Swartz har gått igenom utredningar, rapporter, propositioner, riksdagsmotioner, tal, domstolshandlingar, samt nyhetstidningar och akademiska arbeten i syfte att kartlägga vändningen från sexliberalism till nymoralism i det politiska talet om sexualitet i Sverige, som han menar ägt rum mellan 1960-talet och nu.

Han vill empiriskt visa att Sverige har gått från att ha spelat en internationellt ledande roll i liberaliseringen av sexualmoralen till att inta en ledande roll i repressionen av sexualitet i Västvärlden. Swartz tes är att detta beror på att statsapparaten anammat radikalfeministiska uppfattningar som statsideologi.

Swartz menar att utvidgningen av våldtäktsbegreppet utgör den viktigaste bakgrunden till att Assange kunde anklagas för ”våldtäkt” för handlingar som enligt honom inte allmänt uppfattas som våldtäkt varken i Sverige eller utomlands – heller inte av kvinnorna som gick till polisen för att tvinga honom till hiv-test snarare än för att anmäla honom för våldtäkt.

Boken är uppdelad i fyra delar. Den första behandlar uppkomsten av idén om ”den svenska synden”, den andra behandlar den moraliska vändningen, den tredje institutionaliseringen av en radikalfeministisk sexualpolitik och den fjärde vad detta ”sexkrig” i praktiken utmynnat i.

Kapitlet om den svenska syndens uppkomst är kronologiskt ordnad och tar kort upp viktiga händelser i liberaliseringen av sexualmoralen i Sverige. Central i berättelsen är Kristina Ahlmark-Michaneks Jungfrutro och dubbelmoral där hon förespråkar samlag för vänskaps skull. Swartz gör en poäng av att vi kommit tillbaka till synen på kvinnor som romantiska nej-sägare som Ahlmark-Michanek kritiserade på 1960-talet som fullständigt reaktionär.

Swartz tar upp sättet att diskutera det ”erotiska privilegiesamhället” och ”det sexuella proletariatet” på 1960-talet, varifrån bilden av vanliga heterosexuella som en privilegierad kast kommer och där krav restes på solidaritet mellan och med de ”erotiska minoriteterna”. Sexuell tolerans i lagstiftningen skulle skapa ett lyckligare samhälle.

Det var en tid då diskussionen av funktionshindrades rätt till sin sexualitet gav upphov till begreppet ”erotiska samariter” och då det var möjligt att föreslå statliga bordeller som ett sätt att reglera prostitution och innefatta de prostituerade i pensionssystemet och andra sociala förmåner, fackföreningsorganisering, reglerad arbetsplatsmiljö, fritidsklubbar och utbildningsaktiviteter.

Den svenska sexualliberalismen blev en del av Svenska institutets ansträngning att sprida en positiv bild av Sverige i världen. Institutet distribuerade informationsskriften Society and Sex in Sweden där många av de stereotyper som förknippades med Sverige utomlands bekräftades som sanna: det fanns sexualundervisning för skolbarnen, föräktenskapligt sex och promiskuitet i det svenska samhället. Men det var inte ett tecken på förfall utan en följd av en upplyst, demokratisk och modern syn på sex. Sverige hade lämnat bakom sig gammalmodiga idéer där olika moralregler gällde för män och kvinnor.

När normen var sexualliberal frodades också sexualradikalismen. Läkaren och barnpsykiatrikern Gustav Jonsson fann inte den nya socialmoralen tillräckligt sexbejakande: ”Kravet på ett äktenskapsintyg har blivit ersatt av ett krav på djup och hjärtlig kärlek. Sexuellt umgänge måste helgas, njutning ursäktas av något högre”.

En ung Per Gahrton skrev en appell för nya samlevnadsformer. Han menade att vårt monogama samhälle resulterar i att många människor ”blir över” eftersom de av olika anledningar inte kan tävla på äktenskapsmarknaden. Han förespråkade att man övergav rådande normer och att allmän promiskuitet infördes så att folk hade sex med varandra när de kände för det och ibland när de inte gjorde det, som en gåva till varandra. Han förespråkade också gruppintimitet.

Liberala studenter fullföljde logiken: eftersom sexbrott som kategori hör till den gammalmodiga uppfattningen att sex är farligt, sjukt eller skadligt bör det överges. Hans Nestius – som var RFSU:s ordförande 1979-1987 – föreslog i antologin Många liberaler att sexbrottskategorin skulle slopas för att påskynda demystifieringen av sexlivet. Brotten mot barn och ungdomar samt skyddet mot våldtäkt skulle istället överföras till den allmänna lagstiftningen om brott mot person.

Leif Silbersky och Carlösten Nordmark förespråkade i Såra tukt och sedlighet: en debattbok om pornografin (1969) att pornografin skulle släppas fri och bättre pornografi framställas. Anne-Marie Fjellgren från Fredrika Bremer förbundet menade att när kvinnor skulle bli fria från århundraden av sexuella restriktioner och hämningar, skulle de visa sig inte alls mindre intresserade av porr än män.

