Lisandro Tenorio, spirituell ledare och schaman – en The Wala – inom Nasa-folket, steg in i sitt hem för sista gången söndagen den 12 augusti. Den dagen skulle han behandla några sjuka och behövde förbereda ”la fresca”, den traditionella kuren.

Solen glittrade mellan de blågröna bergstopparna i Colombias västra bergskedja, i Norte del Cauca. I ett av husen höll Lisandro Tenoria på att välja ut medicinalväxter till kuren när döden fann honom. Två män bröt sig in i hans hem. De passerade köket, nådde gården och sade med pistol i hand: ”Du är död för att du inte samarbetar.”

Två skott i huvudet. Den 81-årige mannens liv släcktes med vapenmakt.

– Han föll mot golvet med händerna utsträckta, berättade hans dotter María Delia för rådet för urfolk i Norte del Cauca (ACIN). Mördarna flydde.

– Vi levde redan under hot, säger sonen Gilberto.

Det är sonen som för vidare faderns nedärvda kunskap, också han är The Wala:

– De hade varnat i flera månader för att de skulle göra slut på ”trollkarlarna” som inte samarbetade med dem.

Attackeras från två håll

Ordet trollkarl används nedsättande av personer som saknar kunskap om urfolkens samhällsstruktur.

– De där ”trollkarlarna” är guider, med uppdrag att bevara balansen och vägleda myndigheter, säkerhetsstyrkor och folkets egna ledare.

Det är uppdraget som vi har anförtrotts av Moder Natur, förklarar Gerardo.

Detta satte inte stopp för de väpnade grupperna. Varningarna förverkligades och Lisandro Tenorio blev en av tre ur Nasa-folket som mördats de senaste tre veckorna, ett av de 25 dödsoffer som den väpnade kampen i el Norte de Cauca krävt under de senaste tio månaderna.

Samtidigt som landets armé har 15 000 soldater utplacerade i urfolkens helgade territorier i Cauca utsätts Nasa-, Guambiana-, Paez och Yanakonafolken för Farc-gerillans attacker mot caucanska byar som Caloto, Toribío, Corinto, Caldono, Jambaló och Piendamó.

– Var finns armén när vi behöver den? frågar sig invånarna.

”Ta ert krig någon annanstans”

Urfolken i Cauca har historiskt sett underordnats kriget mellan de militära styrkorna – en krigsmaskin tränad och styrd av Pentagon och USA:s södra kommando – och Farc, en gerillaarmé anpassad till området med en styrka och erfarenhet som militären varken rått på eller har förmått förflytta.

– Farc drar nytta av kokabladsodlingarna, rekryterar bland urfolken och rör sig i befolkade områden medan de militära styrkorna ser kriget som en hederssak, säger sociologen och feministen María Catalina Gómez.

I slutändan är det urfolken som sätter livet till, deras medlemmar som fångas i de stridandes korseld. Sammandrabbningar, urskillningslösa attacker, bombningar, gerillaräder, landminor och övergivna vapen som exploderar, vars saldo överstiger 2 000 dödsoffer. Dödsfall och våldtäkter, skadade, fördrivna och föräldralösa, pojkar utan utbildning och unga utan arbetstillfällen för att de blivit av med sin mark, fått sina hem och odlingar förstörda samtidigt som deras ledare och traditionella auktoriteter hotats.

Regeringens svar – straffrihet och medbrottslig glömska – räckte för att Nasa-folket i Norte del Cauca skulle säga: ”Ta ert krig någon annanstans”.

– Skulle ni tycka om att ha en militärbas hemma på er gård? Berlin-berget är vårt hem, svarade Feliciano Valencia, ledare i det regionala urfolksrådet Cric, när en journalist frågade varför de kastade ut militären. Dessutom förklarade han att:

– Vi har inte kastat ut armén, vad vi gjorde var att återta ett territorium som enligt konstitutionen tillhör oss. Vi kräver av såväl regeringen som gerillan att de inte ska militarisera våra liv, att de inte ska ge sig in bland civilbefolkningen, att de inte ska gå in i husen, inte använda människor som angivare, inte stanna på obestämd tid och kränka våra heliga platser.

Cerro Berlin i backspegeln

Historien började den 3 juli i landsbygdsområdet Toribio med korseld mellan de stridande, den nationella armén och Farc-gerillan. Den handlar om ett litet samhälles kamp för sin territoriella självständighet mot två gigantiska arméer. Den ena förföljde den andra, två flygplan flög mycket nära.

– Vi hade just ätit lunch och hade en samling när flyplanet dök neråt, som för att släppa en bomb. Smällen lät inte vänta på sig, berättar byborna.

Gerillan hade störtat en mobilmast för att isolera regionen.

– Plötsligt hördes en explosion ur berget och flyplanet störtade.

Samma dag anlände arméns trupper för att ta hand om resterna av planet. De säkrade zonen, medan de lokaliserade den svarta lådan och de sprängämnen som antogs ha begravts med flygkroppen. Dagarna gick och det dåliga vädret försvårade arbetet. Den militära närvaron i området fortsatte och med den ökade gerillaattackerna. Båda sidor stred om resterna. Historien upprepade sig.

