– Man får liksom aldrig något andrum i sitt arbete när det hela tiden är krav från olika håll: barnen ropar på dig samtidigt som du ska planera och dokumentera, en blöja ska bytas, det ska helst tas kort varje dag för varje barn ska ha en egen ”portfolio”… Och om det någon gång är färre barn är det så skönt att för en gång skull kunna finnas där med dem på golvet. Barnen älskar ju det! Men då känner man ändå dåligt samvete för att man inte betar av allt det där ”man borde”.

I takt med att barngrupperna blivit större, planerings- och dokumentationskraven ökat, upplever 37-åriga barnskötaren Johanna Andersson att stressen i jobbet tilltagit rejält.

– Alla är slitna! sammanfattar hon.

Sedan juli månad förra året är hon själv sjukskriven. När hon pratar om jobbet, stressen och hur det påverkar henne, kommer genast tårarna i ögonen.

– Jag kan inte prata om jobbet eller ens tänka på att gå tillbaka utan att börja gråta, förklarar hon och trycker samtidigt händerna mot bröstet. Jag får ångest!

Sedan åtta månader tillbaka är Johanna Andersson sjukskriven på grund av en depression. Vi träffas på ett café i förorten där hon bor, inte främst för att diskutera stressen i branschen, utan för att tala om hur den ekonomiska stressen ser ut för den som är ensamstående låginkomsttagare.

Tvingas be om hjälp

22 000 kronor i månaden landar Johannas bruttolön på när hon arbetar heltid. Som sjukskriven får hon ut cirka 13 000 kronor efter skatt – hon upplever inte skillnaden som särskilt stor mot när hon får ut en full lön.

– Jag klarar mig inte i vanliga fall heller, jag tvingas nästan alltid be mamma om hjälp, åtminstone för att klara mig över sista helgen innan lönen kommer.

Hur känns det?

– Det är inte roligt. Man blir beroende, och mamma får en otrolig insyn i mitt liv. Jag blir som ett barn igen. Samtidigt är jag verkligen tacksam för att hon finns! Jag hade inte haft lägenheten kvar om inte hon funnits. Det är som att vara tonåring.

Johanna Andersson säger att sjukskrivningen lärt henne att bli mer ekonomisk – och hon siktar på att lära sig leva ett liv utan att behöva låna pengar av sin mamma. Men när oförutsedda saker händer, som att dotterns skor går sönder eller de vill göra ett besök på Skansen, då finns det sällan någon annan buffert än att ringa mamman. Semestrar gör Johanna och dottern i Sverige, de besöker släktingar som får bjuda på uppehället.

– Jag ifrågasätter allt, behöver jag det här – nej, jag kan avstå! Men man ska också komma ihåg att det kostar att vara sjuk: Läkarbesök, mediciner och resor till olika mottagningar. Och den som inte har råd med SL-kort tvingas köpa en dyrare SMS-biljett och sedan kommer mobilräkningen!

Dubbelriktat samband

Forskningen om relationen mellan inkomst och ohälsa pekar bland annat på ett dubbelriktat samband som det Johanna Andersson uttrycker: Ohälsa kan ge låg inkomst men låg inkomst kan dessutom orsaka ohälsa.

Vissa månader har Johanna Andersson inte en spänn kvar när hon betalt månadens räkningar – då blir det till att redovisa läget för mamman och gå ut och handla mat tillsammans. I bästa fall har hon 2 000-3 000 kronor till mat och övrigt för sig och sin 7-åriga dotter.

Johanna Andersson har en kollektivavtalsenlig lön och faktiskt en förhållandevis hög lön jämfört med många andra kvinnor med motsvarande utbildningsnivå. 19 000-20 000 är ingen ovanlig lön för arbetarkvinnor. Jämfört med män med motsvarande utbildningsnivå har hon däremot en lägre lön.

