Tyvärr har Mikael Marcimains mästerverk överskuggats av skriverierna kring Olof Palme och exploateringen av tjejerna. Det förstnämnda låter jag vara osagt men det andra är en diskussion jag inte kan hålla mig ifrån för jag håller inte alls med. Jag tycker att regissören Mikael Marcimain och hans team tar tjejernas parti när de berättar historien om bordellhärvan genom deras ögon. Filmen hamnar högst upp på min årslista för den har paketerat en intressant och spännande historia med musik, scenografi, kostym och foto i värdsklass. Filmen besitter även en fantastisk skådespelarensemble med både okända och kända ansikten. Pernilla August, som ofta spelar godhjärtade mödrar, är i rollen som den skoningslösa bordellmamma den bästa svenska skurken sedan Hasse Alfredson i Den enfaldige mördaren. En självskriven Guldbagge för bästa huvudroll? Svar: JA!

I en fattig och föräldralös lägenhet, i skuggan av en lyxig skidort i Schweiz, bor 12-åriga Simon (Kacey Mottet Klein) med sin storasyster Louise (Léa Seydoux). Eftersom hans syster är oansvarig och inte tar hand om sin bror (varken ekonomiskt eller känslomässigt) tvingas han stå för hela försörjningen. Hans metod är att varje dag stjäla skidutrustning från de rika turisterna för att sedan sälja vidare till barnen i området där han bor. Sister är en perfekt klasskildring om syskonkärlek över alla gränser som är lätt att till sig trots det något långsamma tempot. Léa Seydouz, som tidigare synts i Miraklet i Lourdes och Woody Allens Midnatt i Paris, är väldigt bra och hennes karaktär Louise står för en viktig och överraskande vändning i berättelsen. Filmen hade varit värd en silvermedalj bara för mästerliga Agnès Godards foto. Schweiziska Ursula Meier har tidigare regisserat Home från 2008 med Isabelle Huppert i huvudrollen och är ett namn att lägga på minnet.
Jag såg filmen på Stockholm Filmfestival i november och filmen får svensk premiär 18/1 på Folkets Bio.

Gabriela Pichlers långfilmsdebut har vunnit bland annat publikpriset på Venedigs filmfestival och är en hjärtknipande och tragikkomisk film med alla känslor som går att föreställa sig. Filmen handlar om 21-åriga Raša som arbetar på grönsaksfabrik och förlorar jobbet. Raša hamnar mitt i det svenska arbetslöshetsträsket och att fixa ett jobb och en försörjning till sig och sin utslitna pappa visar sig inte vara lätt. Filmen andas både fransk och brittisk socialrealism och är så verklighetstrogen att den skulle kunna misstas för en dokumentär. Den känns väldigt 2012 då nedskärningar och arbetslöshet skylls på de jobbsökande själva och filmen skildrar ett samhälle som inte kan utnyttja arbetslösas energi. Skådisdebuterande Nermina Lukac, som annars jobbar som fritidspedagog, har vunnit en mängd priser i Europa och kommer troligen (välförtjänt!) vinna Guldbaggen som årets bästa skådespelare. Gabriela Pichler och Nermina Lukac är två stjärnor att räkna med i framtiden.

Céline Sciammas film handlar om en tioårig pojkflicka vid namn Laure/Michäel. När han flyttar till en Parisförort misstas han av sina nya kompisar för pojke och väljer att spela med. Det är svårt att göra trovärdiga personporträtt av flickor som vill vara pojkar eller leka med könstillhörighet/identitet. Några lyckade exempel är Hillary Swank i Boys Don’t Cry, Melinda Kinnaman i Mitt liv som hund, Lena Strömberg i Dårfinkar & dönickar och – Zoé Héran som gör en oförglömlig insats som Laure/Michäel. Kolla även in svenska Martin Bergsmarks Pojktanten som kom tidigare i år, det är också en sevärd berättelse om att växa upp med en känsla av utanförskap, att inte vilja kategoriseras som kvinna eller man. Det är inte första gången en huvudkaraktär med en ambivalent inställning till sin könstillhörighet porträtteras på film, men det är sällan det görs två så bra filmer i ämnet – under samma (hen)år.

Kanadensiska regissören Xavier Dolan är nästan provocerande: 23 år och har redan regisserat och skrivit manus till tre filmer som blivit enorma kritikerframgångar. Han sätter storslagen punkt för sin trilogi om omöjlig kärlek som inleddes med Jag dödade min mamma och Hjärtslag. Här porträtterar han relationen mellan franskläraren Laurence och hans flickvän och vad som händer med relationen när Laurence på sin 30-årsdag låter meddela att han vill byta kön. Om filmen hade varit gjord av Hollywood hade den säkerligen utvecklas till en moralkaka eller en komedi men Dolan vägrar infinna sig i den konventionella filmdramaturgin. Laurence Anyways handlar inte särskilt mycket om sexualitet utan istället om att få bli accepterad som den man är. Filmen tar upp ett ”kontroversiellt” ämne på ett naturligt och kärleksfullt sätt. Filmen är även sevärd för de fina insatserna från skådespelerskorna Suzanne Clément (som fick pris som bästa skådespelerska i Cannes i år) och Nathalie Baye som Laurences mamma.