Trötta på situationen, och med lång erfarenhet av myndigheternas senfärdighet, beslöt sig befolkningen för att agera. De, som gör allting tillsammans, lyckades med något som de militära styrkorna inte klarade. De ledde själva arbetet då 200 bybor hämtade flygplansresterna bit för bit och bar dem upp till vägen. Sedan genomfördes en ceremoni för att skapa harmoni i området och blidka de dödas andar.

– Vårt mål är att rensa området, vi vill inte ha militär utrustning här, sade bybornas ledare, Marcos Pechené, till en nationell tidning.

Och så gjorde de. Urfolkens myndigheter informerade allmänheten om att de skulle ”harmonisera området genom att montera ner gerillans läger, skyttegravarna och militärnas baser”.

Men trots att beslutet är förankrat i den colombianska konstitutionen, svarade ”Goliat” – armén och gerillan – med att öka trycket och att vägra lämna urfolkens territorium. De följande dagarna stred den lilla nordcaucanska befolkningen för att återkräva sin självständighet. Striden blev en världsnyhet.

Kallades landsförrädare

Den 17 juli startade avhysningen, då drygt 3000 personer gick upp i ett torn för att få bort arméns skyttegrav. Historien är välkänd, åtminstone en sida av den. Fotot av soldaten García, där han gråter av förödmjukelse sedan han blivit utkastad av urbefolkningen från Cerro Berlín, har uppmärksammats globalt. För första gången på hundratals år intresserade sig omvärlden för urfolket i norra Cauca och för första gången på decennier deltog Colombia i diskussionen.

De flesta medborgarna pekade ut Nasa-folket som landsförrädare och medhjälpare till Farc-gerillan som: ”vill få ut de nationella styrkorna för att ta över kokainodlingarna”, vilket upprepades i media. Andra, de mest extrema, stärktes i sin främlingsfientlighet: ”de borde göra slut på alla de där indianerna”, ansåg de.

Vad lätt urfolkens smärta mäts från staden och genom tevebolagens tittarsiffror! Sanningen är att de passiva åskådarna, som plötsligt omvandlats till aktiva tyckare angående den avlägsna konflikten, är helt okunniga om historien som gömmer sig bakom skärmarna. Eller så har de inte stannat upp för att analysera orsak och verkan bortom nyhetshändelsen.

”De flesta colombianer vill leva i fred, skicka sina barn till skolan, besöka en klinik eller en läkare, gå till jobbet utan att frukta för sina liv. Och urfolken önskar detsamma, de vill ha fred och fördelarna som följer av att leva i fred”, sade Todd Howland, Colombias representant i FN:s högkvarter för mänskliga rättigheter, apropå den här konflikten.

Den 18 juli, dagen efter avhysningen, förvärrades situationen.

President Santos sade: ”jag vill inte se en enda indian på militära baser”. Den dagen mördades Fabián Güetio, 22-årig man som tillhör urfolket, av militären på väg till sitt arbete, och de nationella styrkorna skadade mer än 20 personer. Massmedia publicerade inga bilder av Fabiáns mors tröstlösa gråt.

De berättade inte heller att Nasa-folket, efter att de nationella trupperna dragits tillbaka, förstörde ett av Farc-gerillans läger, att de beslagtog vapen och överlämnade fyra aktivister till regeringens myndigheter, som bekräftelse på önskan om fred och kravet på territoriell självständighet.

”Marken är inte till salu”

I det här läget, i folkmassan och mitt bland bombningar, attacker och sammandrabbningar som orsakade en död, drygt 32 skadade och 2 500 fördrivna medlemmar i urbefolkningen, erbjöd sig Todd Howlands att medla, undersökningsdomaren Baltasar Garzón likaså, men regeringen lyssnade inte.

Nasa-folket stod fortfarande ensamma.

De avvecklade de nationella styrkornas skyttegravar, de monterade ner Farc-gerillans läger och de talade öppet med båda sidor:

– Vi vill fråga er varför ni dödar oss? Ingen svarade.

Och trots att regeringen och urfolkens myndigheter kom till en tillfällig överenskommelse, har president Santos och hans ministrar inte fullföljt det som sades den 14 augusti. Under tiden räknar Nasa-folket nya offer i denna strid mot Goliat. Mordet på The Wala Lisandro Tenorio visar hur bråttom det är att demilitarisera deras områden.

– Varaktig säkerhet byggs av folket, som bevis på självständighet och egen organisering, säger Feliciano Valencia.

– För att befria oss från krig måste vi börja med att se över vårt eget hus, i solidaritet och med stöd från hela nationen.

Kylan kommer framåt kvällen, den friska vinden sveper över den vackra bergskedjan i väster och en himmel full av stjärnor följer byarnas väntan, byarna som förvarar en tusenårig världsbild i förening med Moder Jord, i harmoni med naturen och med övriga mänskliga varelser, en kulturell och territoriell självständighet.

– Sena Wèt We`t Finzewà är vårt uppdrag. Det betyder att försvara territoriet, skydda livet, bibehålla harmonin, tjäna den som behöver det, säger Gilberto.

Det uppdraget uppfyllde Lisandro, ”…som dog i samband med att han gjorde det han blivit anförtrodd av naturen: att läka de sjuka”, avslutar hans son med stolthet i rösten.