Astra är en finlandssvensk feministisk tidning med anor från 1919 som i år gjort en nystart med chefredaktör Sara Eriksson. Med en hemlighetsfull Ebba Witt-Brattström på framsidan och orden ”Free Pussy Riot” i rött på baksidan är innehållet en tilltalande blandning av analyser, intervjuer och tips.

Formgivningen, med grafisk profil av Taika Manilla, känns både modern och snygg, om än lite svårläst med det minimala typsnittet för oss som inte har syn som falkar. Tilltalet känns ungt och lättillgängligt men relevant. Tidningen har en uttalad ambition att presentera feministiska teorier på ett lättbegripligt sätt och vara ett forum för att ”säga ifrån och vara den som stör”. Nog kan Astra vara på god väg dit.

Det första numret av nya Astra har en global utblick med västkritisk inblick. Egyptiska Sally Zohney berättar för Alina Böling om sina erfarenheter från den egyptiska kvinnorörelsen och arbetet med Tahrirmonologerna, samtidigt som hon ifrågasätter västerländsk media och fördomarna hon mött i Finland om att egyptiska kvinnor ska ha burka på sig. Vidare undersöks läget för feminismen på fem olika kontinenter genom personliga betraktelser.

Analys av högerextremism

Astra har sökt sig västerut för att ta tempen, inte bara på vilka jämställdhetsfrågor som debatteras i Sverige, utan även i Norge med ett inlägg från den norska feministiska tidskriften Fett, som diskuterar statsfeminismen och att inte låta aktivismen stagnera till följd av den.

Intressant är Jemina Repos analys av den finska högerextremismens intresse för jämställdhet. Liksom övriga nordiska samt engelska grupper har de finska högerextrema grupperna anammat en jämställdhetsdiskurs och en vurm för hbtq-rättigheter, men bara när den kan användas i rasistiskt syfte. Samtidigt som de frankt hävdar att jämställdhet (byggd på särartstänkande) är en nordisk modell med rötter i vikingatiden, motarbetar de den feminism som på allvar vill förändra patriarkala strukturer. Med artikeln vill Repos lyfta upp att politiska extremisters antifeminism inte har belysts lika mycket som i Norge och Sverige, även om Finnish Defence Leagues försök att medverka i prideparaden förra året fick upp frågan i den feministiska debatten.

Porträtt och teori

De två andra stora intervjuerna, förutom Sally Zohney, är med de svenska personligheterna Ebba Witt-Brattström, som sågar det svenska skolsystemet och har sökt sig till Helsingfors universitet, och Andrea Edwards om arbetet med sin uppsättning av SCUM-manifestet. Vidare fyller Astra på med en dialog om projektet Svar på tal, och serie av Karolina Bång.

Två teoretiska texter om Judith Butler respektive den australiensiska socialistiska feministen Lynne Segal sätter ramarna för en tidning som vill vara kaxig och i tiden, och öppna för en rad uttryck. Johanna Bruuns porträtt av den finlandssvenska konstnären Helen Schjerfbeck fångar en viktig insikt om ett förnyat intresse för kvinnor som bryter ny mark. ”Det är 150 år sedan konstnären föddes.//En sådan tillströmning till museet har jag inte sett sedan Picasso var på besök för några år sedan. //Jag tror att Schjerfbeck blev så bra och så originell som hon blev och fortfarande är idag för att hon levde så självständigt som hon kunde i förhållande till samtidens konstvärld”.

Väcker nyfikenhet

Astra väcker en nyfikenhet hos mig för den finlandssvenska scenen, men jag skulle önska fler broar till finskspråkiga feminister och det övriga feministiska Finland. Och det får mig att reflektera över varför vi inte pratar mer i Sverige om feminismen i Finland? Samtidigt som jag läser Astra kommer ett upprop från den enda genusvetenskapliga institutionen på svenska i Finland, vid Åbo Universitet. Verksamheten och forskningen är hotad av nedläggning. Det gör min läsning av Astra mer uppmärksam på förutsättningarna och ställningen för den finlandssvenska feminismen. En finlandssvensk tidskrift och genusforskning på svenska i Finland är viktiga ingångar även för feminismen i Sverige att aktivt inkludera finska feminister.

Nästa nummer kommer i december och har tema Arbete.