Danska regissören Bille August har gett oss filmer som Den goda viljan, Andarnas hus, Jerusalem, Fröken Smillas känsla för snö, En sång för Martin och Les Misérables. Nu är han tillbaks igen med Balladen om Marie Krøyer som bygger på Anastassia Arnolds roman Balladen om Marie.

Den handlar om konstnären Marie Krøyer som lever ett privilegierat liv tillsammans med sin man, den firade danske konstnären Peder Severin Krøyer som kallades Søren och P. S. Han blev berömd för sina naturalistiska landskapsmålningar under 1800-talet och när vi möter dem är han mer framgångsrik än någonsin och hon är en av Danmarks mest omtalade kvinnor.

De lever ett lyckligt liv tillsammans med dottern Vibeke. Bakom fasaden är hennes liv dock ett annat. P S Krøyer är manodepressiv och när sjukdomen tilltar slocknar drömmen om ett gemensamt konstnärsliv. Maries frustration växer och hon känner att hon inte räcker till varken som hustru, mamma eller konstnär. Allt ställs på sin spets när hon blir kär i den svenske kompositören Hugo Alfvén.

Hypnotisören kontra Balladen om Marie Krøyer

Jag som älskar Kjell Gredes Hip hip hurra!, som kom på 80-talet och handlade om P.S Krøyer, spelad av Stellan Skarsgård, tycker det är väldigt kul att fokus, i denna film, är på Marie Krøyer. Det är också ett roligt sammanträffande att två av våra största nordiska regissörer, Lasse Hallström och Bille August, återvänder samtidigt till sina respektive hemländer för att göra film efter lång frånvaro. Till skillnad från många andra kritiker uppskattade jag Hallströms Hypnotisören. Jag gillade den psykologiska spänningen, fotot, klippningen, karaktärerna och skådespeleriet, inte minst från Lena Olin. Jag är för övrigt inget stort Lena Olin-fan men där har hon de bästa replikerna och lyckas vara både skör och stark på samma gång. Precis som att Marie Krøyer i Birgitte Hjort Sörensens gestaltning får vara både skör och stark och därmed blir trovärdig. Det är hon det handlar om, även om det indirekt handlar om hennes relationer och kärleksliv.

Ett ojämställt äktenskap

Filmen inleds med att Marie Krøyer börjar vänja sig vid att stå i sin mans skugga och kommer längre och längre ifrån sitt skapande eftersom hon av sin man ständigt får höra att hon, till skillnad från honom, inte har talangen. En talande scen är när hon och Krøyer målar, sida vid sida. Han målar med stor pondus på en pampig målning, hon på en mycket liten duk medan hon oroligt sneglar åt hans håll.

Det är ingen tvekan om vem båda två tycker är den verkliga målaren. Hans manodepressivitet och stundtals våldsamma sätt att vara mot henne leder till att hon tar med sig dottern för att tillbringa sommaren i svenska Marstrand. Det är där hon möter kompositören Hugo Alfvén, spelad av Sverrir Gudnason. Hon ställs inför ett triangeldrama, där hon inte bara måste välja man utan också måste kämpa för sin dotter Vibeke.

Måleriets möte med filmen

Vi tar del av måleriet genom rörliga bilder då filmen är som en rullande Krøyer-tavla och skildrar själva skapelseprocessen i vackra bilder. Detta tar sig uttryck dels genom att målningar syns på filmduken men också genom att regissören och filmfotografen är inspirerande av och försöker återskapa ett ljus eller miljö liknande den som Skagen-konstnärerna använde sig av i sina målningar.

Skagenmålarnas verk blir verklighet då åskådaren får vistas i den vackra miljön där tavlorna iscensattes och skapades. Att filmen bör ses på en biograf och inte hemma i soffan är en underdrift, en del av filmens behållning ligger således i de vackra miljöerna. Det pastellvackra skimret blir en stark kontrast mot det liv Marie Krøyer levde.

Kvinnorollen genom historien

Filmen handlar inte bara om en kvinna, utan om kvinnorollen i stort. Att ta sig ur ett äktenskap som kvinna på denna tid var inte lätt, varken känslomässigt eller lagligt. Att vara otrogen (hon ville skiljas men hennes man vägrade gå med på skilsmässa) innebar att bära på en stor skam och liknar en korsfästelse. Hon slits mellan lojaliteten att vara en bra hustru och mor och att följa sitt hjärta. Att hon, som uppenbarligen hade stor konstnärstalang, började måla allt mindre efter att hon gifte sig med Krøyer för att sluta helt kring 1910 visar också hur begränsat kvinnors liv var. Tidens krav på hur kvinnor skulle vara och verka samt mannens brist på uppmuntran gjorde att hon till slut la målarpenseln åt sidan. Något som självklart kan appliceras även på 2000-talets samhälle där det fortfarande finns kvinnor som har huvudansvaret för barn och hem och gör avkall på sin yrkeskarriär.

Skådespeleriet är mycket bra, särskilt från Sørensen, som jag har nämnt, men även Søren Sætter-Lassen ger Krøyers sjukdom en trovärdig tolkning utan att spela över. Men problemet ligger i Sverrir Gudnason. Jag tror inte det handlar om hans skådespeleri utan snarare om hans karaktär. De svenska replikerna klingar konstigt mot det danska språket och jag kan inte förstå vad Marie ser i honom eftersom han känns falsk. Jag ser bara ytterligare ett idiotiskt geni – ingen man att tillbringa resten av sitt liv med.

Det jag kan sakna är att vi aldrig får ta del av Marie Krøyers egna ambitioner kring konstnärskapet samt uppoffringen kring detta. Hon blev, som många konstnärer, erkänd efter sin död. Det bästa med filmen är att se den i en större kontext; en fängslande och gripande historisk skildring av kvinnorollen. Sådana växer inte direkt på träd.