Processen på svensk arbetsmarknad är inte ny. Sedan minst ett trettiotal år tillbaka har arbetsmarknaden slimmats och rationaliserats i en ständig jakt på produktivitet och effektivitet. Därför är det kanske inte så konstigt att en del arbetsvillkor blivit så tuffa att människor drabbas av ohälsa.

I slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet ökade de långa sjukskrivningarna dramatiskt i Sverige. Ökningen skedde bland både män och kvinnor, men var betydligt större hos kvinnor.

Kanske är det konstigare att så många som utsätts för kraftig fysisk och psykosocial belastning inte drabbas av ohälsa. Serien #Ohälsans kön har belyst en rad olika faktorer som innebär risk för ohälsa: Låglönestress, härskartekniker mot kvinnor som avancerar i karriären, arbetsmiljöbelastning och dubbelarbete är några av dem.

Friskt arbetsliv

I denna avslutande del ska vi vända på perspektivet och i stället diskutera vad det är som får vissa människor att hålla sig friska på arbetsplatser där många andra blir sjuka, och hur visionen om ett friskt arbetsliv skulle kunna formuleras.

Hélène Sandmark ger några viktiga ledtrådar i artikeln ”(F)risk i arbetslivet” i boken Perspektiv på kvinnors hälsa i arbetslivet. I den redogör hon bland annat för forskningsprojektet ”Kvinnors sjukskrivning”, som inleddes 2003 och som jämför situationen mellan 300 slumpvis utvalda långtidssjukskrivna kvinnor och 300 slumpvis utvalda icke sjukskrivna i åldrarna 30–55 år. I studien framkommer vissa mönster vad gäller hur man klarar sig från långtidssjukskrivning.

Ett sådant är att de sjukskrivna kvinnorna upplever att den psykosociala miljön på arbetsplatsen har varit problematisk och att ledarskapet inte har fungerat tiden innan de blivit sjukskrivna. Det påverkade deras upplevelse av arbetsmiljön negativt och skapade olust.

Samtidigt gav de uttryck för vad forskarna kallar ”inlåsning” på arbetsplatsen och i yrket, vilket handlar om att de av olika skäl upplever att det är svårt att byta jobb eller arbetsplats. I kontrollgruppen, alltså de icke sjukskrivna, har fler bytt jobb när de inte trivs. En annan slutsats är att det gynnar hälsan att konfrontera arbetsmiljöproblemen i stället för att individen själv försöker bli ”duktigare” på att hantera en allt större stress.

Men dessa närmast glättiga slutsatser: ”Kämpa”, och om det inte ger resultat: ”Bryt upp!” måste naturligtvis ställas i relation till vilka andra jobb som finns, och vilka utsikterna är för att stressen skulle minska genom att man till exempel byter jobb.

Sätta gränser

Barnskötaren Johanna Andersson som intervjuades tidigare i serien ser det som närmast lönlöst att bekämpa stressen på sin arbetsplats. Hon vet att bemanningen inte kommer att öka och att de stressiga dokumentationskraven inte kommer att förändras – båda är ju politiskt styrda. Och att orka vara en ”fighter” på jobbet när man redan drabbats av ohälsa är inte heller en realistisk förväntan på individen.

Hélène Sandmark diskuterar i sin artikel även denna situation: När antalet otrygga anställningar ökar blir konsekvensen att individen hela tiden måste visa att hon duger, för att få ett förlängt kontrakt. Forskningen visar att en sådan egen strävan att visa att man duger kan vara något som andra utnyttjar. De sjukskrivna kvinnorna i studien hon redogör för upplever i högre grad bristande egenkontroll och svårigheter att säga nej. Dessutom har de svårt att sätta gränser som egentligen är nödvändiga för deras hälsa gentemot såväl arbetsgivare som familj.

Att sätta gränser är med andra ord en nödvändig nyckel för att inte riskera ohälsa.
På jobbet görs det lämpligen genom facket och tillsammans med arbetskamraterna. Men i hemmet? Att ta kommandot över uppdelningen av det obetalda hushållsarbetet har visat sig vara en seg historia. Här finns ju inga fackföreningar som kan sätta kollektiv styrka mot orättvis exploatering.

En logisk lagändring borde därför vara att dela både föräldraledighet och rätten till ersättning för vård av sjuka barn lika mellan föräldrarna. Det skulle garanterat öka jämställdheten i åtminstone barnfamiljerna – och där är som bekant ojämställdheten som störst. Kombinationen ojämställda familjeförhållanden och stor belastning i arbetslivet är en riskfaktor som starkt bidragit till långtidssjukskrivning.

