En arbetskamrat köpte en prydnadsfigur på Myrorna häromdagen. I en hålighet fanns en liten lapp:

Avpixlat: Vågar du läsa den nakna sanningen?

Och därefter webbadressen. En ganska fiffig variant av gerillamarknadsföring, vilket jag själv ägnar mig åt då och då, för Feministiskt Perspektivs räkning.

Många, men inte alla, vet att Avpixlat står Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga och rasistiska grupperingar nära. Sajten är bland annat polisanmäld för ha lagt ut personuppgifter om asylsökande. Med välvilliga ögon kan sajten ses som en samlingsplats där rädda människor får bekräftelse av likasinnade. En skulle också kunna säga att det är en slasktratt för allsköns skit. Möjligen är den även en värdemätare på hur stark xenofobin – främlingsfientligheten – och antifeminismen är.

Frågan är hur mycket medial uppmärksamhet som ska ges sådana krafter. Det kan diskuteras om det gynnar eller missgynnar dem. Jag väljer att kommentera ett par exempel om feminism och genus på Avpixlat – som dessutom florerar på andra, mer salongsfähiga, håll.

Nymytologisering

Vilka ”obekväma sanningar” avslöjas då? Ett exempel hittar jag i artikeln Dags att avskaffa genusflummet 18 juli:

Det är här viktigt att understryka att jämställdhet, det vill säga allas lika möjligheter oavsett kön, är en sak och genusteori, det vill säga strävan att utplåna alla skillnader i beteende, något helt annat. Genusteorins paradox är att den samtidigt som den hävdar att det inte finns några skillnader mellan könen, lägger stor kraft vid att finna dessa skillnader. Vetenskap med en på förhand bestämd politisk agenda hör inte hemma på våra lärosäten.

Här spökar två gamla myter. Den ena är myten om den så kallade likhetsfeminismen, som strävar efter att betona människoskapet och likheter mellan könen snarare är att förstärka skillnader. Den andra är myten om att jämställdhet skulle utplåna könsskillnader. Eftersom jämställdheten inte har det som mål och bevisligen inte heller haft det resultatet försöker antifeminister sig på en nymytologisering. Nu är det genusteorier som påstås ha en inbyggd ”politisk vilja” att utplåna skillnader mellan könen. Genusteori utmålas som ett hot mot ordningen och mot enskilda individer samtidigt som genusteoretiker förlöjligas och banaliseras.

Vad är då genusteori? Nationalencyklopedins definition duger gott: ”benämning på olika samhällsvetenskapliga teorier där manligt och kvinnligt uppfattas som sociokulturella kategorier, föränderliga i tid och rum, till skillnad från framför allt sociobiologiska förklaringsmodeller.”

Normativ grottfolksmyt

Avpixlat har också sin egen särartskrönikör: Hera Lamppu Maduro, som kallar sig ultrafeminist. För henne innebär feminism Moder Jord. Hon skriver 29 juli:

Kvinnor har oftast en genetiskt nedärvd känsla för att vårda, förvalta livet och ta hand om andra. Män är oftast genetiskt byggda och programmerade för att jaga, ta hem mat och skydda sin familj. Mannen är skapt som han är för att han ska konkurrera med andra hanar om den mest fruktbara och vackra honan och kunna erbjuda henne den bästa grottan.

Om det inte vore för att denna gamla grottfolksmyt fortfarande är normativ för hur kvinnor och män förväntas vara kan den avfärdas som rappakalja. Den här myten används bland annat för att förklara varför män tar ute så lite föräldraledighet och varför kvinnor väljer lågavlönade vårdyrken. Idéerna om vad förhistoriska kvinnor och män gjorde är framförallt ett resultat av synen på kön under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Då härskade en patriarkal uppfattning om vad kvinnor och män var lämpade för. Det motiverades med biologiska argument om till exempel hormoner, kroppsformer, och senare gener. Nutida arkeologer har i stort sett totalreviderat synen på den förhistoriska människan och Hera Lamppu Maduros ”sanning” betraktas i dag som mytologi.

Det är viktigt att lära sig att känna igen villfarelser och myter. Särskilt om de sprids med syfte att befästa en ideologi av skillnadstänkande, baserad på idéer om biologisk och kulturell särart.