Ida Ali-Lindqvists artikel Dags att Sveriges sportjournalister slutar håna ridsporten väckte minst sagt blandade känslor. För ett år sedan hade den texten lett till eufori, den hade genast spridits bland forskare, journalister, feminister och ryttare. Äntligen, hade vi sagt, någon har skrivit offentligt det som vi har vetat så länge. I dag gör samma text mig mest besvärad.

Maken till dålig tajming ser vi inte ofta. Just när landets sportjournalister för första gången någonsin behandlar ridsport som en stor sport bland andra stora sporter, kritiserar Ali-Lindqvist dem för att göra det motsatta.

Ali-Lindqvist har naturligtvis rätt i att reaktionerna på landets sportsidor då hoppryttaren Rolf-Göran Bengtsson (rankad etta i världen) vann Jerringpriset, inte var bra. Tvärtom, det är ovanligt att så mycket förakt uttrycks över någon idrottsgren och sportjournalisterna visade prov på
extrem okunskap om ridsport. De verkade närmast vara stolta över att de inte kunde någonting om ridsport och de visade inga tecken på att vilja göra något åt det.

Tyvärr antyder Ali-Lindqvists artikel att hon som sportredaktör på Feministiskt Perspektiv delar den okunskapen och att hon inte har ägnat tiden sedan Rolf-Göran Bengtsson fick Jerringpriset åt att göra något åt det. Till skillnad från vad en hel del andra sportjournalister faktiskt verkar ha gjort.

Det är svårt att tänka sig att någon som ägnar ridsportjournalistiken uppmärksamhet, skulle ha kunnat missa den utveckling som har skett under året. Plötsligt har flera ryttartävlingar uppmärksammats på sportsidorna. Flera artiklar har också handlat om sådana närmast sportnördiga frågor som vilken häst Rolf-Göran Bengtsson ska välja att ta med sig till OS, Ninja la Silla eller Casall la Silla. Den sortens fördjupningar i detaljer när det gäller ridsport, har vi så gott som aldrig sett på sportsidorna förut.

Har Ali-Lindqvist helt missat den här utvecklingen?

Det är lätt att få det intrycket, inte minst när hon skriver att för henne ”dök Sara Algotsson Ostholt upp från ingenstans. Tragiskt.” Kanske är inte tragiskt rätta ordet, men nog är det underligt att Sveriges högst rankade ryttare i fälttävlan, som är den tredje största av ridsportens grenar, är okänd för en sportredaktör. Kanske än mer underligt att hon är okänd för en sportredaktör på en feministisk tidskrift.

Man hade kunnat önska sig att särskilt en sportredaktör på en feministisk tidskrift håller sig uppdaterad om de stora namnen och de stora framgångarna inom ridsport. Ridsportförbundet, och därmed ridsporten, är ju ett av de största specialidrottsförbunden inom Riksidrottsförbundet och starkt kvinnodominerat med runt 87 % kvinnliga medlemmar.

Dessutom, vilket ju är själva temat för Ali-Lindqvists text, har ridsporten mycket länge fått dras med låg status på sportsidorna. En studie för några år sedan visade att 1 % av utrymmet på landets sportsidor ägnades åt ridsport (trav- och galoppsporterna oräknade). Förutom osynlighet, möter ridsporten och dess utövare ofta nedlåtande attityder, inte bara på sportsidorna utan även på andra håll i samhället, vilket Ali-Lindqvist känner till och beskriver i sin artikel.

Varför har då inte Ali-Lindqvist själv lagt märke till utvecklingen på sportsidorna under året? Varför har hon inte sett hur mycket större utrymme ridsporten faktiskt har börjat få? Varför ser hon inte skillnaden mellan det positiva som skrivits i samband med att Sara Algotsson Ostholt tillsammans med sin häst Wega vann OS-silver i fälttävlan, och de bedrövliga attityder som mötte Rolf-Göran Bengtssons silver i OS 2008?

Jag kan inte tolka Ali-Lindqvists text på annat sätt än att hon genom att så dåligt hänga med i den utveckling som verkar pågå och genom att inte hålla sig uppdaterad om framstående idrottsstjärnor som Sara Algotsson Ostholt, själv understryker att man inte behöver veta något om ridsport för att kunna skriva om den.

Kanske är okunskapen bland sportjournalister det största problemet för ridsporten just nu. Okunskap signalerar, trots de bästa intentioner från till exempel Ali-Lindqvists sida, att ridsporten är oviktig. Man behöver inte kunna något om den för att uttala sig. Den okunskapen riskerar att legitimera alla de idrottslärare, klasskamrater, föräldrar och klasskamraters syskon som retar unga tjejer och killar som rider. De får gång på gång höra att ridning inte är någon riktig sport och att hästar passar bäst på smörgås.

Länge har de som retas haft stöd i sin nedlåtande attityd genom att sportsidorna har antingen negligerat eller hånat ridsporten. Just nu, precis just nu, sker varken det ena eller det andra på sportsidorna på något sätt som alltför drastiskt skiljer sig från hur alla idrottsgrenar behandlas emellanåt.

Just nu, precis just nu, saknar de som retar de unga ryttarna stöd från de i sammanhanget så normbildande sportsidorna. Jag tror verkligen att det finns bättre sätt att förvalta det här tillfället än genom att kritisera sportjournalisterna för gamla oförrätter. Och om de ska kritiseras för gamla oförrätter, ska kritiken komma från kunniga personer. Sportredaktör Ali-Lindqvist lyckas inte framställa sig som en sådan i sin artikel.