Rollkonflikter

Samtidigt visar forskningen att en människas olika roller i livet många gånger är det som får henne att må bättre. Tillfällig överbelastning på jobbet kan i idealfallet kompenseras av stabilitet i familjen och tvärtom. Å andra sidan finns risken, enligt vad forskarna kallar ”belastningshypotesen”, att kombinationen av krav från familjen och arbetet kan skapa högre krav än vad som är möjligt för en person att hantera.

Flera olika roller bidrar till en risk för rollkonflikter som kan leda till negativ stress. Samtidigt som du ska högprestera på jobbet ska du komma ihåg att handla inför barnens utflykt. Samtidigt som du lagar middagen till familjen ska du förbereda dig mentalt för morgondagens jobbsituation. Och så vidare.

En av dem som intresserat sig för varför vissa människor klarar sin hälsa trots stressade situationer och umbäranden, är Aaron Antonovsky. 1979 introducerade han vad som kallas den salutogena modellen. Salutogenes fokuserar på friskhetsfaktorer och vad som upprätthåller och förbättrar en rörelse mot hälsa. Modellen är en motsats till det ”patogena” konceptet där fokus ligger på hinder och brister. Enligt den salutogena modellen är det därför intressant att se till vad som utgör buffertfaktorer mot stress liksom vilka faktorer som är direkt hälsofrämjande.

Inom det salutogena perspektivet utvecklade Atonovsky teorin om känslan av sammanhang, Kasam. Det är en modell som inbegriper de tre komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, förstärkt av begreppet ”allmänna motståndsresurser” vilket innebär tillgängliga resurser för att kunna röra sig i en hälsofrämjande riktning.

Mindre forskning

Det finns inte alls lika mycket salutogen forskning som forskning kring den negativa polen, där man försöker beskriva sambanden mellan misstänkt skadliga faktorer i olika kombinationer som individuellt/socialt/livsstil/arbetsliv i relation till sjuklighet/dödlighet. Det beror till stor del på att hälsoarbetet har varit och är fokuserat på att bota och lindra ohälsa.

Dessutom har det visat sig att det inte är så lätt att vetenskapligt mäta den positiva polen i forskningsstudier. En av orsakerna som två forskargrupper pekar på är brister i språket för att på ett precist sätt beskriva olika grader av positiv hälsa. En av de vetenskapliga slutsatser som ändå dragits är att de processer som genererar utmärkt hälsa förmodligen har mycket gemensamt med de som genererar ohälsa.

Per Lindberg, universitetslektor vid Centrum för belastningsskadeforskning vid Högskolan i Gävle, har genomfört en studie som visar att det finns faktorer som kan lyfta normal hälsa/arbetsförmåga till excellent sådan. Faktorerna visade sig vara: ”att vara nöjd med arbetstiderna, att det fanns en tydlighet i arbetsrollen vad gällde ansvar och förväntningar, att man fick uppskattning och feedback från chefen för sin arbetsinsats, att kraven var hanterbara och att man kunde arbeta med bra arbetsställningar.”

Per Lindberg målar i artikeln ”Hälsa och hälsofrämjande i arbetslivet” i boken Perspektiv på kvinnors hälsa i arbetslivet en bild av individen som i olika skeden av livet rör sig uppåt och neråt mellan polerna ohälsa och excellent hälsa och att stödjande respektive destruktiva faktorer påverkar hälsan.

Problematisk kombination

Han menar att brytpunkten vid vilken individen upplever en alltför reducerad förmåga för att kunna arbeta eller utföra sina dagliga sysslor är individuell. Den inbegriper dessutom en rad olika faktorer som somatiska, psykiatriska och sociala svar på ohälsa; motivation; attityder; skyldigheter gentemot arbete och familj; arbetets flexibilitet; och socialförsäkringens konstruktion.

De olika dimensionerna av upplevd hälsa kan enligt Per Lindberg illustreras av ett ”hälsokors”. Korset beskriver fyra olika kombinationer av objektiv och subjektiv hälsa. Två av kombinationerna är självklara: att vara frisk och må bra liksom att vara sjuk och må dåligt. En tredje kombination handlar om att vara sjuk men ändå må bra. Det kan handla om att man bär på en kronisk sjukdom men utan att nödvändigtvis uppleva hälsan som dålig.

”Den sista kombinationen, att må dåligt men inte ha någon konstaterbar sjukdom, är lite mer problematisk” skriver Per Lindberg, och ser två förklaringar till fenomenet. Antingen kan det bero på att sjukvården inte har kunskap och metoder för att diagnostisera en eventuell sjukdom eller så kan det bero på en somatisering, det vill säga att man upplever sig sjukare än man faktiskt är.