När kvinnors och mäns löner jämförs rakt av har kvinnor i genomsnitt 85,7 procent av mäns lön. Om man tar hänsyn till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid blir den oförklarade löneskillnaden 5,9 procent, enligt Medlingsinstitutets senaste statistik.

Men tittar man på de faktiska inkomsterna är skillnaden i plånboken betydligt större, eftersom betydligt fler kvinnor än män jobbar deltid, och siffrorna ovan baseras på lön per timme. Deltiden innebär i många fall otillräckliga inkomster för kvinnor att själva kunna försörja sig och sina barn, vilket innebär att de blir ekonomiskt beroende av någon annan – en partner som har inkomster från ett heltidsarbete eller bidragsberoende av samhället.
Eftersom stora delar av den arbetsmarknad kvinnor jobbar på har de lägsta lönerna blir det naturligtvis ännu svårare att klara sig på en deltidslön.

Lönegapet ökar

Vänsterpartiet lät nyligen riksdagens utredningstjänst räkna ut hur skillnaden mellan kvinnors och mäns nettolöner förändrats under den nuvarande borgerliga regeringens styre.
Skillnaden i nettoinkomst mellan män och kvinnor visade sig ha ökat med 17 479 kronor per år sedan den borgerliga regeringen kom till makten år 2006.

Lägger man till nettoinkomsten olika typer av utbetalningar genom socialförsäkringen, som bostadsbidrag och barnbidrag, vilket gynnar kvinnor omkring en fjärdedel mer än män, stiger kvinnors inkomst med cirka tre procent – men trots det landar kvinnorna på 78 procent av männens disponibla inkomst.

Men den nuvarande regeringens politik är långt från den enda förklaringen till att kvinnor tjänar sämre än män – trots att det sedan 1960 borde vara olagligt. Fram till dess fanns ju olika tariffer i kollektivavtalen för olika lön när män och kvinnor utförde samma arbete, vilket bland annat motiverades med att kvinnor ansågs vara mindre produktiva.

Det argumentet hade ingen verklighetsförankring och till stor del tack vare kvinnorörelsens kamp infördes en likalöneprincip för kvinnor och män.

Så vad beror det på att vi drygt 50 år senare fortfarande ser ett så stort löneglapp mellan kvinnor och män?

Störst risker i vård och omsorg

Det finns flera olika förklaringar – men låt oss börja med att slå fast att skillnaderna inte förklaras av skillnad i utbildning och erfarenhet. I dag har kvinnorna kört om männen vad gäller utbildning: de har i genomsnitt något längre utbildning och i snitt bara ett års kortare arbetslivserfarenhet än män – alltså kan inte denna skillnad förklara löneskillnaden.

Arbetsolyckorna är fler i mansdominerade branscher – därför tror många att mäns arbeten också generellt är tyngre. Men det stämmer inte. I dag finns de största riskerna för arbetsrelaterad ohälsa i kvinnligt dominerade branscher som vård- och omsorg.

Snarare än att lön kompenserar för en tuff arbetsmiljö är det så att besvärliga arbetsvillkor hänger samman med låg lön.

Så om skillnaderna inte förklaras av varken utbildning, erfarenhet eller arbetsmiljö – hur förklaras de då?

Det finns en rad olika delförklaringar, men de två som anses vara viktigast är vad arbetsmarknadsanalytikerna kallar ”statistisk diskriminering” och ”värdediskriminering”.
Eftersom kvinnor i Sverige tar betydligt större ansvar för det obetalda hemarbetet, föräldraledighet och vård av sjuka barn är de, statistiskt sett, mer frånvarande från sina jobb än män.

Kvinnor är riskfaktorer för arbetsgivaren eftersom de med stor sannolikhet förr eller senare söker årslånga 
föräldralediga perioder från jobbet. Männen däremot är desto pålitligare. Och kanske ännu viktigare: könsmönstren som etableras under den första tidens vård av barnen, innan de börjar på dagis, lever sedan kvar. Det är framför allt kvinnorna som vabbar, det vill säga stannar hemma när barnen är sjuka.

