Lawen Mohtadi, som nyligen kommit ut med en biografi om den romska författaren Katarina Taikon inledde Tankeverkets samtal om Kulturens vita hegemoni, gestaltning och ansvar med att jämföra dagens situation med romernas kamp för lika rättigheter i Sverige på 60-talet. Även då var frågan om vem som skulle få vara med och utforma samhället i fokus.

När staten började tömma de romska ghettona och se till att barnen fick gå i skola reagerade många icke-romer med bestörtning över att plötsligt få romer till grannar. Istället för att synliggöra och avslöja rasismen visades en stor förståelse gentemot den. Brutalt nedsättande och rasistiska uttalanden om romer var vanligt förekommande, men ansågs inte rasistiska. Eftersom Sverige hade en stark identitet som ett icke-rasistiskt land blev slutsatsen att dessa yttringar inte heller kunde vara rasistiska. Ett liknande cirkelresonemang återfinns ännu i dag, där varken rasistiska stereotyper och nidbilder eller strukturella faktorer som bostadssegregation och fattigdom får benämnas som uttryck för rasism.

– Vi har gjort en uppdelning mellan idémässig rasism och strukturell diskriminering och bortser därmed ifrån hur dessa hänger ihop och är beroende av varandra. Vi har länge haft en skev föreställning om att rasism endast tar sig uttryck genom att högerextrema grupper marscherar på gatorna. Denna bild utmanas nu och medvetenheten om rasismens mer subtila uttryck ökar, menar Mohtadi.

– Att bli anklagad för att vara rasist, anses i Sverige som ett värre övergrepp än att bli utsatt för rasism. Vi har ett samförstånd om att rasism och sexuella övergrepp är haram* i Sverige, men varje enskilt exempel avfärdas med undanflykter och bortförklaringar, säger Nathan Hamelberg.

Lyhördhet och eftertanke

Vår dramatiska föreställning om vad rasism är gör att priset för att benämna en bild eller handling som rasistisk är oerhört stort, men istället för att avlägsna oss från rasismen måste vi sätta in den i vardagliga sammanhang.

Hamelberg utmanar den skönmålade självbilden av Sverige som ett jämlikt, rättvist och meritokratiskt samhälle:

– När vi som har andra erfarenheter samstämmigt bryter tystnaden uppfattas vi inte sällan som hypokondriker.

En av förklaringarna till de högljudda protesterna kan vara att den som sitter på en maktposition ogärna tar till sig resonemang som utmynnar i att denna position till viss del förvärvats genom strukturella privilegier, snarare än egna meriter. En annan förklaring ligger i det faktum att det är svårare att ta till sig och förstå erfarenheter som inte är självupplevda.

– Till exempel om en kvinna anklagar mig för sexism, är kanske min första impuls att lägga mig i fosterställning eller gå i försvar.

Det kräver ödmjuk lyhördhet och eftertanke att ta till sig någon annans perspektiv.

– Som man måste jag klura ganska länge innan jag förstår kvinnors erfarenheter, eftersom de inte är självupplevda.

– Om män kan vara feminister borde vita kunna vara antirasister, men det kräver att de erkänner sin brist på kunskap och erfarenheter”, säger Ulrika Dahl.

Att slippa förhålla sig till rasistiska stereotyper är en del av vithetsprivilegiet, menar hon. Är det överhuvudtaget upp till en vit person att avgöra vilka bilder som kan uppfattas som rasistiska och inte?

– De av oss som lever med vithetsprivilegier måste lära oss att lyssna och förstå, säger Ulrika Dahl.

Hon lyfter också fram de röster som sällan hörs i debatten: Icke-vita som lever med rasismen i vardagen på sina arbetsplatser och vita vars partners, barn, grannar och vänner utsätts för denna vardagsrasism.

– Diskussionen handlar om oss alla. Vi befinner oss i en nationell identitetskris, påpekar hon.

Inte en given position

Athena Farrokhzad frågar panelen vem som är subjekt i den svenska antirasistiska rörelsen, vems frågor som betraktas som mest akuta och drivs hårdast. Lawen Mohtadi lyfter fram flyktingrörelsen som exempel på ett omfattande antirasistiskt arbete, men tror att debatten om rasistiska stereotyper inom populärkulturen blossat upp och blivit så stor därför att den utmanar det vita tolkningsföreträdet.

Hon förtydligar att vithet handlar om vita privilegier – inte en fixerad identitet baserad på inre egenskaper hos personer som kategoriseras som vita. När vita journalister använder argument som ”ni borde lägga er tid på att debattera viktigare saker” eller ”det handlar om humor – om vi skrattar åt bilderna, förlorar de sin laddning” utgår de från en vit världsbild och talar till en vit publik.

Det är dock viktigt att vi inte gör vitheten till en för evigt given position, utan pekar på att vi som individer har valmöjligheter. Inte alla svenskar var rasister på 60-talet. Många valde att engagera sig i den antirasistiska kampen.

– Vi behöver tala om hur rasism görs, avrundar Ulrika Dahl. Rasismen är inte inneboende hos människor utan uttrycks i språk och handling. Istället för att fastna i idén att ”snart kan man inte säga någonting utan att uppfattas som rasist” behöver vi diskutera och kritiskt granska dessa praktiker.