Att kombinationen höga krav och låg kontroll över arbetet innebär en hälsorisk, till exempel vid ett löpande band i högt tempo vid en fabrik, har vi vetat sedan länge. Men risken finns inte bara där.

En rapport från SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) visar att det även finns en risk för besvär eller sjukdomar i nacke eller axlar för den som enbart har höga krav i arbetet, liksom för den som enbart har låg kontroll över sitt arbete.

Dessa slutsatser drar expertgruppen bakom rapporten sedan den gått igenom ett stort antal forskningsstudier för att få en samlad bild av ohälsans orsaker i arbetslivet.

Att leva med värk

Vi slår oss ner på ett kafé i Uppsala. Siv Johansson bär en tunn sjal runt halsen och en lite bredare i rött ylle över axlarna. Vi sitter mitt emot varandra. Siv Johansson förklarar att hon försöker undvika att sitta bredvid någon, eftersom hennes nacke inte klarar av att vridas åt sidan längre stunder.

– Jag har blivit frisk från utmattningen, mitt minne fungerar, tack och lov! Men fysiskt kommer jag aldrig att bli som förut. Min sjukgymnast säger att jag har fått ett skyddspansar. Kroppen har reagerat så att musklerna i nacken har stelnat. Då gör det inte ont längre, men du har mindre rörlighet. Jag har fått så kallad sömmerskenacke. Det drabbar många sekreterare, skrivbiträde och annan administrativ personal, precis som sömmerskor vid löpande band, förklarar hon.

För att kunna leva med värken i axlar, arm och nacke har Siv Johansson gått på regelbundna behandlingar i tio års tid hos en naprapat. Det hjälpte. Men det blev dyrt.

– Det är klart att livet påverkas av att man måste förhålla sig till återkommande värk. Ska jag resa har med mig min egen kudde. Jag kan inte ha en för tung kappa. Men, så fungerar det, när man vet att värken inte blir värre kan man nästan sluta bry sig om den. En värktablett hjälper. Jag unnar mig att skriva flera timmar varje dag.

Generellt för den som drabbas av utmattningsdiagnos är att insjuknandeförloppet går långsamt och sker gradvis. När det går så pass långt att till exempel minnet börjar svikta, vilket hände Siv Johansson, tar det för de flesta lång tid att bli frisk.

Jobbade jämt

Siv Johansson hade haft värk till och från under närmare 15 år innan hon blev så dålig att hon inte kunde arbeta heltid. Hon hade utvecklat tennisarmbåge tidigt, efter att ha suttit och skrivit långa dagar. Hon parerade den genom att hålla datormusen i vänster hand och skriva långsammare.

– Ändå jobbade jag jämt, dagar, kvällar, helger och sommarlov. Jag hade ju förmånen att göra det jag själv tyckte var intressant, förklarar hon.

När Siv Johansson så en dag stod inför en seminariegrupp och upptäckte att hon hade svårt att komma ihåg både namnen på studenterna och hålla ihop debatten blev hon förskräckt. Hon kopplade inte ihop det med åren av tilltagande värk i kroppen.

– Jag trodde att jag hade början till Alzheimers. Jag gick till företagsläkaren som sade att jag måste vila totalt i några månader. Han talade om utbrändhet.

Det som i dagligt tal sedan många år kallats utbrändhet eller att ”gå in i väggen” har i dag delats in i flera olika diagnoser. Den medicinska vetenskapen skiljer numera på utbrändhet, ME, det vill säga kronisk trötthet och utmattningssyndrom (läs mer om stress och utmattning).

Utmattningssyndrom kännetecknas bland annat av ett gradvis insjuknande under en längre tid, akut försämring och att det sedan tar lång tid att bli frisk.

För Siv Johansson skulle det komma att ta tre år innan hon var tillbaka på heltid igen. Under nästan hela den tiden kunde hon rehabiliteras på sin arbetsplats; hon var sjukskriven på deltid och ökade långsamt arbetstiden. Hon kunde minska stressen genom att skala bort arbetsuppgifter som inte låg nära hennes forskning.

