När twittersignaturen @ladydahmer började berätta om upplevelser av tafsande under hashtaggen #tafs var det som att öppna en fördämning.

Berättelser om vardagliga och normaliserade övergrepp fullständigt forsade fram. Berättelser där  tafsandet blivit så accepterat som heterosexuell interaktion att den flicka som inte blivit tafsad på själv kan känna sig misslyckad och ”ful”. 

Mest anmärkningsvärt är kanske de många vittnesmålen om hur  vuxenvärlden legitimerat och avdramatiserat övergreppen. ”Han är sån”, ”han tycker bara om dig” eller ”du är ju så tidigt utvecklad, pojkarna är nyfikna” är bara några exempel på reaktioner från vuxna när flickorna vänt sig till dem för att få hjälp.

Sammantaget blir bara mängden av berättelser till en mäktig väv som åskådliggör med otäck tydlighet den mikromaktutövning som begränsar kvinnors liv (se till exempel FemPers artiklar om #micromachismo). 

Och att den gamla vanliga klatschen i rumpan ryms inom samma spektrum som att vakna av att en ”kompis” penetrerar en i sömnen. 

#tafs är en viktig rapport om en försummad del av vardagsförtryck. Läs den!