Ingen borde förvånas över att vi – som inte har någon särskild, inneboende koppling till kärleken, freden och generositeten – är kapabla till de största maktmissbruk, tyranni och våld. Vi borde inte bli överraskade, men det förvånar, för uppenbarligen tror vi fortfarande att kvinnor på ett fundamentalt sätt är snälla. När en kvinna gör något grymt framstår det fortfarande som allvarligare, eftersom hon bär bördan av att frångå det kvinnliga, och därigenom visar att vi kan ta över manliga värden, både de positiva och de negativa, om vi vill.
Likhetsfeminismen insisterade, i feminismens begynnelse, på att vi kunde bli just det, att vi kunde vara som män. Och det är sant, vi kan, på gott och ont. Särartsfeminismen fick oss att ställa frågan om detta var avsikten. Om vi verkligen värderar som positiva alla de attribut som tillskrivs mannen. Om det egentligen inte vore lämpligt – inte bara för vår egen skull, utan för ett rättvisare samhälle – att omvärdera en del kvinnliga attribut. Bortser vi från vissa essentialistiska feminismer, vars uppfattningar jag inte delar eftersom jag inte får ihop dem med bland annat kritiken mot tvåkönsnormen, handlar det inte om att vi skulle vara bättre. Men om vi ska nå en verklig social befrielse får strävan inte vara att begå samma misstag männen, som grupp, begick [1].
När det gäller det militära påminner oss Claudio Azia, [2] i Soldatparadigmet om att ”Soldaterna genom mänsklighetens historia skulle och ska vara rationella, kalla, kärlekslösa, underkasta sig sina offer, ha ledarskapsförmåga, klara av att smida överlevnadsplaner, vara dominerande och modiga, framgångsrika och konkurrensinriktade.” För att underlätta saken har det varit alla mäns uppgift att anta denna stereotyp, föra denna kulturella förebild vidare genom seklerna och än i dag bevara denna modell för att kunna kalla sig en riktig man.
Emma Goldman uttryckte i sin text Den kvinnliga rösträtten att Kriget, det omättliga monstret, berövar kvinnor det mest älskade och värdefulla. Det rycker undan hennes syskon, älskare, söner och i utbyte får hon ett liv i ensamhet och desperation. Och ändå är krigets stora försvarare och beundrare kvinnan. Det är hon som ingjuter kärleken till erövringen och makten i sina söner [...] det är kvinnan som kröner den segrande som återvänder från slagfältet.
Detta förklaras med den roll kvinnan har som den sociala strukturens ryggrad, att kvinnan ansvarar för omsorgerna och ska inskärpa rollerna i barnen. På samma sätt som de arbetande och tjänande fäderna ska inskärpa i sönerna – de framtida exploaterade massorna – att de ska följa mönstret och vara goda och lydiga, är det kvinnan som fostrar flickan att vara en bra slav. Att den förtryckta antar sin underordning som normal och finner sig i den är nyckeln till att upprätthålla hela den sociala ordningen. Hierarkierna gör en del personer beroende av andra, ger de beroende skulden för sitt beroende och använder sedan beroendet för att berättiga utövandet av auktoritet [3].
På så sätt har kampen för kvinnors frigörelse alltid strävat efter att kvinnor ska bryta sina egna kedjor, med insikten att detta kommer att generera en kedjereaktion i det sociala och kulturella mönstret.
Det går inte att skilja militarismen från vare sig patriarkatet eller kapitalismen och en sann, befriande feminism är den som smular sönder alla spår av ryggrad i både militarism och kapitalism: ”Militarismen finns inneboende i patriarkatet och stärker det genom att prägla sin världsbild med militärnationalistiska värden. Det finns en tydlig koppling mellan vad arméer lär ut (genom sin struktur, sina normer och värderingar) och det som upplevs i hemmet, där männen tvingas hittaparalleller för att legitimeras. Patriarkatet främjar fostran av män till soldater inom ramen för denna kultur, och kräver att de underkastar sig sagda paradigm genom att främja och till och med underlätta en bristande respekt för alla som avviker från systemet [4].
Byggandet av könsidentiteten påbörjas i barndomen, och genomsyrar utifrån varje möjlig institution och social relation de indoktrinerades sinnen, så att de snabbt och tydligt ska anta sitt köns attribut och på så viss forma sitt genus (sitt kulturella kön). Pojkarna tränas att tävla framför att dela med sig, för att kunna vara morgondagens karlakarlar. Flickorna tränas att vara generösa, tysta, behagliga och söta. Men borde vi inte glädjas när de här modellerna dekonstrueras, om än bara genom att flickorna också lär sig aggression framför förståelse, att konkurrera framför att samarbeta? Det vore att tillåta ett socialt fiasko.
