För ett par veckor sedan upptäckte jag att jag har slutat sminka mig som mina fastrar. Tidigare har jag nästan uteslutande gjort precis som dem – bara markerat ögonen med ett skarpt tjockt streck av svart kajalpenna och svart mascara.

Men sedan hände något. Jag gick och köpte ögonskuggor i ljusaste ljusbrunt och rosa, ljusrött läppstift och sminkade mig på ett nytt sätt. Sedan tittade jag mig i spegeln. Ansiktet som blickade tillbaka på mig såg nytt och annorlunda ut.

Detta är inte odramatiskt. Det kan inte bara handla om att modet har förändrats. Därmed inte sagt att något skulle vara mer sant än något annat. Jag påstår inte att det finns något absolut i min konstitution som säger vilket som skulle vara närmast sanningen: att sminka sig som jag gör nu, att sminka mig som jag gjorde då, på något helt annat sätt eller att inte sminka mig alls.

Det som skaver är i stället att jag vet vad som värderas högre. Anpassningen till det sker bara halvt medvetet. Samtidigt manifesteras ett uppdelande av mig själv i konkreta handlingar. Framför spegeln med sminkborsten är det jag som delar upp mig själv på det sätt som möter minsta möjliga motstånd. Andra gånger är det omgivningen som uppmanar mig att dela upp mig, med ett liknande underförstått mål: att jag ska sluta göra motstånd.

Jag tänker på det när jag läser Lawen Mohtadis inlägg i den senaste tidens debatt om rasism i barnkulturen. Mohtadi skriver om hur hon vid ett tillfälle helt nyligen bemötte rasism genom att bland annat säga:

Det är näst intill omöjligt att få vara svensk om man ser ut som jag. Svensk är en väldigt skyddad identitet. (DN 3/10)

Svensk, tänker jag, är en så skyddad identitet att den knappast går att sminka sig till. Inte ens för mig. Ändå försöker jag.

Oivvio Polite skriver apropå rasismdebatten hur hans högläsningstimmar på mellanstadiet, där läraren läste Robinson Crusoe, blev ”intensivt obehagliga” för honom. Jag tänker att det också är ett slags uppdelande han beskriver: ”I dag kan jag plocka isär situationen, se hur det inom barnet som var jag upprättades ett avstånd mellan mig och mig, hur jag gjordes främmande för mig själv. […] Det var när rasismen var sanktionerad av den vuxna auktoriteten som jag inte längre höll ihop.” I dag, skriver Polite, är det den typen av situationer han vill skydda sina egna barn ifrån (Expressen 26/9).

Det är med en stigande känsla av olust jag själv följer rasismdebatten. Som ett självklart led i Tintin-debaclet rasslar det till i telefonslussen till Ring P1 och mitt kök fylls av upprörda röster som högljutt protesterar mot de ”lättkränkta” – det vill säga dem som vill belysa/kritisera nämnda rasism. I DN fick Jonas Thente ”nypa sig i öronen” när han fick höra att den tecknade karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns ”Liten skär och alla små brokiga” kritiserats för att vara rasistisk (12/9). Han tycker att rasismdebatten är trams.

En dryg vecka senare går också Makode Linde ut och försvarar den kritiserade karaktären i DN. Begreppet kränkt, i olika sammansättningar, förekommer inte mindre än sex gånger. I Lindes text verkar debatten reduceras till ett ”kränkthetsmästerskap” (28/9).

Därmed står den eller de som påpekar att något är rasistiskt plötsligt själv på de anklagades bänk. Fokus förflyttas från frågan om rasistiska stereotyper; min ilska förminskas i den massmediala debatten till ett rop på vargen. Detta är inte verklig rasism, får jag veta.

Jag märker hur jag går i fällan. Ansträngt försöker i diskussioner hävda att jag inte känner mig ”kränkt”; att det inte är min eller någon annans eventuella känslomässiga reaktion som är problemet, utan den strukturella rasismen och de olika uttryck den tar.

Men allt hänger ihop. Jag får flashbacks av det sena 90-talets feministdebatt så som den nådde en tonåring. Jag minns tjejer i debatter på teve och i min omgivning som inte ville kalla sig feminister. Upprört hävdade de: ”jag känner mig inte förtryckt”. Så enkelt dödade man då en hel diskussion om patriarkatets strukturella förtryck: genom att reducera den till en känsla som det ansågs jagsvagt att ha.

På samma sätt förminskas kritiken mot rasismens uttryck i barnkulturen i dag till en känsla. Så här lättvindigt förlöjligas ett ställningstagande mot rasism: den som höjer sin röst hånas som varandes lättkränkt. Ur det perspektivet har dagens rasismdebatt inte nått längre än feministdebatten på 90-talet.

Det är också här som det uppstår ett paradoxalt och dunkelt sagt krav på den med erfarenheter utanför majoritetssamhällets svenskhets- och/eller vithetsnorm: kravet på att dela upp sig själv. Ropen skalla: kan inte de som bråkar bara sluta vara så lättkränkta och se barnkultur som oss?

I den diskussion som spänner mellan alltifrån kulturdebatten i DN till Ring P1, utkristalliserar sig en alltmer aggressiv uppmaning om att sluta bråka och istället identifiera sig med normen – trots att normen verkar exkluderande och har formen av en skyddad identitet.
Detta är, smärtsamt nog, en paradox som inte går att sminka över.