”Den dag ditt blod flyter blir jag nöjd”. ”En död feminist är en bra feminist”. Så kan hoten låta mot feminister som syns och hörs i offentligheten. De fyller mejlkorgar och kommentarsfält. Men de skickas också hem som postade brev. En av dem som utsatts är journalisten Sasha. Hon bor i en mindre stad i södra Sverige och har skrivit artiklar med tydliga feministiska åsikter i flera större tidningar.

Efter många år som offentlig feminist är hon härdad, de många otrevliga och aggressiva mejlen öppnar hon inte längre. Men på senare år har det blivit värre. Hoten har blivit fler och de har blivit grövre. Efter att en av hennes debattartiklar hade publicerats fick hon ett mordhot hemskickat i ett brev med posten.

Fullt

Hotaren skrev att han visste var hon bodde och att han skulle misshandla henne till oigenkännlighet någon kväll när hon minst anade det. Men Sasha har bestäm sig. I stället för att låta sig skrämmas ser hon hoten som en fingervisning om att hon är något på spåren.

– Framför allt har jag börjat tänka på de här hoten som en jäkla komplimang faktiskt. Det blir som en barometer, en temperaturmätare som jag kan använda för mig själv, för att veta när jag verkligen har satt fingret på något.

– Om man har gått över så många gränser som man måste gå över för att sätta sig och skriva ett sånt här grovt hot, då har jag verkligen lyckats beröra någonting. Då vet ju jag att det jag har skrivit är sant.

Sasha tror att hatet mot feminister bottnar i ett bredare hat riktat mot kvinnor. Att det kan räcka med att synas, höras och ta plats offentligt som kvinna för att det ska reta gallfeber på vissa personer, som hon uttrycker sig.

– Sen är det klart att de hatar feminister mer, för att vi ställer välartikulerade krav på rättvisa.

Mer spaning

Även om hon själv har bestämt sig för att inte låta sig skrämmas tycker hon att det är jätteviktigt att alla som blir utsatta polisanmäler. Precis som hon själv gjorde när det där brevet dök upp i hennes brevlåda. Efter anmälan blev hon förhörd och det inleddes en förundersökning. Hon har också fått ett telefonnummer hon kan ringa och ett överfallslarm som gör att de kan se var hon när hon utlöser det. Men med ett anonymt brev utan dna eller fingeravtryck är det svårt att komma vidare. Sasha tror att polisen behöver få ökad kunskap om hatet mot feminister.

– Jag tror att de är lite nyvakna när det gäller den här typen av brott, att de inte förstår att det är ganska många offentliga kvinnor som blir utsatta på det här sättet.

– Det är precis som när man började förstå att homosexuella blev utsatta för mycket grövre sexualiserat våld, än andra killar, när de blev misshandlade. Till slut började man förstå att det var ett sätt att skicka signaler till alla homosexuella.

Sasha säger att hon är nöjd med hur polisen har bemött henne, att hon har fått intrycket av att de gör sitt bästa. Men det hon saknar är att de går vidare och försöker bilda sig en uppfattning om den ocean av hot och hat som döljer sig bakom det där brevet som landar i brevlådan. Alla forum, bloggar och trådar som pekar ut specifika personer, som hotar och hatar allt grövre.

– Vissa mer misstänkta typer som jag har fått mejl ifrån skulle jag gärna vilja att de kollar upp IP-adress till och kollar vilka de är, tar fram en identitet.

Varför gör de inte det?

– Jag tror inte att de har resurser och jag tror inte att de förstår. Det här brevet som jag fick var ju ett väldigt tydligt brott, men att det hör ihop med en större bild av hat och hot, så långt har inte de förstått.

Samtidigt har hon förståelse för polisen. Hon menar att det är tydligt att de hot hon utsatts för är menade att skrämma, att det ska väldigt mycket till innan den typen av hot blir till verklighet. Sasha tror att polisen skulle behöva arbeta med antifeminismen på samma sätt som man arbetar mot barnpornografi på nätet. Att lägga tid och resurser på att göra avancerade sökningar för att få fram identiteter att bedriva spaning mot och senare konfrontera.

– Och det sjuka är att det är helt görligt! Det är ju möjligt. Från varenda mejl du har skickat går att få fram vem du är och vilken dator du har skickat det ifrån. Chansen är stor att man skulle kunna hitta en rad av de här människorna och verkligen kunna visa dem att det här är inte okej, man skriver inte sådana här mejl.

Har de här hoten förändrat dig på något sätt?

– Framför allt att jag känner mig mycket mer förbannad och triggad. Det visar verkligen att jag är på rätt spår.

– Vad man kanske kunde önska är att vi var många fler. Det är lättare att projicera sitt hat om det är några få som står upp för de här sakerna offentligt och kräver saker. Om vi är många så är det inte lika lätt för de här idioterna att sprida ut sina gracer. Ska man skicka hotbrev till alla då eller?

Sasha heter egentligen något annat