Kapitel 1: Min underbara start i livet

Att mina föräldrar skiljde sig har aldrig varit någon speciellt sorglig del i mitt liv, jag vet att för vissa så har det varit hemskt. Kanske det värsta som hänt i deras liv och det förstår jag. Det blir väl så när man sett dem tillsammans dag ut och dag in, men för mig har det faktiskt aldrig betytt någonting, mamma och pappa var tillsammans, sen var de inte det. Inte för att jag minns att de någonsin varit tillsammans utan mer för att mamma har berättat det. Hon har även berättat att anledningen till att de skiljde sig var helt och hållet pappas fel. Han ville inte ha något barn, men det ville hon och på något vis får mamma alltid som hon vill. När jag sedan kom var jag det vackraste pappa någonsin sett. Han ville aldrig släppa mig ur blicken och insåg hur underbart det var att ha ett barn. Då insåg väl mamma att hon inte kunde ha mig för sig själv och där började bråken.

De satte mig i barnstolen satte på någon pampig musik, möjligtvis Nationalteatern eller Cornelis Vreesvijk och ställde sig sedan i köket och diskuterade. Samma visa varje dag, som om detta var något vardagligt för dem. Deras kärlek var över och kvar fanns jag. Den lilla flickan som båda älskade mer än livet. De ville absolut inte dela på mig, för det skulle självklart innebära att de vart tvungna att träffas. Så det var den ena eller den andra som skulle ha mig. De kunde med andra ord inte stå ut med varandra. Deras hemligheter blev ammunition för att kunna slå varandra och varje liten del som de en gång älskat fanns inte längre. Kvar fanns bara hat och en liten unge. Bråken pågick i nästan två år, de var bara hemma med mig varannan vecka. Till slut blev det mamma som fick vårdnaden och pappa fick träffa mig varannan helg.

Jag var så blyg varje gång som vi skulle ses jag och pappa. Mamma fixade mitt långa hår och satte på mig en fin klänning. Dagen innan jag skulle träffa pappa så gjorde alltid mamma någon otroligt god maträtt och köpte lördagsgodis trots att det bara var torsdag. Så avslutade hon alltid kvällen med att säga ”vi har det bra vi Alice, glöm inte att säga det till pappa” och varje söndag när pappa lämnat mig till mamma så hade hon bakat. Det luktade bullar i hela trapphuset och hon försökte få fram hur jag haft det. Trots att jag bara var tre år och inte riktigt kunde få fram orden, så satt hon tålmodigt och lyssnade ”jaså, så han har ingen flicka där? Var det stökigt då Alice? Låg det några kläder på golvet?” ”Ja, så ni åt pizza? Ja han är ingen mästerkock han… Inte som din mamma i alla fall, eller hur Alice?” Sen stoppade hon ner mig och avslutade helgen på samma sätt som hon en gång börjat den. ”Vi har det bra vi Alice…”

Hemma hos pappa var det underbart, även fast det oftast var stökigt och det han bjöd på var Mc Donalds eller pizza så var det helt fantastiskt. Vi lekte hela dagarna. Han förklarade för mig att det viktigaste som fanns i livet var fantasi och att man måste minnas stunderna som gör en lycklig. Jag hade inte så många leksaker där, men ändå så var det på något vis mycket roligare att leka där än att leka hos mamma. Pappa frågade aldrig något om mamma som hon brukade göra. Han frågade bara om hon mådde bra och bad mig hälsa henne. Jag tror att han tog skilsmässan bättre än vad hon gjorde trots att det var han som miste allt. Hemma hos pappa fick jag bestämma allt från vad vi skulle se på tv till var hans möbler skulle stå. Han hade gjort en liten hörna i sitt vardagsrum som var min där fanns en liten säng, några leksaker och gosedjur samt en liten tavla på mamma. I pappas kök hängde alla teckningar som jag målat till honom. De flesta var bara obegripligt kladd men det fanns en tavla som var tänkt att vara min familj där vi stod på en stor lila äng – jag, mamma och pappa. Vi var helt sammansatta, ingen av oss hade händer, bara klumpar som höll i varandra. Nederst på teckningen hade mamma skrivit Min familj. Jag ville aldrig åka hem igen, men till slut var alltid helgen över och det var dags att träffa mamma.

