I veckan pågår No Border-lägret i Stockholm. Lägret samlar människor som vill se en värld utan gränser. Här pågår aktioner och demonstrationer, samtal och filmvisningar.

Samma tema – en värld utan gränser – har länge sysselsatt Shahram Khosravi, socialantropolog vid Stockholms universitet. Han har studerat papperslösas och asylsökandes situation i Sverige – kopplat till kriminaliseringen av migration. Kriminaliseringen tar sig bland annat uttryck i att människor som söker skydd i Sverige regelmässigt tas i förvar och deporteras, att det saknas lagliga vägar att söka asyl och att migranter som nekats uppehållstillstånd kallas ”illegala”.

Sveriges och Europas gränspolitik har stor betydelse för dem som Shahram Khosravi har studerat.

– Gränspolitiken påverkar alla, den formar hur vi är organiserade, hur vi tänker, hur vi rör oss. Det är en avgörande faktor i allas liv. Vissa kan röra sig jättefritt och andra inte alls.

Hur märks det här konkret i papperslösas liv?

– Att vara papperslös betyder att befinna sig utanför gällande normer, som tas för givna av andra. Det kan betyda frånvaro av tillgång till rättigheter. Papperslösa har inte tillgång till utbildning, sjukvård, de har inte rätt till skydd, de kan inte gå till polisen när de blir utnyttjade eller rånade. Det betyder jättemycket på många sätt i vardagslivet, säger Shahram Khosravi.

Uppdelning av människor

Han har i sin forskning använt det analytiska begreppet anti-medborgare för att beskriva hur papperslösa stigmatiseras och görs till en särskild kategori som ställs i kontrast mot ”den gode medborgaren”.

– ”Den goda medborgaren” är han eller hon som sköter sig, som jobbar, som betalar skatt, som lyder lagen och så vidare. I kontrast till denna har vi papperslösa, irreguljära immigranter som är här olagligt, som i deras ögon inte betalar skatt och är en belastning för samhället, säger Shahram Khosravi.

Den tänkta uppdelningen av människor i medborgare och anti-medborgare utgör en del av kriminaliseringen av migranter. Uppdelningen behövs för att Sverige ska kunna motivera till exempel tvångsutvisningar av människor, menar Khosravi.

En del av dem som kritiserar Sveriges och Europas migrationspolitik anser inte att politikens brister kan lösas inom det nuvarande nationalstatssystemet. De förespråkar därför en värld utan gränser. Idén uppfattas ofta som en utopi, men inte av Shahram Khosravi.

– För det första är det inget fel med utopier. Det är inget negativt att ha idéer kring en bättre framtid, att önska en bättre värld. För det andra tar vi tar för givet att de här gränserna alltid har funnits. Men de är sociala konstruktioner. Gränserna kring nationalstaterna är inte gamla, kanske ett par sekel. De har inte kommit från Gud eller naturen, det är människor som har skapat gränser, säger Shahram Khosravi.

Har skett tidigare

Kanske kommer människorna en dag välja att organisera mänskligheten på ett annat sätt, resonerar Khosravi, och påpekar att det har skett tidigare.

– Om man direkt efter andra världskrigets slut sade att gränsen mellan Tyskland och Frankrike skulle tas bort, skulle ingen tro en. Men i dag finns där ingen gräns, folk kan flytta fritt mellan dem. Om man i mitten av 1980-talet pratade om att ta bort gränsen mellan Öst- och Västeuropa skulle ingen tro en heller, men i dag är det en realitet. Och vi säger att en värld utan gränser är orealistisk nu, men det kanske den inte är om 30-40 år.

Vad tror du behövs för att fler ska se öppna gränser som ett realistiskt alternativ?

– Vad som krävs är att man historiserar gränser, att man berättar för folk att de inte ska ta dem för givna, att de inte alltid har funnits, att de inte kom uppifrån. Det är det ena. Det andra är att folk ska inse att de inte fungerar. Gränser har inte lett till en bättre värld; de skapar elände, misär, blod, krig och hat, säger Shahram Khosravi.

En annan invändning mot öppna gränser är uppfattningen att en övergång från restriktiv flyktingpolitik till fri invandring skulle skapa kaos. Men vad öppna gränser skulle leda till är omöjligt att svara på, menar Shahram Khosravi. Det enda som går att göra är att spekulera.

