Susanne Dodillet menar i senaste numret av Feministiskt Perspektiv att jag motverkar en öppen debatt om sexualitet och prostitution. Detta säger hon efter att ha gjort köttmos av svensk sexualpolitiskt historia i sin avhandling. Något som jag och professor Sven-Axel Månsson anmälde som vetenskapligt ohederligt.

Nu har inte bara Josefina Eriksons avhandling visat att centrala delar av Susanne Dodillets historieskrivning saknar täckning. Även debattören Oscar Swartz kommer fram till det samma: Synen på prostitution som en form av mäns våld mot kvinnor vann terräng i Sverige först efter att sexköpslagen antagits. Som grund för att Sveriges riksdag antog en lag som kriminaliserade sexköp spelade alltså detta synsätt en underordnad roll. Ändå hävdar Dodillet att det var synen på prostitution som våld som motiverade lagens antagande, ett påstående som spelar en central roll i hennes avhandling.

Att Susanne Dodillet har skapat sin egen historia om den svenska sexköpslagen är förstås ytterst allvarligt. Det försvårar möjligheterna att förstå processerna och idéerna som ledde till att Sverige som första land i världen fick en lag som förbjöd köp av sexuella tjänster. Det skapar den grund för stereotypiseringar och vulgariseringar av förfluten tid som så ofta föregår grumliga ambitioner att förändra samhället. Detta är den etiska sidan av det hela. Rent metodmässigt har det förstås krävt att Dodillet har ändrat, skarvat och påstått saker om vägen fram till lagstiftningen för att kunna presentera sin felaktiga bild av idébakgrunden.

Dessa ändringar, skarvar och påståenden utgör grunden för min och Månssons anmälan om vetenskaplig ohederlighet. Nu har den alltså bekräftats av såväl andra forskares arbeten som av debattören Swartzs bok. Så när ska fler inse att det samtal Dodillet säger sig vara intresserad av i själva verket bara är ljudandet av hennes egen övertygelse: “Radikalfeminister” är dumma – “sexarbete” är inte dumt.

Susanne Dodillet har tagit sig igenom ett helt avhandlingsprojekt utan att för en sekund lägga bort denna sin övertygelse. Och det har heller inte behövts. Att vad Dodillet har i sin påse innan varit i säck märks vid en snabb titt på samtiden. Det finns starka krafter som stöttar angrepp på feministisk våldsforskning. Medan Dodillet har passerat handledares kontroll, forskarkollegium och betygsnämnd med sina felaktigheter, och därtill backas upp av en reprimand från hennes fakultet mot mig och professor Månsson för att vi anmälde bristerna i hennes avhandling, kan jag berätta om en annan tillvaro som doktorand.

Min avhandlingstid präglades av trakasserier per mejl och på tjänsterummet, av vandaliserade korridorer, bombhot samt ett medialt organiserat drev som resulterade i en ohederlighetsgranskning av den feministiska våldsforskning Dodillet och Oscar Swartz påstår bär maktens sanktion. Behövdes det en formulerad anmälan, eller ens en formulerad anklagelse, för att sätta igång sagda granskning? Nej. Behövde granskarna följa regelverket för vad en granskning kan innehålla? Nej.

Upprinnelsen till att det kunde gå så snett, att akademia glömde sig, tappade sin integritet och böjde sig för en rasande nät- och mediemobb, ligger i att den typ av felaktigheter och fördomsfullheter som Susanne Dodillet kolporterat fått flyta kring och cementeras till sanningar om feminismen, eller “radikalfeminsmen” som den kommit att heta, i ett samhälle präglat av ojämlika, dikotoma kön och alltså mer än villigt att höra på dessa dumheter om vad “radikalfeministisk” forskning skulle stå för.

Här har följaktligen forskning om kön, makt och våld varit i skottgluggen mer än något annat. Med tiden har denna forskning kommit att få ett sådant nätbaserat vanrykte att den likt byns hora kunde släpas ut för offentlig bestraffning utan att just någon lyfte ett ögonbryn. Istället stod en förbluffande stor folksamling klar att kasta både första och andra stenen.

Denna etiskt havererade granskning använder Susanne Dodillet i sin avhandling för att understödja sin uppgörelse med “radikalfeminismen”. Utan att tveka övertar hon maktens järnhandske, även när den trätt utanför lagens råmärken. Vilken forskning ska vi tolka som utmanande med denna vetskap? Och vilket samtal kan kallas öppet?

Det är dags att vi kritiskt ställer frågor om vilka idéer som utmanar den ordning som råder. Och att vi kritiskt frågar oss vilken ordning det är vi lever i. Det privilegium att tala med maktens språk men formulera sig som vore man undertryckt, som så länge kännetecknat utspel från kritiker av radikalfeminism, inbillad eller verklig, måste synas och kritiseras.

Ingen blir gladare än jag om vi verkligen får till ett samtal om prostitution. Jag har, bland annat, skrivit en hel avhandling på området. Den har Susanne Dodillet förbigått med tystnad och, precis som med historien kring sexköpslagen, skapat en egen berättelse om vad jag skulle mena om prostitution och sexköpslag. Jag väntar alltså med spänning på den nya händelsen att ett samtal öppnas.