Siv Johansson är övertygad om att kombinationen av att vara kvinna och ha en hög position spelade roll för att hon blev drabbad – och den analysen har stöd i forskningen.
Fler män än kvinnor avancerar i jobbkarriären (71 procent av cheferna i Sverige är män). Det påverkar enskilda kvinnors arbetssituation.

Olika förväntningar

Historiskt sett har män dominerat på chefspositioner. Män har stakat ut ledarskapsfilosofier och ledarskapets villkor. Den som är i minoritet blir en avvikare och jämförs med majoritetsgruppen som är normen. Det konstaterar universitetslektorn Britt-Inger Keisu, vid Umeå Universitet, som har forskat om kvinnors och mäns villkor som chefer. En av hennes forskningsprojekt bygger på 26 intervjuer med chefer i verkstadsindustri och äldreomsorgsorganisation och hon presenterar resultaten i artikeln ”Lika ledarstil men olika arbetsvillkor”, i boken Perspektiv på kvinnors hälsa i arbetslivet som gavs ut 2011 (red. Hélène Sandmark).

Men det är inte framför allt på grund av att kvinnliga arbetsledare och chefer är i minoritet som deras ledarskapssituation är svårare – snarare handlar det om detta svårgreppbara ord ”norm”, att det är mannen som är norm i hela samhället och att det även påverkar arbetslivet. Förväntningarna på kvinnor och män är olika, vilket påverkar oss alla.
Av intervjuerna framgår bland annat att kvinnor och män tillskrivs närmast motsatta egenskaper.

Maskulinitet, vilket männen förväntas utöva, antas handla om att vara instrumentell, tydlig och ha lätt att fatta beslut, medan femininitet, vilket kvinnor antas utöva, associeras med att vara känslomässig, otydlig och ha svårt att fatta beslut.

Med andra ord: Innan Han ens tillträtt sin tjänst som chef finns förväntningarna på honom att vara tydlig beslutskraftig och rationell. Och innan Hon ens tillträtt sin tjänst som chef finns förväntningarna på henne att vara otydlig, ha svårt att fatta och genomföra beslut och att hon ska vara känslomässig.

Grabbig jargong

De stereotypa föreställningarna kopplade till kön påverkar både kvinnors utövande av ledarskap och hur de blir bemötta: ”Oavsett om männen är i majoritet eller minoritet blir männen, deras förväntat maskulina egenskaper och beteenden normgivande för ledarskapet i både äldreomsorgen och verkstadsindustrin” sammanfattar Britt-Inger Keisu.

Hon konstaterar att de kvinnliga och manliga cheferna har liknande föreställningar om ledarskap och utövar ledarskap på ett likartat sätt, men att de ändå uppfattas olika av sina underställda.

Få manliga chefer reflekterar över hur det är att vara man och chef – den som är norm ser sällan själv strukturen den befinner sig i toppen av. De flesta kvinnliga chefer reflekterar däremot över hur det är att vara kvinna och chef. De berättar om sådant som att det är svårt att bli accepterad eftersom de är kvinnor och att det finns en ”grabbig jargong” på arbetsplatsen.

Siv Johansson var medveten om normer, hierarkier och olika förväntningar på kvinnor och män när hon tillträdde som professor. Hon ville förbereda sig på att tackla det genom att boka in tre sessioner hos en psykoterapeut som hon hade hört lovordas för sin skicklighet:

– Jag trodde verkligen att den här psykoterapeuten – en man – skulle kunna hjälpa mig. Men han fattade ingenting! ”Du är så duktig, du ska vara stolt”, sade han. Han trodde att jag hade dålig självkänsla, när det var andras attityder som jag behövde hjälp med att parera. Andra sessionen blev jag irriterad och ägnade åt att besserwissigt föreläsa för honom om kvinnors och mäns olika villkor. Det blev sista gången. Att även psykologiskt utbildade människor inte förstår samhällets hierarkier och hur de gäller mellan kvinnor och män, är konstigt, trist, nästan obegripligt! säger hon.

