Virginia Woolfs roman Orlando har efter sin utgivning 1928 intagit en given plats i den västerländska feminismens skönlitterära kanon.

Woolfs androgyna protagonist Orlando, som under romanens gång rör sig genom tid, rum och kön, har fascinerat feminister genom hela 1900-talet.

Tillsammans med Woolfs A Room of One’s Own samt Charlotte Perkins Gilmans The Yellow Wall-paper, är också Orlando ett av de mest citerade och analyserade verken inom samtida feminism.

Nu ger Nordstedts förlag ut Woolfs kronjuvel på nytt i en fin översättning av Margareta Ekström och därtill ett förord av Sara Stridsberg. Ett förord som i sig gör det väl värt att ta sig an denna feministiska klassiker på nytt.

Stridsbergs förmåga att närma sig och känna för fiktiva karaktärerer, så som Medea, Lolita och här Orlando, bryter på ett fascinerade vis upp distinktionen mellan fiktion och verklighet och låter oss se Orlando som mer än en litterär gestalt.

Istället blir Orlando bärare av den glädje, sorg, frustration, svaghet och motståndskraft som vi alla besitter. Orlando blir en syster, en medkämpe.

Ordvalet ”ta sig an” är långt ifrån slumpmässigt eftersom Orlando knappast kan klassas som en lättillgänglig och läsartillvänd bok. Woolfs prosa är detaljrik, svindlande och stundtals snårig.

Tvära kast mellan kön och tid skapar, med all säkerhet medvetet, en känsla av att vara desorienterad. Woolf kräver, med andra ord, läsarens absoluta uppmärksamhet och engagemang inför Orlandos tids- och könsresa.

Bland många saker – för Woolfs roman låter sig inte lätt reduceras till en feministisk pamflett – handlar Orlando enligt min mening om motståndets förutsättningar.

Om hur vi i ett visst avseende är bestämda av, och fjättrade vid, vår tid men hur det hos varje människa finns någonting som överskrider det sammanhang och de kategorier som karaktäriserar den epok vi befinner oss. Eller som Stridsberg uttrycker det i sitt förord:

Virginia Woolf låter Orlando flyga sin väg, hon låter henne springa och falla och sedan resa sig igen, hon låter henne både röra sig utanför historien och vara dess absoluta fånge, på samma sätt som den som skriver både är fängslad i ordens historia och samtidigt sparkar sig fri.

Samtidigt som Woolf visar på könsskillnad som en konstruktion som är föränderlig genom historien visar hon hur denna, sin grundlöshet till trots, blir köttslig, fysisk och närmast omöjlig att värja sig från.

Konstruktivism blir därför inte detsamma som en naiv frihetsideologi i Woolfs tappning. Orlando är ingen fri agent som på ett lekfullt och obesvärat vis träder in i, och rör sig mellan. olika könsidentiteter.

De klänningar som Orlando tar på sig som kvinna är inte enbart maskeradkläder utan får konsekvenser för hur Orlando tänker och för sig:

”Följaktligen finns det mycket som talar för att det är kläderna som bär oss och inte vi som bär dem; vi må ge dem form efter arm och bröst, men de formar våra hjärtan, vår hjärna och vår tunga som de vill”.

Vidare skriver Woolf: ”Mannen kan använda sin fria hand till att gripa svärdet; kvinnan måste använda sin för att hålla ihop sidenschalen så att den inte faller från hennes axlar”.

Här ser vi hur historien, som i sig inte är styrd av en deterministisk logik utan kan ses som slumpmässigt betingad, samtidigt får en tvingande funktion på de kroppar som befinner sig i denna slumpmässiga konstellation av tidstypiska ideal och idéer.

Samtidigt finns det något hos Orlando som ständigt överskrider hennes/hans könsbestämning. En form av undanglidande mångfald som ständigt är där, vare sig Orlando ikläder sig manliga eller kvinnliga attribut.

Detta framträder särskilt i romanens avslutande del, där ett myller av aspekter hos Orlandos jag räknas upp utan att försöka skapa en sammanhängande berättelse kring protagonisten.

Orlandos jag pendlar inte bara mellan manligt och kvinnligt, utan mellan ett myller av positioner. Kanske är det just det mångfald, snarare än de konkreta övergångarna från ett kön till ett annat, som är mest fascinerande med Woolfs roman.

Detta då det erbjuder oss en förståelse av motstånd som inte kräver en radikal brytning med historien utan som är där som ett ständigt överskridande i form av ett överflöd.

Hur mycket varje tid än försöker kontrollera jaget tycks det finnas något i oss som sparkar bakut i en vägran att bli entydighetens slavar.