Rent vetenskapligt finns ingen konsensus kring hur vad som är hälsobefrämjande ska definieras, och kunskapen om den positiva ändpunkten på hälsokontinuitet är fortfarande vag. Trots detta har WHO uppmanat alla intressenter på alla nivåer i samhället att anslå medel för hälsobefrämjande (vid den 6:e WHO-konferensen, 2005), med motiveringen att det är alla människors grundläggande rättighet att ”få åtnjuta högsta möjliga hälsostandard”.

Främjande perspektiv

I början på 1970-talet låg tyngdpunkten inom det hälsofrämjande arbetet på att påverka beteendeberoende riskfaktorer och att främja en hälsosam livsstil. Att skydda individen från ohälsa har varit det främsta perspektivet, men Per Lindberg menar att det under senare delen av 1900-talet kompletterats med ett främjande perspektiv.

Och det kravet har till stor del kommit från fackföreningsrörelsen. Ett exempel är att fackförbundet IF Metall 1985 tog fram en omfattande rapport, Det goda arbetslivet, i vilken man presenterar nio principer som enligt fackets erfarenhet är avgörande för hur ett bra arbete ska vara beskaffat:

• Trygghet i anställning
• En rättvis andel av produktionsresultatet
• Ett medbestämmande i företagen
• En arbetsorganisation för samarbete
• Ett yrkeskunnande i alla arbeten
• Utbildning – en del av arbetet
• Arbetstider utifrån sociala krav
• Jämlikhet på arbetsplatsen
• En arbetsmiljö utan risker för ohälsa och olycksfall

2006 etablerades dessutom en mer vetenskaplig modell, den så kallade Path-modellen, för att utforska friska arbetsplatser i relation till anställdas välbefinnande och organisatoriska förbättringar. Modellen baseras på teoriutveckling och forskning 1990-2005 inom discipliner som psykologi, sociologi, medicin, folkhälsovetenskap, management och ekonomi.

Enlig Path-modellen kan de hälsoinriktade strategier, åtgärder och aktiviteter som företag använder sig av för att få medarbetare att må bra och för att uppnå effektivitet i organisationen inordnas i fem främjande strategier:

• Hälsa och säkerhet
• Arbete-livsbalans
• Kompetensutveckling
• Erkännande
• Inflytande och delaktighet

Facket och forskarna överens

Det finns med andra ord en ganska stor överensstämmelse mellan det facket kräver och det som enligt forskarna är friskhetsfaktorer i arbetslivet.

Därför är det inte så konstigt att det utvecklats en diskussion om begreppet ”healthy workplace”, alltså den friska arbetsplatsen. Målet för många organisationer och företag är att undvika ohälsa, förutom individens lidande kostar den ju både företagen och samhället stora pengar. Det har därför vuxit fram en rad olika aktiviteter i arbetslivet för att öka välbefinnandet. Samtidigt konstaterar Per Lindberg att det sällan finns en klar målsättning med dessa insatser, och att det saknas ett systematiskt och självkritiskt hälsofrämjande arbete som kan mätas och utvärderas.

Eftersom forskningen ändå vet en del om vad som främjar hälsa och motar undan ohälsa skulle man kunna tro att arbetsmarknaden tagit till sig detta och utvecklas åt frisk-hållet.
Stressforskare har konstaterat: Om man ställs inför höga krav och samtidigt har liten förmåga att påverka och kontrollera sin arbets- eller livssituation, är det inte konstigt att man känner sig överväldigad och otillräcklig. Kan man däremot fatta egna beslut och påverka sin situation, har man lättare att klara av olika påfrestningar.

För att kunna möta höjda krav behöver man vara med om en motsvarande ökad mängd makt, kontroll och kompetens. Det handlar om en känsla av delaktighet och att ha möjlighet att kunna påverka sitt liv.

Belastningen på individen ökar

Trots denna kunskap går utvecklingen på arbetsmarknaden inte åt det hållet. Visst finns det exempel på arbetsplatser som tagit till sig aktuell forskning och som sticker ut som positiva exempel.

Men generellt kan situationen sammanfattas som att utvecklingen snarare går åt motsatt håll – att friskhetsfaktorerna blir färre och att belastningen på individen ökar.

2008 genomförde forskarna Lena Abrahamsson och Jan Johansson vid Luleå tekniska universitet studien Det goda arbetet – I går I dag och I morgon.

Några av de fenomen de konstaterar i sin granskning av industrijobb i Sverige är: centralisering av makt, ekonomiskt strama arbetsvillkor, uppsplittrade arbeten, detaljstyrning och ökad detaljövervakning samt kontroll och exploatering av individer i ”de moderna organisationerna”.

Under senare delen av 1900- talet kunde de se att nya idéer om värdet av industriarbetarens kompetens och inflytande påverkade utformningen av produktionssystemen. Grupparbete och delegerat ansvar blev begrepp som först framfördes som fackliga krav för att senare genomföras som arbetsgivarnas rationaliseringsstrategier. Men det var en ny syn som inte kom för att stanna. Under det senaste decenniet har i stället en kraftig återgång till modellen med serietillverkning vid det klassiska löpande bandet varit tydlig i den svenska industrin.