År 1976 publicerades utredningen Sexuella övergrepp: Förslag till en ny lydelse av brottsbalken om sedlighetsbrott angivet av sexualbrottsutredningen. Denna utredning ifrågasatte att det juridiska systemet skulle erkänna sexbrott som en särskild kategori eftersom det gav intryck av att det finns en speciell sexuell integritet som skiljer sig från fysisk eller kroppslig integritet.

Utredningen noterade att sexbrott bestraffades oproportionerligt hårt jämfört med våldsbrott och förespråkade en mer proportionerlig värdering av sexuella övergrepp. Flera olika kategorier med olika påföljder skulle införas för att skilja det allvarligare brottet ”våldtäkt” från andra fenomen. Alla sexövergrepp skulle göras könsneutrala. Kommissionen ville sänka samtyckesåldern från 15 till 14 år eftersom man menade att puberteten inträdde tidigare och undersökningar visade att sex mellan 14 åringar oftast skedde med deras samtycke och att lagen användes repressivt av föräldrar som med dess hjälp inskränkte ungdomarnas sexuella frihet.

Kommissionen ville ta bort 18-årsgränsen för sexuella relationer mellan personer som stod i ett beroendeförhållande till varandra. Det är inte säkert att den som befinner sig i beroendepositionen exploateras utan det kan vara så att hon eller han deltar i utbytet av emotionella eller andra anledningar, resonerade man. Båda parter kan ha en förväntan att få något slags tillfredsställelse. Vem som exploaterar vem är lönlöst att försöka utreda. Kommissionen ville också ta bort förbudet mot incest mellan myndiga personer.

Kort sagt: kommissionen leddes av tanken att sex inte är skadligt och att negativa psykologiska effekter beror på kulturella och samhälleliga värderingar som bör överskridas. Fysiskt våld måste bekämpas men i ett sexuellt utbyte kan det uppkomma missförstånd som båda parter måste ta ansvar för.

Vändpunkten för den svenska sexualliberalismen markeras av Maria Pia Boëthius kritik av sexbrottsutredningen Skylla sig själv (1976). Där anklagar hon sexliberalismen och kommissionens förslag för att vara ett uttryck för manlig dominans. Hon hade gjort en artikelserie i Expressen om våldtäkt och besökt USA där hon hade tagit intryck av feministiska författare som menade att män använder sex som ett maktmedel för att kontrollera kvinnor. Boëthius skrev att kommissionen relativiserade våldtäkt genom att ta hänsyn till om kvinnan deltog i det sexuella spelet.

En ny justitieminister, Sven Romanus, beställde 1981 en helt ny utredning för att undersöka behovet av lagstiftningen mot sexualbrott. Senare samma år beställdes en utredning om prostitution. Kommissionerna arbetade under konflikt mellan medlemmarna som företrädde olika uppfattningar i frågorna.

En av prostitutionsutredningens medlemmar, Sven-Axel Månsson, menade att kärlek och sex är intimt förbundna med varandra hos kvinnor medan män har en autonom sexualitet som handlar om att avlösa spänning. Därför var manlig prostitution oskadlig till skillnad från kvinnlig. Han menade också att prostitution motverkade en öppen, fri och ömsesidig sexualitet.

I början av 1980-talet var den svenska regeringens uppfattning inte längre sexualliberal. Istället formulerades synen att kravlös sex leder till en förstörd känslomässigt och sexuellt liv. Från statlig synvinkel var det därför önskvärt att förvalta medborgarnas kapacitet att etablera och behålla normala relationer. Detta gällde i synnerhet prostituerade och sexköpare. Man föreslog en upplysningskampanj för ungdomar där en sådan förståelse av sexualitet och mänskliga relationer skulle utvecklas att köp av sexuellt umgänge var uteslutet.

Folkpartisten Gertrud Hedberg menade att sexliberalismen hade brutit mot många tabun men samtidigt tappat bort riktiga känslor och att den motverkade jämställdhet mellan kvinnor och män. När nya sexbrottslagar trädde i kraft 1984 hade våldtäktsbrottets omfattning ökat. Begreppet blev könsneutral och skulle omfatta allt sexuellt umgänge jämförbar med vaginalt samlag och sexbrott blev allmänna brott som åklagare självständigt kunde driva.

Hjördis Levin försökte i Testiklarnas herravälde: Sexualmoralens historia (1986) förklara varför den sexuella revolutionen blev fel för kvinnorna. Levin menade, enligt Swartz, att sexliberaliseringen endast tjänade männen eftersom den felaktigt förutsatte att kvinnor hade samma mål som män och pläderade för att män skulle fostras till självbehärskning.

