Strax efter att årets Idrottsgala var slut och världsettan och ridsportens Rolf-Göran Bengtsson vunnit Jerringpriset twittrade jag om att lägga ned genustänket, sluta som journalist och strunta i allt vad damidrott heter.

Varför då? För att det är så ansträngande och jobbigt att hålla på. För att man som kvinna i den mansdominerade världen alltid står på pallplatsen som nummer två

Istället för att lägga ned på en gång valde jag att se galan ännu en gång. Med en penna i handen redo att anteckna allt för att få en bättre bild av hur det verkligen är. När jag sedan tittar igenom mina anteckningar kommer känslan tillbaka.

Jag vill gömma mig under täcket tills den dagen det blir bättre.

Lägger priser och nomineringar bakom mig

Precis som jag skrev i min text om Idrottsgalan 2011 tänker inte dryfta om rätt utövare vann rätt priser. Känns tämligen meningslöst. En jury utser pristagarna och vi alla värderar olika framgångar just olika.

Men värt att nämna är kanske att 14 av de 24 nominerade var personer som antingen själva utövar en damidrott eller är tränare för ett damlag.

Men, här och nu lägger jag priserna och nomineringarna bakom mig. Det jag vill diskutera är idrotten men inte priserna. Vad hände egentligen på galan under de stunder när priser inte delades ut?

Galan börjar med ett kort svep om idrottsåret 2011. Skidor varvas med fotboll och simning, hockey och motorsport. Kvinnor, män och hästar. Alla finns representerade.

Män, män och åter män

Det är efter klippet som det där jobbiga tar fart.

Först ropar Paolo Roberto in programledaren Robin Paulsson på scen. Paulsson snackar lite om det fantastiska idrottsåret, nämner en del idrottare och skämtar om böcker.

Under det fyra minuter långa snacket nämner han endast en kvinna, en gång – världsmästarinnan i curling, Anette Norberg. Annars snackar han uteslutande om män – och det skulle han fortsätta att göra hela kvällen.

Under hela galan är det ett återkommande tema. Programledaren, en man pratar om män med män. Pratar han med idrottare väljer han att prata med Marcus Hellner.

När han snackar med sportjournalister är det Lasse Granqvist och Chris Härenstam. Granqvist och Härenstam nämner Marie Hammarströms mål i VM:s bronsmatch varsin gång.

Annars snackar även de uteslutande om män.

Aldrig stuckit under stolen

Att SVT också valde att fokusera mer på OS 2012 och EM 2012 än på andra idrottsprestationer som skett under det år galan hänvisar till är också beklagligt.

Jag har aldrig försökt sticka under stol med att det är just damfotboll som ligger mig närmast om hjärtat. Hela galan satt jag och väntade på att bronslaget från 2011 skulle få någon form av erkännande.

Det kom aldrig.

Inte ens i de korta svepen som skulle sammanfatta idrottsåret 2011 fanns damlandslaget, eller damallsvenskan för den delen, med.

Både sprinter från Jamaica och serbiska tennisspelare fanns med i sammanfattningen av det svenska idrottsåret – men någon damfotboll fanns det inte tid för. Något längre inslag blev det inte heller med damfotboll.

Istället valde de att köra ett humorinslag med Markoolio med fokus på det fotbolls-EM som spelas nästa sommar.

Kan inte sluta skratta

Men SVT:s största misstag ligger ändå inte här. Det ligger i hur SVT låter damerna få sina sekunder i rutan.

Ungefär en och en halv timme in i galan nämner Paulsson att 2011 varit kvinnornas år, men att det inte alltid varit så. Vips drar ett inslag om kvinnors idrottshistoria igång.

Tittaren kan se hur kvinnor har motarbetats år ut och år in.

Och där sitter jag i soffan och kan inte sluta skratta. Under en gala där programledaren uteslutande snackar herridrott med män väljer SVT att sända ett sådant inslag. ”Herrejösses, det kan inte vara sant?” är min första tanke.

Sen inser jag att det är det. Nu kan man undra vad SVT ville visa med detta, ville de visa att utvecklingen gått framåt? Troligen.

Men är det inte att skjuta sig själv i foten med en bazooka? De vill visa hur himla mycket mer jämställd idrottsvärlden blivit, ungefär samtidigt som de förvandlar en idrottsgala till en gubbgala.

Istället för att bryta ihop totalt väljer jag att ringa och snacka med projektledaren för idrottsgalan, Mats Grimberg. Jag vill höra vad det var som gick snett.

Men vi ser helt olika på saken. Grimberg anser att galan har en stor representation av kvinnor. Om man ser till helheten.

Han anser också att damernas fotbolls-VM lyftes fram genom Lotta Schelins nominering men också i klippet i början av galan. Grimberg påpekar att de måste prioritera med tycker att de lyfte upp VM och många andra damidrotter.

När jag frågar varför de valde att sända ett längre inslag om EM 2012 istället för att lyfta fram till exempel 2011års fotbolls-VM istället får jag svaret att de inte hade något inslag om EM 2012.

Gubbgalor

Det får mig att undra om det bara var i min tv Markoolio studsade runt och knopade ihop en nygammal fotbollsdänga? Men det får mig också att undra om Mats sett Idrottsgalan?

När jag frågar om jag ska skicka över mina anteckningar så att han får titta igenom dem så att vi snackar samma språk anser han att det inte behövs.
Och det är där jag förstår. Vi ser saker på helt olika sett, vilket får anses vara okej.

Men anledningen till att galor som dessa fortsätter vara gubbgalor är att männen inte tar del av den kritik vi kvinnor, vi feminister, har att komma med.

Är det inte dags att ändra på det? Jag lovar att det skulle kunna utveckla både galor och idrott – till det bättre.

För hur många vill egentligen att ytterligare en idrottsgala ska förvandlas till en gubbgala?

Avslutningsvis kan jag berätta att jag inte tänker lägga ned genustänket, sluta som journalist och strunta i allt vad damidrott heter.

För Idrottsgalan var inget annat en ett dåligt skämt.

Det är sådana saker som påminner mig om hur viktigt det är att vi inte ger upp kampen om jämställda idrottsgalor.

Men framför allt – kampen en jämställd och bättre idrottsvärld.