Den 19 och 20 november visade Folkteatern i Göteborg Fortsätt #prataomdet, en föreställning baserad på Johanna Koljonens omdiskuterade projekt som tog form på Twitter i slutet av 2010 där tusentals människor delade med sig av sina erfarenheter av gråzonerna mellan sex och övergrepp under ”hashtagen” #prataomdet.
Manuset till Fortsätt #prataomdet bygger på verkliga historier från flickor, pojkar, kvinnor och män och går under beskrivningen sexuella gråzoner som innefattar obekväma situationer övergrepp och tvång. Uppsättningen innehåller sång och musik av Juvelen med framträdande och berättelser av skådespelarna Meliz Karlge, Louise Ryme, Camaron Silverek och Mårten Svedberg. Efter föreställningen följde diskussioner med två av RFSUs sexualupplysare som talade om gråzonssex.
Skam och förvirring
Historierna varvades med sång och musik framför en rörigt inredd bakgrund där en stor hög kläder låg i mitten av scenen med madrasser och annan rekvisita utspridd runt omkring. Det gav ett intryck av skam och förvirring vilket passade mycket väl med berättelserna av gråzonsupplevelser eftersom det inte är uppenbart eller självklart vad en sexuell gråzon innebär. Skammen togs fram i historierna som presenterades där de människor som hade delat sina historier reflekterade över deras samt andras beteenden och handlingar.
Exemplen som togs upp under föreställningen framställer hur komplicerat begreppet gråzon är eftersom vissa beteenden inte alltid innebär självklara övergrepp förrän de reflekteras över och vi får ta del av andras obehagliga och obekväma situationer. Till exempel så talar historierna om det tvång som kan upplevas när en av parterna insisterar på sex, ”tjatsex”, när kroppen egentligen inte vill men personen ändå fortsätter, eller när den andra parten inte vill använda preventivmedel. Eller tafsning i skolan som lärarna bortförklarar med orden ”dom är nog kära i er”. Eller heterosexuella förväntningar som inte alltid först känns obekväma eftersom det anses så normativt.
Om att inte riktigt vilja
En del av historierna diskuterade dessa diskreta gråzoner som ibland även anses vara vanliga och acceptabla men som gick emot vad RFSUs sexualupplysare i diskussionen efteråt kallade att känna ”må bra känslan”. Främst talades det om att inte riktigt vilja, att ställa upp på sex fastän man inte vill och att fejka orgasm för att få ett slut på samlaget.
Föreställningen lyckas mycket väl med att få tankar och funderingar att snurra. Bland annat ställs komplicerade frågor där vi får reflektera över om ett övergrepp begås när intimitet och sex inleds med samtycke men sedan övergår i tvivel? Begås ett övergrepp när en av parterna inte vill men samtidigt inte låter den andra ta del av deras tvivel? Begår en person övergrepp gentemot sig själv när dom inte vill delta i en sexuell akt men inte säger detta till deras sexuella partner? Det talades också om våra egna förtryck i gråzonen; hur vi kan avfärda genom att inte lyssna på vår sexuella partner, pressa någon till sex eller förringa deras upplevelser i gråzonen.
Uppsättningen är effektiv och dramatisk, trots sin enkelhet, och skådespelarna är fantastiskt duktiga. Historierna som presenteras är vardagliga, publiken känner igen sig i de gråzoner som diskuteras. Det faktum att publiken får ta del av vardagliga historier känns. Vi nickar i samtycke och vet precis vad skådespelarna talar om. Vi har upplevt dessa historier förut, ofta som del av våra egna sexuella erfarenheter.
