Medier rapporterar nästintill dagligen om asylsökande som hotas av utvisning. Genom att framställa de enskilda fallen som överraskande undantag från en annars generös och rättssäker flyktingpolitik, bidrar rapporteringen till att ansvariga politiker slipper försvara den politik som i själva verket går ut på att många ska utvisas. Det skriver Karin Råghall.
Det tar aldrig slut, flödet av ”enskilda fall”. Fall efter fall blir till en ny Facebook-kampanj, några av dem plockas upp i medierna. Dessa ”asylfall” är i själva verket människor som ibland får stanna, oftast inte, och som snart ersätts av nya enskilda fall, nya människor.
Migrationsverket och migrationsministern slinker ofta undan de enskilda fallen, eftersom de inte tycker att det är deras uppgift att uttala sig om sådana. De uttalar sig om systemet som helhet, och detta har aldrig några betydande brister. Företrädarna för den svenska flyktingpolitiken är i stället noga med att varje gång använda ord som generös och rättssäker för att ta udden av eventuell kritik. Kanske har ni blivit irriterade och förbannade på hur fyrkantigt och känslokallt det låter när dessa ord ställs mot hjärtskärande människoöden.
Samtidigt är det ingen som tvingar medierna att rapportera om de enskilda fallen enligt samma mall gång på gång. Vi som är journalister skulle kunna berätta på andra vis, om vi bara satte in det enskilda fallet i ett större sammanhang.
Vi skulle då först behöva ta ett steg tillbaka och betrakta flödet av enskilda fall som varje dag passerar genom olika slags medier. Och ställa oss frågan: går det ens att tala om enskilda fall? Jag skulle snarare påstå att det vi ser är ett flöde av människor som ska skickas ut ur Sverige helt enligt planerna.
Sverige har ju bestämt att bara vissa människor får vara här. För egen del föddes jag av vita föräldrar inom Sveriges gränser, med följden att jag aldrig har behövt rättfärdiga vad jag gör här. Det behöver däremot den som är född Någon Annanstans. Allt det här står i utlänningslagen. Där står bland annat att Sverige bestämmer vem som får komma hit och stanna här, det spelar mindre roll vad personen själv har för tankar, viljor och behov. Systemet bygger på att Sverige – med Migrationsverket och Tobias Billström i spetsen – säger ja tack eller nej tack till människor som vill leva här. FN:s flyktingkonvention väger lätt när Billström får signaler från EU eller Sverigedemokraterna om att det är läge att börja säga nej tack lite oftare.
Den här bilden är sällan den som vi journalister utgår ifrån när vi rapporterar om enskilda asylfall. Rapporteringen vilar oftast på ett diffust antagande om att Sverige är ett ”generöst land” som tar emot många flyktingar och invandrare, och en föreställning om att den som har ”goda skäl” att stanna i Sverige också får det. Antaganden som i det här fallet är ganska långt ifrån sanningen.
Det skulle vara närmre sanningen att säga att Sverige är generöst när Sverige har lust att vara det – inte annars – och den som har ”goda skäl” att vistas i landet får för det första inte själv bestämma vad som är goda skäl och kan för det andra inte räkna med att skälen är goda nog för att hålla hela vägen genom språkanalyser, misstänkliggöranden, dokumenthysteri, handläggarlotteri och mediedramaturgi. Det är helt enkelt mycket som ska klaffa för att en person som inte är född inom Sveriges gränser ska få vistas här.
Just därför blir medierapporteringen kring de enskilda fallen så paradoxal, när det beskrivs som något exceptionellt att en person med synbart goda skäl inte får stanna, samtidigt som det i själva verket är regel snarare än undantag att personer med aldrig så goda skäl utvisas.
Vad skulle hända om vi lät den här bilden av verkligheten utgöra grund för vår rapportering? Om vi inte längre utgick ifrån bilden av ”det goda Sverige” utan i stället såg Sverige för vad det är: en egoistisk nationalstat bland andra egoistiska nationalstater i en europeisk union som bygger murar mot omvärlden för att kunna kontrollera vilka som kommer hit, en union som sedan länge stängt alla lagliga vägar för flyktingar att ta sig till Europa och på så vis kriminaliserar människor innan de ens kommit på tanken att söka sig till hit. Kanske skulle alla som slipper bära etiketten asylfall då se att de enskilda fallen bildar ett relativt förutsebart mönster.
Det är så här det är tänkt att gå till. Människors egna berättelser och behov, hur ömmande de än må vara, är inte det primära i migrationspolitiken. Det hela är mycket mer primitivt än så. Jag skulle säga att det handlar om kontroll, makt och rasism.