Medan Irene Castillo och Claudio Azia hävdar att det är från och med 1900-talet kvinnorna börjar utgöra en viktig del av den militära apparaten, står det klart att det varit betydligt vanligare att kvinnor slagit följe med män i krig än hur det framställs i fiktionen. Kvinnor har alltid varit ett stöd i de bakre leden eller som medföljande till arméerna. Vilket inte gör kvinnor vare sig bättre eller mycket sämre, men placerar utgångspunkten på en annan nivå, där det inte handlar om ett svek mot kvinnors essentiella roll som ”livgivare” att gå in i armén, vars primära funktion – hur ”human” den än försöker framställa sig – är dödandet. Innebörden är en annan, felet är inte att kvinnor vill gå in i armén, det är hela samhällets som inte vill lämna den.
Nu har införlivandet av kvinnan i den auktoritära och militära strukturen blivit tydligare, vilket gör henne ”inte bara till objekt, utan även subjekt och huvudaktör i sin egen sociala exkludering” [5]. Genom den här processen integreras en minoritet kvinnor i maktstrukturerna, tillägnar sig typiskt maskulina värden och beteenden, och blir på så sätt maktutövare, också över kvinnor. Militarismen släpper strategiskt in kvinnan i armén och maktstrukturerna mot att hon beter sig som en maskuliniserad kvinna, som undanhåller varje tecken på solidaritet, inte bara med andra kvinnor, utan med andra kollektiv som förtrycks av denna auktoritära apparat.
Något liknande äger rum med arméns användning av migranter, som måste lägga åt sidan identiteter och begrepp som kan störa det militära tillvägagångssätten, såsom solidariteten med andra offer för den imperialism som stöds. När kvinnor som kön underordnas det patriarkala förtrycket och männen i politiken och offentligheten är det många som, istället för att opponera sig, accepterar vissa förmåner som tar dem uppför trappstegen. Människans småaktighet har inga gränser, och exempel av det här slaget hittar vi i alla lägen: judar som hjälpte nazister att överlämna andra judar, urfolksledare som säljer sina unga som slavar, tusen förräderier inför strejker i fabriker och verkstäder, och ett långt etcetera som genom upprepningens styrka inte ens borde förvåna oss. Det som främst förvånar, gör ont och indignerar tycks dock vara när kvinnan är förrädaren – som om hon borde borde vara starkare präglad av någon form av lojalitet mot sin feminina identitet, mot sin söta och kärleksfulla sociala status.
Men alla feminister applåderar inte dåraktigt kvinnans inträde i armén, såsom det insinuerats på sistone med så mycket kritik mot ”feminismen”, som om det bara fanns en och som om den gjort mer för att säkra grundvalarna för kapitalismen och dess väpnade gren än någon annan primitivt ackumulerande historisk process [8].
Låt oss komma ihåg att många är de feministiska kvinnoorganisationer som motsätter sig alla processer som normaliserar militären, ger den humanitär förklädnad: Mujeres Objetoras de Conciencia del Paraguay, (samvetsvägrare från Paraguay) Mujeres de Negro (kvinnor i svart), Madres y Abuelas de la Plaza de Mayo (mödrarna vid Plaza de Mayo), las Viudas de Guatemala (änkorna i Guatemala) eller las Madres de El Salvador (mödrarna från El Salvador) och ett mycket långt etcetera med representanter för den fredliga och antimilitaristiska feminismen.Från maktens sida försöker man plundra feminismen (eller feminismerna) på all mening och skapa en institutionell feminism som inte bara är urvattnad, utan tydligt kontraproduktiv [9].
Det är därför makten inte kan acceptera teorier som öppet komprometterar handelsrelationerna och får kapitalismen att vackla, såsom de proklameras utifrån ekofeminismerna och kritiken mot den långa kedjan av omsorgsarbete. Den här kritiken mot det ekonomiska systemet, och även mot formen för att studera och förstå det, har sitt ursprung i den feministiska ekonomin och är totalt oförenlig med makten, med marknaderna och med kapitalismen, just för att den försöker placera livet och relationerna mellan människor i centrum och förskjuter på så sätt marknadens centrala roll och gränserna för begreppet arbete. [10, 11].
Detta är otänkbart för den kapitalistiska ekonomin, som inte producerar vad människorna behöver utan vad som ger vinster, vilket gör det sak samma att producera mediciner eller bomber [12]. Och likväl är det nödvändigt att komma ihåg att det här perspektivet, det som inkluderar det obetalda arbete som är nödvändigt och grundläggande för kapitalismens utveckling, har glömts bort så många gånger i de kritiska analyserna av ekonomin, med början i den marxistiska. [10,11] Men den genuint antimilitaristiska diskursen är oförenlig med kapitalismen, eftersom denna upprätthålls till priset av ekonomisk centralisering och statlig kontroll [13, 14].
Att attackera dess grundvalar, och betona den underordnade kvinnliga ekonomin, maktrelationerna mellan kvinnor och män, avslöja outsourcingen som sker kontinuerligt för att tillgodose behoven, den långa och globala kedjan av omsorger, är grundläggande för att sätta stopp för kapitalismen. Att förneka att den här typen av ojämlika relationer existerar är att förstärka den.