Den bästsäljande boken filmatiserades med ett lyckat slutresultat men det är en tung historia, särskilt då verkligheten som bekant alltid överträffar dikten. Evas (Tilda Swinton) son Kevin (Ezra Miller) utför en skolmassaker och det är där historien inleds. Redan när Kevin fortfarande var ett litet barn började hon oroa sig för honom på grund av hans avsaknad av empati. Både boken och filmen tar avstamp i Evas perspektiv och Swinton ger henne så många bottnar att vi känner lika mycket sympati för henne som ogillande över hur hon tar sig an sin son. Vi befinner oss i nutid men ser Kevins uppväxt och det som har hänt genom flashbacks som alla är hennes minnen. Lynne Ramsay har gett oss en av de mörkaste och provocerande filmer jag har sett, likt hennes debutfilm Råttfångaren från 1999 så är det en film lika rå som poetisk. Jag ser fram emot hennes nästa projekt, en westernfilm, Jane Got a Gun, med Natalie Portman i huvudrollen som beräknas ha premiär under 2014.

I Rust and Bone av ”Stockholm Visionary Award”-vinnaren Jacques Audiard är Marion Cotillard tillbaks på (fransk) hemmaplan och fått en djuplodad karaktär att bita i – Stéphanie, en späckhuggartränare som förlorar båda benen i en olycka. Allt som Stephanie lever för rycks bort från henne och hon börjar ty sig till Ali (Matthias Schoenaerts), en fattig, ensamstående pappa som försörjer sig på ströjobb och street fighter. Äntligen en film där Marion Cotillard får visa upp sin bredd som skådespelare. Med ett osminkat ansikte och avskalat, realistiskt skådespeleri visar hon upp hela känsloregistret. Tyvärr känns könsrollerna ganska förlegade. Han – den store, starke, tystlåtne mannen som glatt knullar runt, Hon – den ömma, fagra kvinnan som vill lära mannen att älska, att vara i förhållande. Eftersom den kvinnliga huvudkaraktären får utvecklas och är porträtterad minst lika mångfacetterat som den manliga huvudkaraktären stör jag mig ändå inte nämnvärt på de tröttsamma könsrollerna. Vad tycker du?

Filmen om konstnären Marie Krøyer och hennes relation till den manodepressiva konstnären Søren Krøyer handlar inte bara om en kvinna, utan om kvinnorollen i stort. Att ta sig ur ett äktenskap som kvinna på den här tiden var inte lätt, varken känslomässigt eller lagligt. Att vara otrogen (hon ville skiljas men hennes man vägrade gå med på skilsmässa) innebar att bära på en stor skam och liknar en korsfästelse. Hon slits mellan lojaliteten att vara en bra hustru och mor och att följa sitt hjärta. Jag recenserade filmen för Fempers tidigare i år och skrev: ”Det jag kan sakna är att vi aldrig får ta del av Marie Krøyers egna ambitioner kring konstnärskapet samt uppoffringen kring detta. Hon blev, som många konstnärer, erkänd efter sin död. Det bästa med filmen är att se den i en större kontext; en fängslande och gripande historisk skildring av kvinnorollen. Sådana växer inte direkt på träd”. Läs gärna min recension av filmen.

Andreas Öhman har lyckats få till en naturlig dialog (inte helt vanligt i svensk film) i denna ungdomsfilm som har flera beröringspunkter med en viss ungdomsfilm från 90-talet. Bitchkram handlar om två tonåringar som längtar bort från staden där de bor och deras Girlpower-vänskap går att applicera på alla slags relationer. En värdig Fucking Åmål-film för 2000-talet där musiken, det visuella med otroligt snygg scenografi och skådespelarna (Linda Molin, Fanny Ketter) sticker ut. 2012 bjöd på filmer med starka kvinnoporträtt för tonåringar, en av dessa filmer är Bitchkram, en annan Hunger Games med Jennifer Lawrence.

Det är kärlek vid första ögonkastet när Margot (Michelle Williams) möter Daniel. Men Margot är lyckligt gift med Lou, en berömd kokboksförfattare, och försöker blunda för sina känslor. Williams är en av de bästa skådespelarna jag vet och jag blir ständigt så imponerad över hennes skicklighet inom vitt skilda genrer. Hon är en kameleont som byter skepnad från film till film och visar gärna sina mindre smickrande drag.

Filmen innehåller rakt igenom trovärdiga karaktärer som är lätta att känna identifikation med, de ser ut och agerar som du och jag. Sarah Polley har också en förmåga att visa nakenhet på ett icke-sexualiserat sätt, i exempelvis ett badhus med ”normalkroppar” som är håriga och lite hängiga, och jag älskar det. Det är skrämmande ovanligt att se nakna kvinnokroppar i Hollywood-filmer helt utan objektivering och manlig blick. Filmen bjöd också på årets finaste filmscen:

En fin indiefilm med bra skådespelare (Emily Blunt, Mark Duplass och Rosemarie DeWitt), vackra miljöer och en improviserad Woody Allen-dialog. Men det är för den ena karaktären som filmen får en plats på listan, nämligen en trovärdig lesbisk karaktär som inte blir omvänd likt Jennifer Lopez i kalkonen Gigli. Det är inte direkt vanligt med en homosexuell karaktär på filmduken som det går att identifiera sig med, i synnerhet inte lesbiska i amerikanska filmer. Det krävdes en kvinnlig regissör för att en lesbisk skulle framställas som ”en vanlig människa” med mångfacetterad personlighet och inte som en stereotyp.

12. W.E

Regi: Madonna

Madonnas regidebut om Edvard VIII och Wallis Simpson är en väldigt ojämn film där men det finns flera behållningar med filmen. Filmen recenserades för FemPers tidigare i år och jag skrev bland annat: ”Jag uppskattar att Madonna tar ett nytt grepp om den välkända kärleksrelationen och berättar historien genom två kvinnors ögon. Därför känns denna film intressantare än My week with Marilyn från förra året där Marilyn Monroes liv berättas ur en ung killes perspektiv”. Det går inte att avfärda W.E., det visuella och de mångfacetterade kvinnoporträtten är alldeles för bra för det. Madonna står för en modig och snygg film. Läs gärna min recension av filmen.