Nike och Röda Orkestern är namnet på ett nytt rockband med politiska texter som just släppt sin debutskiva. Frontperson är sångerskan och gitarristen Nike Markelius, känd från punkiga new wave-bandet Tant Strul där hon spelade trummor. Debutskivan Det står skrivet är direkt sprungen ur en frustration över alliansregeringens politik.
– Jag tröttnade på att sitta framför nyheterna och se hur den ena utsatta gruppen efter den andra drabbades. Jag var tvungen att göra något. Eftersom det blir roligare med olika hjärnor som skriver texter, så gav jag ett antal skrivande personer, som inte brukar skriva sångtexter, i uppdrag att skildra vår samtid.
Det säger Nike Markelius och berättar att responsen på musiken hittills varit över förväntan. Release-spelningen på Kafé 44 i Stockholm den 7 november lockade en stor publik, och en av låtarna, Utanförskap blues, har redan visats hela 133 000 gånger på facebook. Där har den också fått över hundra kommentarer.
– Det är roligt, för där ser man vad vanligt folk tycker. Många säger typ att ”åh äntligen, någon som tar upp det här”. Flera jag pratat med har berättat att de känner en oerhörd tacksamhet över att någon… ja, lyfter en röd knuten näve.
De flesta medverkande skribenter är namnkunniga, som författaren Inger Edelfeldt och skådespelaren Amanda Ooms. Mest slagkraftig är otvivelaktigt Katarina Mazettis text, Allas lilla piga, (ljudspår infällt bland annonserna på denna sida), där hon med geniala rim och stor humor låter en stressad flerbarnsmor beklaga sitt öde. “Jag går upp om natten när barn vill ha vatten/Och syr och spar pengar och bäddar upp sängar/Förhör barnens läxor och byter in pjäxor/Och hackar all löken och snackar med fröken/Jag hämtar hem lillen och skurar rent grillen”. Nike spyr ur sig texten så att man riktigt känner löken sticka i ögonen. Andra texter, som Inger Edelfeldts Vad ska barnen ärva, tar upp miljöproblemen, medan Mian Lodalens och Mimmi Malmers Natt med Palme, berättar hur det gått utför med välfärdspolitiken sedan den före detta statsministerns tid.
Var det någon av texterna du fick in som förvånade dig?
– Nej, men de gjorde mig väldigt glad. Jag har sällan blivit så inspirerad som när jag fick dem. De kompletterade varandra så bra också, och när jag insåg att jag ville ha en låt om miljöproblem så beställde jag en av Inger. Två dagar tog det – sen låg den i min mejlkorg.
Tonsättningsarbetet gick snabbt och lätt, utom just med Palme-låten, som hon ”harvade med i hundra år.” Låtuppbyggnaderna har hon experimenterat sig fram till, och sångerna har också helt olika musikalisk dräkt. Vandringsråttorna, en 150 år gammal text av den tyske diktaren Heinrich Heine som Carsten Palmaer översatt, kläs i balkanskrud, medan Den blåa handen tar, drar åt det jazzigare hållet. Grunden är dock vanlig, hederlig rock’n’roll. Vid sin sida har hon gitarristen Lotta Partapuoli, basisten Mia Kempff och trummisen Johannes Nordell.
Kraft bakom orden
Det teatrala, utlevande sångsättet har hon förutom från Tant Strul-åren med sig från tiden med musikteatergruppen Tant Sol, där hon och pianisten Malena Jönsson gjorde dockteater. I början på 2000-talet turnerade de intensivt på bibliotek och kulturhus, tills Nike en dag blev allvarligt sjuk. Efter en lång tids sjukskrivning blev hon sedan utförsäkrad – en av de personliga erfarenheter som också sådde ett frö till skivan.
– Jo, det känns att jag har kraft bakom orden. Jag har sett en hel del på nära håll, och nu vill jag ju avge mitt vittnesmål, haha. Förhoppningen är väl att det kan stärka andra utsatta människor, och att övriga kanske får syn på orättvisorna, och sedan gör mer solidariska livsval. Sen har jag ju insett, i efterhand, att detta också är ett tidsdokument. Människor får komma till tals och skriva om vår tid, som just nu är så föränderlig. Tänk bara på klimatfrågan, världsekonomin och de ökade klyftorna mellan fattiga och rika, inte minst i och med olika naturkatastrofer.
Nu är Nike redan igång med planeringen för nästa skiva, som hon ska börja samla in texter till efter årsskiftet. Några skribenter återkommer, liksom de som inte hann få färdigt sina alster till förra gången. Därtill kommer flera nya. Nikes önskelista på textförfattare blir bara längre och längre. När jag ändå ber henne nämna ett namn kommer svaret direkt.
– Susanna Alakoski. Hon är fantastisk, det märks i allt vad hon säger och skriver att hon vet vad hon talar om… Och jo. Maria Sveland skulle jag också vilja fråga.