I sin undersökning av faktorer som visat sig vara viktiga friskhetsfaktorer i industrin ser Lena Abrahamsson och Jan Johansson en utveckling som pekar mot att visionen om det goda arbetslivet förpassats till papperskorgen.

Självbestämmande viktigt

En erfarenhet är att arbetarna mår bättre när arbetet organiseras på gruppnivå. Men forskarna kan se en klar trend där perspektivet förskjuts från gruppen till individen.
En annan erfarenhet är att arbetet ska innehålla ett visst självbestämmande och eget beslutsfattande för att inte åstadkomma för stor psykosocial stress. Forskarna konstaterar att utvecklingen snarare går mot att arbetsuppgifterna standardiseras och att autonomin och det egna beslutsfattandet reduceras betydligt.

Ytterligare en hälsoaspekt är att arbetet ska ha en viss bredd och variation för att inte riskera att skapa ohälsa. I stället går utvecklingen mot fler kortcykliga och repetitiva arbetsuppgifter som leder till monotona arbeten med ensidiga fysiska belastningar.
Listan de går igenom är lång. Den handlar bland annat om utveckling i arbetet, lärande, individuell anpassning och trygghet. Forskarna visar att utvecklingen på alla dessa punkter går åt fel håll.

Det är egentligen bara utgångspunkten att arbetet ska organiseras för både kvinnor och män som de ser en positiv utveckling inom industrin.

Men de största kvinnodominerade sektorerna och arbetsplatserna finns inte inom industrin. De finns i stället inom offentlig sektor, inom vård, omsorgs- och serviceyrken. Även där tilltar stressen och egeninflytandet minskar. Arbete på udda tider och arbete uppstyckat i delade turer blir allt vanligare.

Det ska ses i ljuset av att skiftarbete, och då främst ständigt nattarbete, är något av det allra mest problematiska för hälsan.

Besvärliga arbetstider

I mars 2012 redogjorde Användbart! En tidskrift om arbetsmiljöforskning, för en studie bland anställda i Sverige som arbetar utanför tidsramen 07.00–19.00. Projektledaren Torbjörn Åkerstedt konstaterar att det i dag handlar om tredjedel av arbetskraften.

Studien baserades på enkätfrågor till tre tusen skiftarbetande, med frågor om vilka skiftscheman de upplevde skapar mest problem när det gäller hälsa, familjeliv och övrigt socialt liv.

Det som upplevs allra sämst är att inte själv kunna bestämma över sin arbetstid. Näst sämst är arbetstider med kort vilotid mellan arbetspassen. På tredje plats kommmer delade arbetspass, som avbryts av många lediga timmar mitt i. Och det visade sig att kvinnor är mer utsatta än män av de besvärliga arbetstiderna.

Det finns många andra exempel som pekar i samma riktning. Arbetsmarknaden blir allt mer otrygg och flexibel – på arbetsgivarens villkor.

Man kan titta på enskilda exempel, som att många företag erbjuder sina anställda att träna på arbetstid – bland bank- och finansanställda har 62 procent den möjligheten – vilket inte har slagit igenom i tillnärmelsevis lika stor utsträckning i de kvinnodominerade låglönebranscherna. 16 procent av anställda i serviceyrken får träna på arbetstid, enligt en artikel i Du&Jobbet.

Ett annat exempel är att tillgången till företagshälsovård är lägre för arbetare än för tjänstemän. Minst företagshälsovård har kvinnliga arbetare inom privat service. Där anger enbart 12 procent att företagshälsovården varit på arbetsplatsen det senaste året.

Sexistisk ojämlikhet

I artikeln med den tillspetsade rubriken ”Är arbetsmiljölagen sexistisk?” granskar universitetslektorn i arbetsrätt, Maria Steinberg, hur arbetsmiljölagarna utformats framför allt utifrån männens intressen på svensk arbetsmarknad. Hennes slutsats blir att både arbetsmiljölagen i sig, men också dess tillämpning av myndigheter, oftare gynnar de som är verksamma inom de traditionellt manliga sektorerna jämfört med de kvinnliga. Det finns till exempel ett tydligare regelverk vad gäller arbetsolyckor än vad gäller de arbetsmiljöproblem som kvinnor i högre grad är utsatta för på sina jobb: stress, våld, kränkningar och bristande bemanning.

Slutsatsen i Maria Steinbergs text är mycket tydlig. Jag låter det samtidigt avrunda serien #Ohälsans kön:

”Det är en ojämlikhet som kan anses vara sexistisk. Det påverkar sannolikt kvinnors (o)hälsa i arbetslivet.”