminism i inledningen av Stefan Lindberg bara läpparnas bekännelse, och berättelserna om problem och lidande, eller lust och makt, bara ett reproducerande av normer.

Själva berättandet kan vara ett frö till förändring, men det kräver i så fall en annan jordmån. Det duger inte att, i likhet med manskrisdebatten i stort, bygga vidare på samma gamla föreställningsvärldar baserade på idéer om en biologism, essentialism, heteronormativitet, tvåkönsmodell. Listan kan göras lång.

Ingen genusanalys

Detta, som Jens Liljestrand ser som en styrka hos Niemi är bokens, liksom hela mansdebattens, stora problem, debatten, att den är: ”kliniskt fri från alla försök till problematisering och genusanalys.”

Så om något är intressant med denna antologi är det just att vissa inlägg i den, liksom vissa mottagare, så oförblommerat redovisar att det inte handlar om att vilja förändra samhället och manligheten. Det handlar om att beskriva manligheten, i vissa fall förhärliga den, eller beskriva sin rädsla över att förlora den och dess privilegier när samhället förändras.

Förhoppningsvis kommer den fortsatta debatten att fördjupa perspektiven. Kajsa Ekis Ekman uttrycker i sin recension i DN visst hopp eftersom antologin inte är lika fördomsfull som antifeminism, jämställdism och andra avarter (som dock har skapat sig utrymme i det offentliga rummet bland annat tack vare manskrisdebatten).

Men faktum kvarstår: innan syftet med dagens diskussion om män och manlighet blir mer könskritisk än så här går det inte att tolka bristen på genusvetenskaplig medvetenhet i berättelserna om manlig frigörelse som något annat än ett motstånd, kanske utifrån ett behov av att formulera egna, av storasyster feminism opåverkade, berättelser.

Behovet av att formulera egna, av storasyster feminism opåverkade, berättelser sänker kvaliteten, såväl könsteoretiskt som konstnärligt. För att tala med den mytopoetiska mansrörelsens metaforer så befinner sig de flesta av texterna i MEN. Mannens frigörelse från mannen i samma position som tidigare manskrisdebatt – i trotsåldern, på stenåldern – i ett feministiskt perspektiv.