Förutom de 34 som har bekräftats döda skadades nära 80 personer och omkring 260 har
gripits. I dagarna kom först beskedet att förhandlingarna om borgen för de som sitter
i arresten kommer att skjutas upp – sedan meddelades det att de 260 åtalats för mord på sina 34 kollegor, vilket möjliggjordes av en juridisk mekanism som är en kvarleva från apartheidtiden.

För gruvarbetarnas familjer har det varit en svår tid. De första dagarna
var kaotiska då det tog tid att identifiera alla dödade och skadade, och
männens familjer blev först inte insläppta på bårhus och kliniker. Eftersom
Lonmin, företaget som äger platinagruvan, till stor del använder sig av

migrantarbetare kom många från andra delar i Sydafrika och närliggande
grannländer, vilket skapat än mer oro och svårigheter att få fram information
om nära och kära.

Sociala rörelser, frivilligorganisationer och kyrkor runt om i landet
arbetar med att bygga stödstrukturer. Några jobbar specifikt med att bygga
solidaritet mellan kvinnliga aktivister och kvinnorna som drabbades av
massakern. Det viktigaste just nu är att stödja protester mot polisen samt att
försöka se till att familjemedlemmarna får psykologiskt stöd, menar de.
Rapporter kommer som talar om att familjerna är djupt traumatiserade – och att

polisen fortsätter trakassera dem, med nattliga räder, fler arrester och
misshandel av deras män.

Kvinnorna i Marikana har formulerat en lista med krav. Några av dem är:

• En lista över alla som dödats, skadats och som
  befinner sig i arresten måste genast sättas ihop!
• De arbetande männen ska få igenom sina krav på
  12 500 rand i lön!
• Polisen måste lämna området nu!
• Släpp de som arresterats genast!
• De poliser som dödat, misshandlat och torterat
  männen måste åtalas!

Redan innan massakern var bostadsområdena kring gruvan enormt nedgångna och
rent hälsovådliga, vilket bland annat den kyrkliga organisationen the Bench
Mark Foundation skrivit i en rapport som släpptes strax innan tragedin. När strålkastarljuset riktats mot Marikanagruvan efter tragedin, har även enstaka kvinnor offentligt berättat historier om hur de ställs inför valet att ha sex med de som anställer personer till gruvdriften, eller att stå utan arbete.

Nu,rapporterar kvinnoaktivister, är situationen nästan ohållbar. Så många män är
döda och skadade, hållna av polisen – eller så fortsätter de att strejka.

Strejken har till och med spritt sig, hävdas det. Otaliga familjer står utan
inkomst, och många oroar sig för hur de ska få råd att betala borgen för dem
som sitter fast hos polisen.

Både den etablerade fackföreningen National Union of Mineworkers (NUM) och
den mindre Association of Mineworkers and Construction Union (AMCU) försökte få
arbetarna att avbryta strejken. AMCU:s ordförande Joseph Mathunjwa berättade
efteråt för pressen att han gick för att vädja till arbetarna att ge sig av
från kullen de tillfälligt ockuperade, eftersom han var övertygad om att
polisen förberedde en massaker.

Inget av facken fick gehör, och även om åsikterna går isär om vilka som
strejkat – NUM- eller AMCU-medlemmar – valde strejkande arbetarna sina egna

representanter och lyssnade inte till de fackliga ledningarna.

Lonmin hotar med att avskeda de som fortsätter strejka samt de som
gripits.

I dagarna kom också utlåtandet från obduktionerna: De flesta som dödades
sköts i ryggen. De försökte fly från polisen, inte springa mot dem, vilket
först rapporterades. Det finns vittnesmål som berättar att polisen besköt de
strejkande från en helikopter.

Den undersökande journalisten, fotografen och Pulitzer-vinnaren Greg Marinovich har upptäckt att flera arbetare sköts på nära håll, inträngda mot klipport utan möjlighet att ta sig bort. Ytterligare vittnesmål hävdar att många körts över av bepansrade polisfordon.

Och medan fackföreningarna skyller på varandra, regeringspartiet ANC och
dess allierade kommunistparti skyller på AMCU och andra opportunistiska
politiker, så försöker de omskakade familjerna få reda på vad som egentligen
hände.