Det går en feministisk konstvåg över världen. Riot grrrl-rörelsen som startade i USA på 1990-talet har fått efterföljare i många länder och i Sverige har den feministiska konsten formligen exploderat sedan ett par decennier tillbaka, menar Tiina Rosenberg. Ett panelsamtal om feministisk konst som arrangerades av Women in Swedish Performing Arts (W.I.S.P) på ABF-huset tog avstamp i hennes nya bok.

Det stod snabbt klart att Ilska, hopp och solidaritet. Med feministisk scenkonst in i framtiden som kom från tryckeriet i måndags fyller ett tomrum inom såväl forskningen som konstens sfärer, i den mån dessa kan eller bör skiljas åt. Samtalsledare var Sofia Wärngård Lang och Sara Bergsmark.

Att få läsa om sig själv

Paneldeltagarna Malin Axelsson och Kristina Hagström-Ståhl gav innehållsrika beskrivningar av sina läsupplevelser och levandegjorde såväl själva boken som dess ämne – den nya svenska generationen genusmedvetna konstnärer på olika sätt vill kritisera och erbjuda alternativ till sexistiska, rasistiska, hbt-fobiska och klassbaserade normer.

Fler än författaren själv blev nog tagna av hur Malin Axelsson inlevelsefullt berättade om känslan av att för första gången läsa om sig själv, sin konstutövning och historia. ”Det ord som bäst beskriver vad jag kände när jag läste är igenkänning – den här boken handlar om mig!” jublade Malin, som är dramatiker, regissör och konstnärlig ledare för ung scen/öst. Lovorden fortsatte från Kristina Hagström-Ståhl, regissör och gästprofessor vid Stockholms Dramatiska Högskola som beskrev boken som både teoretiskt djuplodande och bred, den innehåller alla mina förebilder inspirationskällor.

Just att skriva fram och in feministiska konstnärer i historien är ett av bokens syften, enligt Rosenberg, som hoppas att den ska följas av många fler verk, både övergripande forskningslitteratur och monografier om enskilda projekt. Alla närvarande uppmanades att bidra till den feministiska konsthistorien genom Activist Archiving, att arrangörer, nätverk och aktivister dokumenterar allt från planscher och tröjor till aktioner och framträdanden.

Att samtalet bland annat rörde sig kring performativitet var kanske något som många förväntade sig. Mer oväntat för några var nog den inledande rundan då alla ombads presentera sig själva med namn och den roll respektive deltagare definierade sig som den dagen. Syftet med att åhörarna därmed situerar sig själva är att sträva efter så inkluderande och icke-hierarkiska tillställningar som möjligt. För många fungerar metoden säkert bra, men det kan finnas de som av olika skäl blir obekväma i en sådan situation. Kanske går det att förfina denna i grunden sympatiska metod framgent exempelvis genom att tydligare förvarna om och beskriva orsaken till presentationsrundan?

Risken för att några kan uppleva sig mer exkluderade och inordnade i en hierarki än inkluderade och välkomnade i ett jämlikt samtal skulle minska. Denna invändning gör dock inte stämningen under måndagskvällen rättvisa. Kanske tack vare just att både publiken bjöds in i samtalet genom presentationsrundan, kanske tack vare ämnets natur, kanske tack vare Tiinas inspirerande ord och karisma, något annat eller allt sammantaget kom samtalet och stämningen att präglas av just den metaforiska militanta optimism som Tiina förespråkar.

Panelsamtalet påvisade många gemensamma utgångspunkter hos deltagarna, bland annat var alla starkt kritiska till kanon och underkände all strävan efter något slags neutral position. ”Feministisk konst är en rörlig kategori då det varken finns eller bör finnas en sorts feministisk konst” som Rosenberg formulerar det i boken.

I väntan på mer

Men det innebär inte alltid att kanon helt förkastas. Ibland handlar det feministiska perspektivet om att den traditionella kulturen kompletteras enligt klassisk kvinnorörelsemetod, såsom Kristina Hagström-Ståhls feministiska uppsättning av Fröken Julie.

Samtalets huvudperson, den nya boken, beskrevs kunna fylla båda dessa funktioner; att vara såväl ett komplement till, som en kritik av, kanon. Så innan detta viktiga verk har kompletterats med fler får nog den kanon- och universalismkritiska författaren finna sig i att Ilska, hopp och solidaritet. Med feministisk scenkonst in i framtiden, både upplevs och används som ett universalverk om den konst och dess utövare som den berättar om.

Vi är många som har sett fram emot att få läsa denna bok och mottagandet av måndagens paneldeltagare antyder att vi är många som kommer att jubla över den.

Den feministiska konsten har formligen exploderat sedan ett par decennier tillbaka, menar Tiina Rosenberg.