– Man kan säga ”det blir kaos”, ”det blir social turism”, ”det blir invasion”… Men det är redan kaos för en stor del av jordens befolkning! Det är kaos för alla flyktingar, det är kaos för alla fattiga i världen. Men de som säger att det blir kaos – de har rätt – det blir kaos för dem som inte har kaos nu. Det är de som kommer att förlora på det, det kanske är därför de är oroliga.

Förlora – på vilket sätt?

– Förlora privilegiet att tillhöra den rika delen av världen som flyttar fritt, som kan få billiga varor, som kan få billiga tjänster för att det finns den här uppdelningen mellan den fria världen och den mindre fria världen, mellan dem som kan röra sig fritt och dem som inte kan göra det. Det är det som är förlusten.

”Massinvandring” uteblev

De som har varnat för ”social turism” och ”massinvandring” har också visat sig ha fel genom historien, påpekar Shahram Khosravi. Han nämner två exempel: när gränsen mellan Portugal och resten av Europa togs bort, och när Östeuropa blev en del av EU. Den av politiker uppmålade massinvandringen och ”sociala turismen” uteblev.

Bland de politiska partierna i Sverige säger sig de flesta i dag vara för en ”rättssäker” och ”human” flyktingpolitik. Trots att det finns gott om exempel på motsatsen – hur Sveriges och Europas flyktingpolitik orsakar människors död och lidande, vilket bland annat Tribunal 12 visade nyligen – ifrågasätter sällan de politiska partierna principen om reglerad invandring. Enligt Shahram Khosravi är det inte särskilt konstigt.

– Allt är organiserat i nationalstatssystemet och de politiska partierna är en del av staten. De kan inte motverka sig själva. Staten är ett organ som försöker ta bort eller skicka ut papperslösa, eller stoppa folk från att komma in. Så hur kan de samtidigt vara ett organ som kan försvara deras rättigheter?

Shahram Khosravi tror inte heller att en human flyktingpolitik går att uppnå inom nationalstatssystemet, åtminstone inte enligt hans definition av en human politik. Han är också skeptisk vad gäller mänskliga rättigheter för alla inom det nuvarande systemet.

– Mänskliga rättigheter är bara tomma ord, de betyder ingenting. Mänskliga rättigheter har funnits i 50-60 år men de funkar inte, för vem ska garantera mänskliga rättigheter? Det är stater. Och stater bryter själva mot mänskliga rättigheter. Så det är helt absurt. Staten skickar ut folk, de låter inte folk komma in – så hur kan jag förvänta mig att staten ska respektera deras rättigheter? frågar Khosravi retoriskt och fortsätter:

– För att få tillgång till mänskliga rättigheter måste man tillhöra en stat, och de som behöver mänskliga rättigheter är just de som inte har en stat. Jag behöver inte mänskliga rättigheter. Svensk lag försvarar mig, jag är svensk medborgare. Men alla papperslösa, alla flyktingar, de som är på båten i Medelhavet – det är de som behöver dem – men det är ingen som försvarar dem.

Vad tror du man kan göra för att lyfta den frågan?

– Det är bara att visa att det inte funkar. Det är många som gör det, genom dokumentärfilmer, studier, reportage. De bevisar att just de som har behov av mänskliga rättigheter inte har tillgång till dem.

Ser du något hopp om att situationen för papperslösa ska förbättras?

– Nej. Varför skulle det förbättras? Det kan förbättras individuellt, att en person får stanna, kanske genom att han eller hon gifter sig med någon lokalbefolkning eller får hjälp av Amnesty eller vad vet jag, men att situationen i stort blir bättre finns inget hopp om just nu. Papperslösa är längst ner i den sociala hierarkin, speciellt vid kriser – det är till exempel de som drabbas hårdast av den ekonomiska krisen, säger Khosravi.

Potential i pessimismen

Inte heller blir det bättre av att stater försöker göra det svårare för papperslösa och satsar ännu mer pengar och resurser på att bevaka gränser och deportera människor, menar Khosravi. Nej, han ser inte någon anledning att vara optimistisk. Därmed inte sagt att han har gett upp.

– Att vara pessimist betyder inte att vara passiv. Man kan vara pessimist och ändå aktiv. Jag tror tvärtom att i pessimismen finns en potential för förändring, som inte finns i optimismen.

Hur då – genom att man ser saker mer för vad de är?

– Ja, i pessimismen är man varnad, man varnar för kommande faror. Man är pessimist för att man är vaken, för att man ser vad som händer och vad som kommer att hända, och då kan man vara aktiv och göra någonting åt det.