När jag var tre sålde vi den stora lägenheten som vi bott i med pappa och flyttade till en liten tvåa som mamma inredde med änglar överallt och en guldspegel på varenda vägg. Där fanns en liten tv som mamma fyndat i soprummet, och en stor bäddsoffa som var hennes säng. Mitt rum hade hon målat själv i cerise rosa. Även där var det fullt med änglar och tavlor med fina citat. Över min säng hängde en massa drömfångare, så att jag skulle känna mig trygg. Vissa hade inga fjädrar kvar, de hade hon antagligen hittat i soprummet men detta spelade ingen roll. Huvudsaken var väl att jag skulle sova tryggt vilket jag även gjorde. Det fanns även en liten hylla med porslinsdjur, något som mamma hade fått för sig att jag skulle samla på. Jag hade nog fått ihop ett femtiotal när någon man råkade ha sönder dem på någon fest.

I vardagsrummet hade vi ett litet bord med två stolar där vi alltid åt middag. Vi hade inte plats med något större så vi satt där och trängdes varje dag klockan sex. Mamma dukade alltid upp med stearinljus och silverbestick. Hon var väldigt bestämd när det gällde våra middagar. De helger som jag åt hemma hos mamma hade vi alltid någon slags efterrätt, helgen efter löning blev det ofta något pampigt såsom tårta eller marängsviss. Precis innan löning fick jag något litet som en piggelin eller någon en liten godispåse. Jag kommer speciellt ihåg en lördag då mamma gjort tårta till mig. Hon hade hållit på och bakat tårtan från grunden hela dagen. Jag kunde märka att hon var alldeles slutkörd. Den kvällen åt vi inte middag själva utan med en man som hette Pål.

Pål hade ett ansikte fyllt med ärr och mörka ögon som gömde sig bakom hans buskiga bryn. Exakt vad han hade på sig minns jag inte men jag minns ett par stora smutsiga kängor som han inte tog av sig förrän vi satte oss vi bordet. Mammas energi spred sig i hela lägenheten när han kom. Hon log på ett sätt jag aldrig sett förut och hon visade stolt upp den här mannen för mig. Med sig hade han en otroligt vacker porslinsdocka med guldlockar och en rosa klänning, en sådan som jag önskat mig hur länge som helst men som mamma aldrig hade råd med. Han kallade mig för lillflickan och klappade mig ofta på kinden. Hans händer var inte alls lika mjuka som pappas utan mer sträva, så det gjorde nästan ont när han klappade mig. Men jag sa aldrig något för jag träffade pappa så sällan nu för tiden och var så lycklig över att ha en ny fadersfigur i mitt liv.

Plötsligt en dag började mamma packa ner alla våra saker i kartonger och svarta sopsäckar. Hon stressade sig igenom hela lägenheten, visslade och sjöng samtidigt som hon packade och jag tror att jag aldrig förut sett min mamma så lycklig. På kvällen skulle jag få träffa pappa för första gången på flera månader, jag längtade så mycket efter honom, jag vill minnas att det nästan gjorde ont. Men timmen innan pappa skulle komma kom Pål i en sprillans ny Volvo, mamma satte sig på knä och såg på mig.

– Vi ska flytta nu Alice, hem till Pål i Stockholm! Sa hon och log.

– Men pappa då? Frågade jag och ögonen fylldes med tårar.

– Vi behöver inte pappa längre Alice, du vet vad vi alltid säger, vi har det bättre utan honom.

Jag började gråta och tog tag i en dörrkarm.

– Jag åker inte!

– Inte bråka nu älskling, vi kommer åka utan pappa.

– Nej, jag vill inte! Skrek jag ut och jag kunde känna hur sorgen bubblade i halsen.

– Min älskling, vi måste åka.

– Jag vill till pappa!

Mamma satte sig bredvid mig och smekte mig över håret, hon såg mig djupt i ögonen och suckade.

– Lilla gumman, du är min dotter och jag bestämmer över dig. Du har faktiskt ingenting att säga angående den här saken.

– Pappa, Pappa, Pappa, Pappa. Skrek jag gång på gång och stampade hårt i golvet.

Mamma bara lyfte mig och bar ner mig till bilen, spände fast bilbältet och sa ilsket:

– Nu stannar du här Alice, du är min dotter och jag bestämmer!

– Nej pappa bestämmer!

Mamma såg på mig länge innan hon sänkte rösten, hennes ögon mörknade och hon sa något som jag aldrig kommer glömma, något som än idag kan ge mig mardrömmar, något som jag redan då visste var en lögn:

– Pappa vill inte ha dig Alice.

Sen kunde inte jag säga något mer, jag satt bara tyst med tårar som ständigt rann ner för mina kinder och jag visste att oavsett vad jag sa skulle hon inte lyssna. Allt jag tänkte på var att jag aldrig igen skulle få leka med min älskade pappa och att det viktigaste var att jag mindes stunderna som gjorde mig lycklig. Men detta spelade ingen roll, mamma fick alltid som hon ville och jag var trots allt bara ett barn.