Från mitten av 1980-talet intensifierades kriminaliseringstendensen i sexuella frågor. Bastuklubbar och andra liknande inrättningar som människor sökte sig till för att få tillfällig sex förbjöds 1987. Hälsoministern Gertrud Sigurdsen förklarade att bastuklubbarna stärkte mäns syn på sexualitet som något skilt från andra mänskliga relationer. 1992 lades det in en riksdagsmotion om att förbjuda pornografi.

Hälsoministern Bengt Westerbergs utnämnde en kommission 1993 för att utreda prostitutionsfrågan utifrån uppfattningen att prostitution inte bara är skadlig för de inblandade utan strider dessutom principiellt mot den allmänna synen på sexualitet, liksom mot jämställdheten mellan kvinnor och män. Lagstiftningen skulle bidra till att ändra värderingar.

I början av 2000-talet utvecklades synen att prostitution var lika med våldtäkt och sexualiserat våld mot kvinnor. Gunilla Ekberg sade under en konferens om prostitution 2002 att prostitution var ett uttryck för manlig sexualitet. Prostitutionen handlade om att kvinnors och flickors kroppar, vaginor, analöppningar och munnar användes för mäns sexuella njutning och som mottagare av deras ejakulation.

Prostitution var inte sexuell frihet utan förnedring, tortyr, våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Män som använder kvinnor och flickor i prostitution är våldtäktsmän. Jenny Westerstrand jämförde, enligt Swartz, under samma konferens uppfattningen att sexarbetare skall ha rätten att besluta över sin egen kropp med att kräva att var och en skall ha rätt att sälja sina kroppsorgan.

År 2003 krävde en riksdagsman motsatt bevisbörda i sexbrott. Centerpartiet menade dock att det av praktiska skäl var omöjligt att kräva att en man skulle bevisa att en kvinna samtyckt till sex vid varje enskilt tillfälle inom ramen för normala sexuella relationer. Motsatt bevisbörda skulle endast gälla för sexuella handlingar som inte var normala, till exempel sex som inkluderade inslag av förnedring.

Regeringen föreslog 2005 att barn under 15 skulle ha ett ”absolut skydd” mot alla slags sexuella handlingar. Därför introducerades ett nytt brott, ”våldtäkt av barn” som likställde även sex som skedde med parternas samtycke med våldtäkt.

Synen på prostitution blev föremål för nationell politisk konsensus, menar Swartz. Avvikande uppfattningar tolererades inte. Han illustrerar detta med Sven-Axel Månsson och Jenny Westerstrand krav på att Susannes Dodillets doktorsavhandling, där hon gör en kritisk jämförelse mellan behandlingen av prostitutionsfrågan i Sverige och Tyskland, skulle underkännas och hennes doktorsgrad återkallas. Han illustrerar även med en detaljerad genomgång av de politiska turerna kring VM-fotboll i Tyskland.

I Swartz historieskrivning var Margareta Winberg och Claes Borgström centrala för etableringen av den nya politiska agendan som han uppfattar som baserad på radikalfeministisk teori. Det är denna utveckling av sexualpolitiken i Sverige som Swartz ser som bakgrunden till att Julian Assange kunde åtalas för ”våldtäkt”.

Swartz ansluter sig till Helen Bergmans inomfeministiska kritik av denna utveckling som ett uttryck för en statsfeminism som förvandlar kvinnor till offer snarare än kämpar för kvinnors utövande av egenmakt och ansvar.

Det finns flera tankeväckande uppgifter i Swartz genomgång. Till exempel att antalet rapporterade våldtäkter i Sverige ökade med 426 procent mellan 1977 och 2007 och att den rådande politiska uppfattningen trots detta är att det finns en omfattande underrapportering som måste bekämpas. Samtidigt har Sverige en av de lägsta siffror av fällande domar i våldtäktsfall i Europa – i förhållande till rapporterade fall. I Danmark har under samma tid antalet rapporterade våldtäkter minskat, men antalet fällande domar är proportionerligt högre än i Sverige. Hur ska man värdera dessa olika sätt att lagföra?

Swartz har gjort en nödvändig och välkommen insamling av empiriska uppgifter som väcker många frågor. Analytiskt lider boken av det slags alltför snabba och förenklade slutledningar som kännetecknar många debattskrifter. Inte minst framstår tanken att den stora historiska förändring den beskriver enbart skulle orsakas av radikalfeministisk ideologi och manshat som ogenomtänkt. Boken gör heller ingen ansats att förstå grunderna för de olika slags rationaliteter som genomsyrar de två sexualpolitiska modellerna som skisseras.

Men det vore oklokt att från feministiskt håll reflexmässigt avfärda Swartz bok enbart för att den strider mot många allmänt accepterade uppfattningar i nutida svensk feminism. Tvärtom. Vi måste ta oss an dess resultat och vidareutveckla analysen av sexualpolitikens förändringar i relation till maktförhållandet mellan könen.