Det här perspektivet, att sätta livet i centrum och tillfredsställandet av behov som det ursprungliga, konfronterar tydligt påståendet att kvinnors frigörelse går genom kvinnors inträde i armén. Inte för att vi tror att hon ”inte kan”, inte för att vi anser att ”det inte är hennes plats som kvinna”, utan för att ”det inte är hennes plats som människa”. Avsikten när vi pratar om frigörelse är en annan: Vi vill inte att människaor ska inta den platsen. Eller som en parafras på Petra Kelly (även om vi inte är överens med henne om allt är den här frasen högst relevant för det vi säger): Det borde inte finnas någon kvinna i försvaret. Låt oss ta männen därifrån!
Att anklaga feminismen för att vara arméns pådrivare är en av de största möjliga förvrängningarna, just för att det finns en tydlig och djup relation mellan militarism, miljöförstöring och sexism.[14, 15]. Den som gör en djupdykning i arméns tydligt patriarkala karaktär, kan inte heller förneka relationen mellan militarismen och födelsekontrollen. Kvinnorna måste i sin reproduktiva roll (oavsett om det gäller arbetskraft eller soldater) kontrolleras av en extern kraft som förhindrar att vi bestämmer över våra kroppar, vår livscykel och våra ambitioner. Det här är tätt förknippat med kriminaliseringen av abort i de mest militariserade samhällena [16].
Det är, alltså, oförenligt att förena kvinnans frigörelse (mer än så, mänsklighetens frigörelse) med kvinnans inträde i det militära, med att neka henne rätten till reproduktiv kontroll (allt från användningen av preventivmedel till rätten till abort) och än mer, med förnekandet av att där finns en djupt kvinnofientlig och patriarkal struktur som upprätthåller kapitalismen och är dess ryggrad. Att förneka allt det här är att gå i en riktning som för oss bort från den verkliga uppgiften, ett mer rättvist samhälle, där huvudsaken är att tillgodose människors behov, där en kvinna inte är den enda axel som stöder omsorgsarbetet utan där detta är ett socialt fundament fördelat på samtliga.
Annars blir det vi eftersträvar antingen en statskapitalism, där vi exploateras i en produktionsinriktad ekonomi, styrd av ”revolutionära kamrater”, eller ett eko-sexistisk samhälle, där maktrelationerna upprätthålls och kvinnan förblir bakbunden i sina egna ambitioner av ”den kvinnliga plikten att ta hand om andra”, som varken är särskilt historisk eller naturlig. Omsorgen om människorna fördelades och förverkligades av samhället för samhället, och det ömsesidiga stödet mellan oss alla är vad vi bör eftersträva, utan maktrelationer och för att tillfredsställaindividernas behov – socialt, i frihet och harmoni.
Kanhända har vi genom frigörelseprocessen från fäders och makars dominans fallit i marknadsdominansens glöd. Men lösningen kommer aldrig vara att gå tillbaka, till den tidigare elden. Återstår bara att gå vidare mot en frigörelse som omfattar alla.
[1] Goldman, Emma. La palabra como arma. Recopilación de textos editada por LaMalatesta - Tierra de fuego.
[2] Azia , Claudio (2011). “El paradigma del soldado”. IV Coloquio Internacional sobre Estudios de los Varones y Masculinidades. Montevideo.
[3] Entrevista a Azuzena Fdez Barba, por Martha Ackelsberg en 1981, Perpignan.
[4] El Militarismo: ¿un refuerzo a la ideología patriarcal?
[5] Las Mujeres y el Ejército, de la edad antigua a hoy. Tertulia en el Centro de Estudios de la Mujer (CEMUSA)
[6] Lagarde, Marcela (1995). Género y Poderes. Heredia: Instituto de Estudios de la Mujer. Universidad Nacional Autónoma.
[7] García de León, María Antonia (2011). Cabeza moderna, corazón patriarcal. Anthropos
[8] Federici, Silvia (2011). Calibán y la bruja. Traficantes de sueños.
[9] Como el ejemplo que nos muestra el grupo Tortuga, grupo antimilitarista Elx-Alacant
[10] Orozco, Amaia (2010). "Diagnóstico de la crisis y respuestas desde la economía feminista". Economía Crítica, 9.
[11] Pérez Orozco, Amaia y del Río, Sira (2002).<a href="http://www.ecologistasenaccion.org/ article13104.html#nb2-1
"> La economía desde el feminismo: trabajos y cuidados. Rescoldos, noviembre.[12] Río, Sira del (2000). "Mujeres, globalización y Unión Europea: algunas reflexiones"
[13] Hernández, Jose Ángel (2012). La sacralización del ejército en las sociedades humanas.
[14] Dossier mujer y militarismo 1991, MOC
[15] Hartmann, Betsy (2006). Género, militarismo y cambio climático. ZNet Commentary.
[16] Zajović, Staša (1990) Derechos reproductivos [y construcción de la guerra]. Artículo presentado en la Sexta Reunión Internacional Mujer y Salud (Manila), en noviembre de 1990 y publicado en inglés en la revista Reproductive Rights. (Amsterdam)
