Arabvärlden genomgår förändringar som verkade otänkbara för bara ett år sedan. Men regionens aktivister har fortfarande en lång lista över krav. Ett sådant är lika rätt till medborgarskap. I dag kan kvinnor i många arabländer inte överföra sin nationalitet. Endast män har denna rättighet.
I början av 2000-talet var läget dystert för arabiska kvinnor som gift sig och skaffat barn med män av andra nationaliteter. I alla länder utom Tunisien förvägrades de rätten att överföra sin nationalitet till sina barn och äkta män. Konsekvenserna av en sådan lagstiftning är förödande då medborgarskap utgör den direkta länken mellan invånare och stat. Civila, politiska och ekonomiska rättigheter är alla knutna till medborgarskap. Dessutom förmedlas budskapet att kvinnan är mindre värd än sin manliga landsman.
Men de senaste åren har en rad länder gjort hela eller delvisa förändringar av sin lagstiftning. 2004 följde Egypten i Tunisiens spår och gav alla medborgare rätt till nationalitet. Algeriet gjorde samma lagändring året därpå, Marocko följde efter 2007. Sedan kom tre ändringar under 2010. I både Jemen och Libyen överför kvinnor nu automatiskt sitt medborgarskap till sina barn; i Palestina kan barn i blandade äktenskap erhålla de palestinska ID-handlingarna. Och tidigare denna månad kom beskedet att Förenade Arabemiraten ska införa en lagändring som ger barn till emiratiska kvinnor och utländska män rätt att ansöka om medborgarskap.
Samtidigt som dessa länder tagit kliv framåt kvarstår diskriminerande lagar i en majoritet av arabstaterna. De östra medelhavsländerna Syrien, Libanon, Jordanien och Irak tillåter endast pappor, inte mammor, att överföra sin nationalitet till barn och äkta makar. Samma sak i Gulfen, där Saudiarabien, Bahrain, Kuwait, Qatar och Oman förvägrar kvinnor denna rätt. I många av dessa länder pågår kampanjer där civilsamhället kräver en förändring.
Globalt sett har medborgarskap en lång tradition av ojämlikhet. Idén om att nationell tillhörighet endast överförs via mannen var länge vida spridd, och kvinnor världen över saknade rätten att erhålla, byta och överföra sin nationalitet. Fram till den första halvan av 1900-talet var detta en realitet i de flesta länder, inklusive i väst. Som ett resultat av aktivism och en förstärkt internationell lagstiftning har många länder ändrat sina lagar. Andra strävar emot.
Orsakerna för detta varierar. Ofta hävdar de förändringsovilliga att det är en fråga om tradition och kultur, eller att det rör demografisk balans och den politik. Samtidigt har flertalet arabstater en konstitution som garanterar kvinnors lika rätt och värde. Samtliga länder har också ratificerat CEDAW, FN:s konvention om kvinnors rättigheter, vars artikel nio ger kvinnor lika rätt till medborgarskap. Flera länder har dock reserverat sig mot just den artikeln.
För familjer där endast modern är medborgare innebär den diskriminerande lagstiftningen att barnen betraktas som utlänningar i det land där de är födda, något som har allvarliga följder. Sociala rättigheter som sjukvård och utbildning, rätten att äga mark eller starta företag, samt politisk representation är alla förmåner kopplade till medborgarskap; barn som inte har det marginaliseras. Många känner också en osäkerhet över sin identitet och tillhörighet.
Konsekvenserna av de patriarkala strukturerna drabbar alltså både kvinnor och deras familjer. Extra utsatta är de som gift sig med män vars familjer levt som utlänningar i många generationer och inte har något annat medborgarskap. Detta är verkligheten för hundratusentals palestinier i Libanon, Syrien och Jordanien, liksom tusentals statslösa i Kuwait, de så kallade ”bidoun”. Barn till dessa fäder förblir statslösa, oavsett deras arabiska mödrars nationalitet. Och mödrarna, som förvägras sin rätt till medborgarskap, förblir andra klassens medborgare.
