I den nya rapporten Equal Power – Lasting Peace http://www.equalpowerlastingpeace.org/ har Kvinna till kvinna försökt förklara på vilka sätt kvinnor hindras, direkt och indirekt, från att att delta i fredsprocesser. Rapporten bygger på 79 kvinnors erfarenheter av konflikt och fredsfrämjande arbete från Liberia, Irak, Demokratiska republiken Kongo, Azerbajdzjan och Armenien, samt Bosnien och Hercegovina.

– Det slående är att vi hittar i princip samma hinder för kvinnor i alla dessa områden, vilket är väldigt intressant för det handlar inte bara om olika länder och kulturella situationer, det handlar också om olika stadier av konflikt, sade Lena Ag, Kvinna till kvinnas generalsekreterare under ett seminarium, modererat av Svenska freds generalsekreterare Christoffer Burnett-Cargill, på Europahuset i Stockholm i samband med att rapporten släpptes nyligen.

Ryktesspridning, lagar och normer, diskriminering och bristande säkerhet är några av de barriärer som hindrar kvinnor från att ta del i såväl fredsprocesser som politiskt arbete i post-konfliktsamhällen.

Kvinna till kvinnas verksamhet startade som en solidaritetsaktion med de kvinnor som utsattes för systematiskt sexualiserat våld under kriget i Bosnien i början av 1990-talet. Det de lärde sig där var att kvinnor och män drabbas olika i krig. En av skillnaderna är att kvinnor i mycket högre utsträckning blir utsatta för sexualiserat våld.

Bosnienkriget var kanske det tillfälle då detta uppmärksammades för första gågen i en vidare krets då det uppdagades att bosniska kvinnor hade våldtagits systematiskt i särskilda våldtäktsläger. Men kvinnor började också tidigt att närma sig varandra över de etniska gränserna, och satte på så sätt igång en form av försoningsprocess.

– Men ingen tog notis om detta när de officiella fredsförhandlingarna inleddes i Dayton 1995. Dörrarna stängdes, säger Lena Ag.

14 år senare, då Bosnien och Hercegovina såg över den konstitution som lades fram i samband Daytonavtalet fanns inte heller några kvinnor med.
Vår starka övertygelse är, och jag tror att vi delar det med även med FN:s säkerhetsråd, att om fredsprocesser inbegriper en stor del av befolkningen så blir den bättre förankrad och mer hållbar. I dag är kvinnor som grupp i stort utestängda från den processen, sade Lena Ag.

Trots att de bosniska kvinnorna utestängdes från de formella fredsförhandlingarna fick genusfrågor ett uppsving och under en period kunde kvinnorörelsen flytta fram sina positioner. Bland annat antogs en jämställdhetslagstiftning. Ändå har det varit svårt att omsätta detta till förändringar inom de formella politiska institutionerna. Den medvind som kvinnorörelsen hade har mojnat.

Det är ett mönster som också känns igen från andra konfliktområden. Rapporten tar till exempel upp hur kvinnor i Liberia hade en framträdande roll i att få ett slut på inbördeskriget. 2003 inleddes fredsförhandlingar, och två år senare vann Ellen Johnson Sirleaf presidentposten.

Trots det har genusperspektivet även där trängts tillbaka. Antalet kvinnor i parlamentet minskade i samband med förra årets val. Rapporten tar också upp att många av de kvinnor som har plats inom formella politiska institutioner inte heller är så benägna att lyfta ett genusperspektiv som kvinnoaktivister hyste förhoppningar om.

Till seminariet var också professor Monica McWilliams från Nordirland inbjuden. Hon berättade om sina erfarenheter av att ha jobbat med genusfrågor både under den långa konflikten, The Troubles, som spände över tre decennier, under fredsförhandlingarna och efter det så kallade Långfredagsavtalet skrevs under 1998. Hon berättade att hon känner igen mycket av det som framkommer i rapporten.

– Jag trodde att det som hände oss var specifikt för Nordirland. Men när jag läste rapporten insåg jag att det är en taktik för att tysta våra röster, sade Monica McWilliams som kort innan fredsförhandlingarna inleddes 1996 startade partiet Women’s Coalition och därmed säkrade en plats vid förhandlingsbordet i Belfast.