Hur gick det till att tolerans för homosexuella blev en viktig komponent i den nationella identiteten i ett samhälle där homosexualitet för bara några decennier sedan klassificerades som en sjukdom? Edda Manga har läst Jens Rydström, som undersöker detta i ett unikt arbete om det samkönade äktenskapets historia i Skandinavien.
Rydström försöker teckna denna historia utan att hemfalla åt deterministiska föreställningar om historiens riktning och framstegstänkande. Han jämför olika erfarenheter och nationella villkor i de skandinaviska länderna där han intervjuat centrala aktörer och gått igenom parlamentariska utredningar och partipolitiska dokument. Han lyfter fram förändringar inom de sociala rörelserna, med lyhördhet för homosexuellas – i synnerhet lesbiska feministers – kritiska inställning till familjen, går igenom de politiska processerna i varje land och vilka praxis som utvecklades kring de nya lagstiftningarna. Med känslighet för komplexitet berättar han å ena sidan om förbättrade villkor och möjligheter för homosexuella par och regnbågsfamiljer och å andra sidan normalisering och mainstreaming i ett samhälle där människor som tidigare betraktats som avvikande tagits in i gemenskapen. Bland annat har internationella par och homosexuella föräldrar fått juridiskt erkännande. Samtidigt har den marginaliserade positionens möjlighet till kritisk radikalitet och potential till förändring försvagats.
En praktisk fråga
Startskotten för de skandinaviska lagstiftningarna om samkönade äktenskap var enligt Rydström partnerskapslagstiftningen som antogs i Danmark 1989. Även traditionellt starkt äktenskapskritiska rörelser som den norska ändrade inställning när det stod klart att juridiskt erkännande för homosexuella familjebildningar inte var en avlägsen utopi utan möjliga mål för praktisk politik. Rydström menar också att AIDS-epidemin var en bidragande faktor såväl på grund av de praktiska juridiska problem som uppenbarades i fråga om arvsrättigheter som uppfattningen hos hälsomyndigheter och politiker att en mer tillåtande attityd för långvariga monogama relationer bland homosexuella män skulle kunna ändra på sexuella beteenden de ansåg hälsofarliga. Dessutom handlade det om i princip kostnadsfria reformer med stort politisk avtryck.
En anekdot om Rydströms egen reaktion på partnerskapslagstiftningen i förordet ger en tänkvärd vink om de processer som förändrade uppfattningen om samkönade äktenskap både hos homosexuella och heterosexuella delar av befolkningen. Han berättar att när den antogs i Sverige 1995 så kände han glädje men var inte rörd på djupet. Det var mer som när Sverige vann brons i VM-fotboll 1994, skriver han. ”Jag hade absolut inget intresse för fotboll innan dess, men när de oväntade goda resultaten för det svenska laget påverkade alla runt om mig fann jag mig själv glädjandes framför teveskärmen”.
Denna inskrivning av homovänlig lagstiftning i den nationella stoltheten sammankopplades med skandinavisk identitet och inbördes imitation/tävlan på ett sätt som underlättade successiva kedjor av reformer i dessa länder. Det stora undantaget utgörs av Fåröarna som motstått införande av dessa lagstiftningar. Rydström menar att en del av förklaringen ligger i en dynamik som skapas mellan ”homosexuella centrum” där folk kan söka sig till samkönad njutning och ”periferier” som reagerar med förakt mot vad som händer i metropolen. Konstigt nog saknas det ett postkolonialt perspektiv om denna dynamik i Rydströms analys.
Flykt från melankoli
Odd couples är en empiriskt robust och intellektuellt öppen bok som ger en utmärkt utgångspunkt för vidare analyser av denna på många sätt fortfarande gåtfulla historiska vändning. Många viktiga tankespår öppnas som till exempel utvecklingens koppling till de skandinaviska välfärdsstaternas funktionssätt. Den kanske mest oväntade och suggestiva av dessa tankespår är Judith Butlers iakttagelse av katakres (felaktig användning av begrepp) som existentiell/politisk upplevelse. Rydström noterar att användningen av begrepp som utifrån rådande språkliga normer är felaktig för att benämna sig själv och sina sociala relationer (som queergruppers användning av begrepp som ”min fru” och ”min familj”) är typisk av människor som lever utanför samhällets normer. Den leder enligt Butler till en viss form av melankoli som kommer sig av att bristen på social sanktion tar sitt pris genom att beröva användaren av känslan av ontologisk visshet och konstans inom ramarna för en offentlig politisk sfär.
Sökandet av offentligt erkännande är kanske ett sätt att undkomma denna melankoli. Normalisering, i form av ökad socialt inflytande på möjligheterna att föreställa sig och leva ut begreppen samt uteslutning av dåliga homosexualiteter, är ett pris.