Så Siv Johansson tillträdde sin professur utan psykoterapeutisk coachning i ryggen. Men hon var trots det mentalt förberedd på att det kunde bli tufft. Hon hade ju insyn från lägre positioner i universitetsvärlden. Ändå blev hon förvånad över att det påverkade hennes hälsa.

Snäva ramar

Hon ger en bild av hur paradoxalt strukturen fungerar. Det finns en snäv förväntningsram för hur en kvinna ska uppträda, samtidigt som hon ska vara en representant för sin profession:

– Hon ska vara lika bra som alla andra, hon ska också representera det kvinnliga, vara mjuk och vara det där kittet. Bär en kvinna sig åt som männen uppfattas hon som otrevlig. Manliga professorer får vara nonchalanta original, tuffa, eller motsatsen slapphänta och lata. En kvinna är ständigt i någon slags strålkastarljus i vilket hon inte riktigt vet hur hennes beteende ska bli bedömt. Bra måste hon vara, helst lite bättre, men inte för sträng. En kvinna avkrävs en viss moderlighet även om hon inte har lust att ställa upp på någon sådan. Då känner hon av negativa vibbar.

Hur märker man av negativa vibbar?

– Du kan märka det när du kommer med förslag; kollegor verkar inte höra dem och verkar inte ta dem på allvar. Det kan gälla nya kurser. Ja, vad som helst. Så småningom genomförs ändå dina goda idéer, utan att du har respekterats eller fått uppskattning för det.

Exemplet är inte unikt. Britt-Inger Keisu visar i sin forskning att ett sådant arbetsklimat hänger samman med vad forskarna kallar homosocialitet, att män vänder sig till andra män i manshomogena miljöer. Det behöver inte betyda att männen önskar ha makt över kvinnor.

Homosocialitet kan även bero på den maktkamp och konkurrens som uppstår mellan män och att det skapas en slags fantombild av hur en ”riktig” man ska agera. Det leder till att männen jämför sig med fantombilden och förhåller sig till den. I den processen utesluts vanligen kvinnor, men också vissa män som inte i tillräckligt hög grad lyckas leva upp till fantombilden.

Högre arbetsbelastning

Siv Johansson har sett hur kvinnor utsätts för en högre arbetsbelastning.

– Kvinnor, också kvinnliga docenter, får ta hand om de mer problematiska studenterna för de förväntas kunna handskas bättre med dem. Dessutom, i forskningsråd, betygsnämnder, alla möjliga kommissioner behövs numera – för jämställdhetens skull – ”en kvinna” så det går knappast att tacka nej. Du vill själv se till att andra kvinnor inte missgynnas, vilket ännu lätt händer.

Till detta kommer att själva professorsuppdraget är ett gränslöst jobb, utan någon form av arbetsbeskrivning.

– Du kan aldrig säga: Nu har jag gjort mitt jobb! Du ska undervisa på alla nivåer och samtidigt dra in forskningspengar. Jag kunde ibland inte andas normalt på morgonen när jag skulle till jobbet; tog djupa andetag för att komma igång. Samtidigt tyckte jag ju alltid att jobbet var stimulerande, härligt omväxlande!

Fler än Siv Johansson har drabbats av detta att arbetet är oöverskådligt och innehåller bitar som inte finns preciserade.

Forskaren Jennifer Bullington, professor i psykosomatik, beskriver i artikeln ”Hälsa ur ett psykosomatiskt perspektiv” hur en sådan situation kan leda till att människor känner att de måste överprestera för att känna att de duger. Att det inte finns några tydliga begränsningar gör det dessutom svårt att säga stopp eller be om hjälp när arbetsbelastningen blir för tung.

”När kraven är höga, tiden inte räcker till och det inte finns ett stöd för den som upplever stress är risken stor att människor utvecklar allvarliga utmattningstillstånd” sammanfattar Jennifer Bullington.

En annan typ av sammanfattning gör Britt-Inger Keisu, när hon lägger samman de olika bilder som träder fram om kvinnors respektive mäns villkor: ”Kvinnor har svårare och män enklare att bedriva chefsarbete”.

Fotnot: Siv Johansson heter i verkligheten något annat.