I rapporten Missing the Target som släpps i dag i samband med en konferens i Stockholm beskrivs ett gap mellan hur internationella aktörer, inklusive Sverige, talar om afghanska kvinnors rättigheter och den förda politiken. En slutsats som dras i rapporten är att den svenska regeringen bör ta fram en strategi för hur FN:s resolution 1325 om kvinnors deltagande i fredsarbetet ska bedrivas på plats i Afghanistan.

I dagsläget har Sverige en global handlingsplan för resolution 1325 som dock inte ger någon konkret vägledning om hur arbetet ska föras i de specifika fallen. Endast med en lokalt förankrad plan kan Sverige spela en positiv roll för kvinnors situation i Afghanistan konstateras i rapporten som organisationerna Kvinna till Kvinna, Svenska Afghanistankommittén och Operation 1325 står bakom.

Under de kommande två åren ska den svenska utvecklingsstrategin för Afghanistan fokusera på resolution 1325, samt de kompletterande resolutionerna 1820, 1888, 1889, 1960. Enligt Missing the Target saknas det dock resurser att omsätta detta i praktiken och kvinnors deltagande nedprioriteras då säkerhetsarbete tolkas ur ett traditionellt perspektiv.

Tio rekommendationer

För att nå bättre resultat rekommenderar organisationerna att den svenska regeringen ska agera för att sätta större press på att afghanska kvinnor inkluderas i beslutsprocesser. Samtidigt krävs en förförståelse av att många parter inom det afghanska samhället aktivt motarbetar att kvinnor inkluderas i den formella politiken, samt att genuspolitik ofta avfärdas som något västerländskt och utifrån påtvingat. Därför understryker rapporten vikten av att i ännu högre utsträckning än vad som görs i dag lyssna på vad afghanska kvinnoaktivister prioriterar och formulera handlingsplaner efter deras behov.

Rapporten sammanfattas i tio rekommendationer till regeringen. Förutom vikten av en specifik handlingsplan för Afghanistan läggs också förslag om att UD ska utse en särskild rapportör, samt att en årlig rapportering till riksdagen etableras. Detta skulle öka transparensen för hur den svenska regeringen jobbar för att implementera resolution 1325 i Afghanistan.

Sverige bör också samarbeta med länder som prioriterar samma frågor, framför allt de nordiska länderna, för att få genomslag. En annan rekommendation är att alltid inkludera kvinnogrupper och andra representanter från det afghanska civilsamhället då svenska delegationer besöker landet, liksom ställa krav på att afghanska kvinnor inkluderas i delegationer till Sverige.

Ljusglimtar trots allt

Situationen för kvinnor och flickor i Afghanistan är fortsatt svår och de senaste åren har situationen snarast förvärrats igen efter några års relativa framsteg. Analfabetismen är utbredd, endast mellan 10-15 procent av kvinnorna uppskattas vara läs- och skrivkunniga, vilket är hälften så många som bland männen. Enligt den afghanska konstitutionen från 2004 är män och kvinnor jämlika och har samma rättigheter. Samtidigt slår konstitutionen fast att inga lagar får strida mot islam vilket innebär att religiösa ledare, ulema, ges tolkningsföreträde.

Mödradödligheten har visserligen sjunkit men är fortfarande en av världens högsta med 500 döda på 100 000. Det innebär att i genomsnitt dör en kvinna i komplikationer i samband med graviditet varannan timme. Ett skäl till detta är att i princip alla förlossningar på landsbygden sker utan professionell vård. Vårdinrättningarna är inte tillräckligt många och kvinnor har svårt att ta sig till de som finns. För både män och kvinnor är den genomsnittliga förväntade livslängden bara 50 år.

Trots sådana dystra siffror har det skett en rad förbättringar för kvinnor i Afghanistan sedan 2001 då talibanerna förlorade makten. I dag är 2,7 miljoner flickor inskrivna i skolundervisning. Kvotering på 25 procent till parlamentets ena kammare garanterar formell politisk representation. Kvinnorepresentationen till de två kamrarna uppgick till 27 respektive 28 i parlamentsvalet för två år sedan. I dag innehas tre ministerposter av kvinnor, och Fawzia Koofi, som har utsatts för flera mordförsök, står som kandidat till presidentposten i valet 2014.

Stöd till kvinnorörelsen

Men inför det internationella trupptillbakadragandet som är planerat till 2014 är en rad kvinnoorganisationer oroliga för att ett stärkt inflytande för talibanerna och andra patriarkala krafter kommer att innebära att även dessa begränsade landvinningar omintetgörs. Sett i ett internationellt perspektiv verkar risken överhängande. I rapporten Equal Power – Sustainable Peace som Kvinna till Kvinna gav ut förra månaden gavs flera exempel på hur kvinnor i konfliktområden lyckats nå landvinningar för genusarbete under en kort period bara för att efter några år se dessa pressas tillbaka.

En positiv tendens är dock enligt rapporten att det finns en relativt stark kvinnorörelse i landet. Detta manifesterades till exempel i våras när ulema deklarerade att kvinnor var underordnade män och skulle undvika främmande män i skolor, affärer och andra offentliga sammanhang, vilket ledde till stark kritik från det afghanska civilsamhället och från kvinnoorganisationer i landet. President Hamid Karzai, som först gav sitt stöd till uttalandet, blev senare pressad av människorättsaktivister att dra tillbaka det.

Rapporten rekommenderar också att Sverige driver frågan om ett effektivt skydd för afghanska människorättsaktivister som hotas. För att stödja genusarbetet i Afghanistan bör Sverige också ge kvinnoorganisationer ett långsiktigt stöd så att de kan bygga upp en stark organisation och inte vara utelämnade till givarländers ofta mycket kortsiktiga och tidsbundna projekt.