Konsekvensen av den statistiska diskrimineringen är att kvinnor anses vara mer osäkra att befordra. Och den som aldrig befordras stiger inte nämnvärt i lön. Två av tre chefer på svensk arbetsmarknad är män och i det privata näringslivet är det tre av fyra.

Kortare levnadslängd

Samtidigt som låglönestressen är värst för arbetarklassens kvinnor är den också stressande för stora grupper arbetarmän och stora grupper högskoleutbildade kvinnor. Och trots att hälsan totalt sett i landet blir bättre, ökar skillnaderna mellan olika grupper. Låginkomsttagare har till exempel i snitt fem års kortare levnadslängd än höginkomsttagare.

I antologin Livslön (SNS förlag, 2011) pekar redaktören Lena Granqvist på hur lönespridningen ökat inom gruppen med högskoleutbildning i takt med att utbudet av akademiker vuxit. Och trots att kvinnliga akademiker har lägre löner än manliga är slutsatsen att utbildning lönar sig mer för kvinnor än för män, trots att det tar cirka 20 år från det att en person börjar studera vid en högskola tills att investeringen blir lönsam, jämfört med om personen inte studerat.

Men för vissa kvinnodominerade yrken som pedagogik och sjuksköterskor har utbildning sämre lönsamhet. Thomas Ljunglöf pekar i artikeln Välja studier, arbete, familj i samma antologi på att män som väljer en lärarutbildning till och med förlorar på det ekonomiskt, jämfört med om de i stället valt ett mansdominerat arbetaryrke, medan kvinnliga lärare går plus/minus noll på sitt yrkesval jämfört med gymnasieutbildade kvinnor.

En internationell studie från ISKA (Internationalen för stats- och kommunalanställda som organiserar omkring 20 miljoner offentliganställda) visar på en ännu skarpare ekonomisk skiljelinje mellan kvinnor och män: sjuksköterskor som är högskoleutbildade med minst fem års yrkeserfarenhet och med en chefsbefattning med minst 15 underställda tjänar endast i genomsnitt två tredjedelar av lönen för en hantverkare på ett manligt dominerat område som just avslutat sin lärlingsutbildning och är chef över två personer.

Val eller diskriminering?

När Lena Granqvist intervjuades av Ulrika Kärnborg i Kunskapskanalens TV-program En bok en författare, resonerade de kring varför kvinnor ”väljer fel” utbildningar, sett till lönen. Lena Granqvist menade bland annat att det är viktigt att alla som utbildar sig är medvetna om vad deras utbildningsval innebär för ekonomiska utsikter.

Andra som analyserar arbetsmarknaden gör det från ett annat håll. De menar att kvinnor inte väljer ”fel” utan att lönerna i de kvinnodominerade branscherna ligger för lågt – vilket är det som kallas för ”värdediskriminering”.

Internationellt sett ligger den svenska arbetsmarknaden i topp vad gäller hur könsuppdelad den är och denna genusarbetsdelning på jobbet är och har varit till männens fördel.

Att kvinnor och män är uppdelade mellan olika arbetsgivare i olika branscher innebär dessutom att det inte går att använda jämställdhetslagen för att komma åt de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor – som är olagliga när det handlar om arbete för samma arbetsgivare, men inte när det handlar om arbete för olika arbetsgivare.

Johanna Andersson känner inte att hon gjorde ett medvetet val att bli barnskötare. Hon hade inte så höga betyg i högstadiet, framför allt hade hon svårt för matte, och barnskötarutbildningen var en av de gymnasieutbildningar hon kom in på. För några år sedan läste hon på högskola, inom området utbildning, men avslutade aldrig sina studier. Inte heller då tog hon reda på vilken förväntad löneutveckling utbildningen skulle leda till, hon valde efter vad hon tyckte var intressant att studera.

