I veckan infördes nya mallar för Försäkringskassans bedömning av vem som är frisk nog att arbeta. Och i den debattartikel som Fredrik Reinfeldt presenterade på DN Debatt den 6 mars är ohälsotalen ett av fokusområdena för politisk förnyelse.

Rätt har Reinfeldt i att det behövs en utveckling av politiken mot ohälsan – men sett till vad regeringen hittills gjort i frågan är det svårt att tro att den kommer att förmå växla spår.

Sedan början av 1990-talet har kvinnor stått för ungefär 65 procent av de dagar som betalas ut från sjukförsäkringen för långvarig sjukskrivning, vilket betyder sjukfrånvaro i minst 60 dagar. De två vanligaste orsakerna till långtidssjukskrivning är utmattningssyndrom och värk i kroppen.

Vad beror dessa diagnoser på?

Att döma av tonläget i den offentliga debatten och regeringens införande av diverse mallar och tidsramar stavas den främsta förklaringen bidragsfusk.

Men innan vi accepterar det som en sanning – låt oss titta på några andra möjliga förklaringar.

Arbetsmiljöforskningen har bland annat konstaterat att många arbetsredskap och arbetsplatser är utformade utifrån den genomsnittlige mannens kroppsmått, vilket för många kvinnor (och för den delen även kortvuxna män) innebär en större risk att bli sjuka.

Forskaren Ola Leijon beskriver i artikeln ”Kvinnor har oftare värk – sanning eller konsekvens?” i boken Perspektiv på kvinnors hälsa i arbetslivet (Hélène Sandmark (red), Studentlitteratur, 2011) hur kvinnors hälsa påverkas negativt av att de underordnas män på jobbet. Eftersom mannen betraktas som den rådande normen uppmuntras och belönas manliga egenskaper och ”kvaliteter” i större utsträckning. Två sätt att mäta underordningens omfattning är att se på position och inkomst:

• • I Sverige är två av tre chefer män.
• • År 2010 tjänade en svensk kvinna i snitt 4 700 kronor per månad mindre än en svensk man.

Det finns ett vetenskapligt belagt samband mellan låg inkomst och sämre hälsa.

Kvinnor ägnar dessutom mer tid åt oavlönat arbete eftersom många kvinnor har huvudansvaret för hem och familj även då de arbetar, vilket kan leda till en ohälsosam stress och mindre tid för återhämtning.

Varannan arbetande kvinna i Sverige är anställd i den offentliga sektorn. Låt oss därför fråga oss hur den påverkar kvinnors ohälsotal.

Till exempel har 25 000 arbetstillfällen försvunnit inom äldreomsorgen de senaste fem åren trots att de äldre och sjuka inte blivit färre. Detta efter 1990-talets nedbantning av den offentliga sektorn då närmare 100 000 jobb försvann, vilket stressforskarna konstaterade hade ett direkt samband med att ohälsotalen drog iväg några år senare.

Tittar man på summan av alla dessa olika pusselbitar: Låglönesituationen, arbetsmiljöproblemen, underordningen, underbemanningen, stressen och dubbelarbetet – är det kanske inte så konstigt att kvinnor är värre drabbade av ohälsa.

Konstigare är, kan man tycka, att vi inte ser mer debatt om kvinnors arbetsvillkor och att så få ställer frågan: Varför är förväntningarna på kvinnor utformade så att många kvinnor blir sjuka – och var går egentligen gränsen för vad en människa klarar av att hantera?

Det är hög tid för både facket och den feministiska rörelsen att trappa upp kampen för det goda arbetslivet – ett arbetsliv som inte sliter ut människor i förtid där alla känner trygghet, uppbär en lön de kan leva på och förmår utöva sitt arbete utan att stressas till sjukdom.