Den feministiska rörelsen måste ta krafttag om säkerhetspolitiken. Men fler kvinnor i försvaret är inte lösningen, anser Josefine Karlsson tf generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, i ett svar till Kristina Hultman som publicerats på Dagens Arena.
Kristina Hultman skriver den 9 oktober i DN Kultur om Feministisk Tribunal och antologin ”Det heter feminism. 20 anspråksfulla förslag för att förändra världen”. Hultman kritiserar i sin artikel hur feminister som Maud Eduards, professor i statsvetenskap och en av författarna i antologin, tar sig an frågan om militarism. Jag var inbjuden till tribunalen att kommentera bland annat Eduards text och tycker att Hultmans analys är förenklad och osynliggör den feministiska fredsrörelsen.
Då Eduards argumenterar att försvaret ska stängas för kvinnor, skriver Hultman, ”placeras kvinnor som grupp i ett utopiskt frirum”. Därmed utelämnar Hultman den feminism och de kvinnor som för en allt annat än utopisk kamp mot militära strategier.
Eduards riktar kritik mot idén om Försvarsmakten som en arena för jämställdhet. Hultman frågar sig om detta även innebär att Sverige gör fel som ansluter sig till resolutionerna i FN:s säkerhetsråd. Jag antar att hon menar de resolutioner som mandaterar militära insatser. FN:s arbete är brett och bland säkerhetsrådets resolutioner finns även en med numret 1325. Den drevs igenom av kvinnofredsrörelsen och slår fast att kvinnors politiska deltagande, på alla nivåer, är en förutsättning för hållbar fred.
IKFF:s feministiska säkerhetsanalys bygger på konfliktförebyggande, demilitarisering och nedrustning. Säkerhetspolitiken domineras av militära lösningar och våldsutövning, vilket är starkt kopplat till idéer om maskulinitet.
Aldrig under våra 100 år har vi ansett att detta skulle förändras av fler kvinnor i militären. Istället ifrågasätter våra systersektioner över hela världen grunden för denna politik. Till följd utsätts de för hot och våld.
”Världen brinner” skriver Hultman, och motiverar så behovet av militär maktutövning. Idag råder färre väpnade konflikter än någonsin tidigare. I den ”arabiska våren” har vi upplevt en tid av icke-militärt initierade, demokratiska förändringar i områden där alla förväntade sig status quo. De stora säkerhetspolitiska hoten är inte, som Hultman skriver, militära. Trots detta faktum spenderar världen motsvarande mer än 600 år av FN:s reguljära budget på militära utgifter varje år. Det löser inte de största hoten mot vår säkerhet såsom våld mot kvinnor, klimatförändringar, epidemier, cyberhot och organiserad brottslighet.
Militära insatser skapar varken hållbar fred eller säkerhet för kvinnor. De kan möjligtvis skapa frånvaro av militärt våld. Kvinnor möter konsekvenserna av krig på andra arenor. När fredsavtal undertecknats börjar kriget mot kvinnorna i hemmet med krigsskadade, beväpnade hemvändande soldater.
Därför behöver den feministiska rörelsen ta ett krafttag om säkerhetspolitiken. Det handlar varken om att delta i våldsutövande myndigheter eller att stå utanför politiken. Det handlar om att driva en feministisk säkerhetspolitik i alla andra fora.
Jag hoppas att Hultman med flera fortsätter att diskutera denna fråga, för det behövs. Men förenklade analyser hjälper ingen på vägen.
Josefine Karlsson, tf generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