I dag vet hon inte riktigt hur hon ska ta sig ur sin ekonomiska sits. Att avsluta högskoleutbildningen ser hon som lönlöst, för det skulle med stor sannolikhet innebära en minst lika stor stress som barnskötarjobbet, åtminstone de första åren.

– Jag har kollat de jobb som finns. Det skulle bli att jobba deltid, springa mellan två olika arbetsplatser – och jag vet att jag inte fixar det! Det gör mig rädd! Varför är jag kvar där jag är, jo jag är skiträdd, jag tror inte att jag klarar av något annat jobb än det jag har…

Inlåsningseffekt

Forskare talar om en inlåsningseffekt. Det är inte lätt för den som har en låg utbildning och låg lön att ta sig vidare.

Den som redan blivit sjuk har naturligtvis svårare att byta bransch, och risken för att bli sjuk har visat sig vara större för den som är utsatt för ekonomisk stress.

Den brittiska forskaren Richard Wilkinson, professor i socialepidemiologi, har visat att inkomst och social status tydligt står i relation till hälsa. Hälsan tenderar att vara bättre i jämställda samhällen.

Ska man komma åt problemet att kvinnor i högre grad är långtidssjukskrivna än män måste jämställdheten med andra ord öka.

En av de saker forskningen visat är att individens hälsa påverkas av den stress som uppstår vid sociala jämförelser. Människorna runt omkring oss fungerar som vår referensgrupp till vad som uppfattas som en ”normal” standard. Det kan vara arbetskamrater, grannar, personer med samma utbildningsnivå, vänner eller andra människor som vi av en eller annan anledning anser oss vara jämförbara med. Att ha en lägre inkomst eller lägre materiell standard än en referensgrupp skapar en stress som kan leda till nedsatt hälsa.

– Egentligen ser jag aldrig ner på människor som har dåligt ställt. Men jag vill inte skylta med det själv. Man försöker ju hålla uppe en fasad. Ska min dotter gå på kalas och jag har råd med en present för en 50-lapp köper jag antagligen något för 150 kronor. Samma när jag bjuder in till hennes kalas, det får inte verka för enkelt, säger Johanna Andersson.

Stressätning

Ett annat välkänt samband är det mellan risk för fetma och låg inkomst.

Viktforskare har länge vetat att barn i resurssvaga områden dricker mer läsk, äter mer snabbmat och fler måltider utan vuxnas sällskap. Barn till höginkomsttagare har i högre grad aktiva fritidssysselsättningar.

Fetma är mest utbrett i gruppen lågutbildade kvinnor och långtidssjukskrivna, även om män sett till hela befolkningen har mer övervikt än kvinnor.

Förklaringen till lågutbildade kvinnors övervikt är inte bara bristande kunskap och självvalda ohälsosamma vanor. En annan förklaring är stressen: stresshormonet kortisol utsöndras av binjuren som en försvarsmekanism vid stress. Och lång negativ stress ”sliter ut systemet”, vilket leder till bukfetma och insulinresistens, visar en rapport från WHO. Troligen kan kortisol också sabotera aptitregleringen. Och då har vi en fysiologisk förklaring till det som brukar kallas ”tröstätning” – som kanske snarare borde kallas stressätning.

Johanna Andersson känner igen sig i fenomenet stressätning.

– På jobbet har vi ett skåp med syltkakor. Så fort man känner sig stressad går man dit och trycker i sig några kakor, det blir ett sätt att hantera situationen. Jag tycker att jag kan se på okända kvinnor vilka som jobbar inom barnomsorgen. Det är en speciell stil och trots att vi rör oss mycket är nästan alla lite runda.

Själv har Johanna Andersson genomgått en gastric by pass-operation för att minska magsäckens storlek och därmed ta itu med sin egen fetma.

– Jag försöker skratta åt situationen! Operationen innebär ju att jag kan klara mig på en smörgås i stället för middag. Det passar bra när jag inte har några pengar!

Fotnot: Johanna Andersson heter egentligen något annat. Hon har valt att vara anonym.