Min första bild av jorden var beslöjat vatten. Jag tillhör dem som ser allting genom detta havsdraperi, och mina ögon har vattnets färg. Med mina kameleontögon betraktade jag världens föränderliga ansikte, betraktade med anonym blick mitt ofullständiga jag. (Incestens hus, Anaïs Nin)
Den fransk-kubanska författarinnan Anaïs Nin är kanske mest känd för sina erotiska noveller samt för sin omtalade relation med den – på sin tid – kontroversielle författaren Henry Miller. Inom feministiska kretsar har hon hyllats för sin modernistiska och experimentella prosa, i vilken frågor om subjektets heterogenitet och fragmentariska karaktär är ytterst närvarande, och samtidigt varit föremål för stark kritik från bland annat radikalfeministiskt håll på grund av sin omfamnande och utforskande lek med det feminina. Nin har kommit att bli en närmast my(s)tisk karaktär, vars spektakulära liv och de anekdoter detta producerade alltför ofta ges mer utrymme än hennes författarskap.
Anaïs Nin själv ansåg att det var hennes dagboksskrivande som var hennes främsta konstnärliga gärning då hon i dessa verkligen – som hon själv uttrycker det – syftade till att tala sanning, en omaskerad och naken sådan. Detta sanningsanspråk ansåg hon vara grundläggande för verklig konst. Genom dagboken upplever Nin livet en gång till, på ett mer verkligt sätt, bortom verklighetens slöja. Eller som Helena Eriksson – en av Nins svenska översättare – uttrycker det: ”Ingenting blir verkligt förrän det återupplevs i dagboken”. Här sker således en uppluckrande akt, där den primära erfarenheten inte ges företräde framför representationen av den samma. Det är inte i erfarenheten, utan i skrivandet av denna, som Nin upplever en effekt av explosiv autenticitet som vardagen inte tycktes kunna erbjuda henne.
I SINA DAGBÖCKER, som hon påbörjade redan i 12-årsålder, skildrar Nin till stor del sin Paristillvaro, kantad av möten med storheter som Henry Miller, Antonin Artaud samt hennes psykoanalytiker Otto Rank. Här reflekterar Nin kring sin barndom, den incestuösa relationen med fadern, sin position som skrivande kvinna och sina olika vänskaps- och erotiskt präglade relationer. I detta avseende kan Nins dagböcker läsas som en intim skildring av en intellektuell kvinnas inre själsliv och väg mot djupare självinsikt.
Samtidigt finner vi i dessa texter en radikal uppgörelse med det traditionella dagboksskrivandets form – som till exempel Augustinus Bekännelser – i vilket ett enhetligt, koherent och ”berättningsbart” subjekt skrivs fram. Nin är medveten om att sökandet efter det autentiska inte kan resultera i en entydig framställning eller progressiv utvecklingshistoria, i vilket det egna jaget framträder som en klart och tydligt definierad gestalt. När Nin talar om autenticitet är det därför inte i ordets gängse mening. Den sanning som blottas i dagboken är således inte nödvändigtvis en artikulerbar biografiskt baserad sådan, utan är snarare en sanning som berör varats och subjektets beskaffenhet, i sin ändlösa multiplicitet och mångtydighet. Det är inte främst ett biografiskt jag, utan snarare – vilket Gunter Stuhlman skriver i den engelska inledningen till Nins dagböcker – ”her journey in the labyrinth of the self” som framträder i dessa texter.
Man skulle således kunna säga att det är icke-närvaron och det ständigt föränderliga hos subjektet som dramatiseras i Nins dagböcker, och även i hennes prosa som hon själv betraktade som ett destillat, en mytologisering, av sina dagböcker. Det är utifrån denna insikt som vi kan förstå denna artikels inledande citat. Det är inte för inte som Nin väljer vatten som metafor för sitt förhållningssätt till sig själv och sin omvärld. Som både Luce Irigaray och Hélène Cixous har visat oss är detta föränderlighetens och rörelsens element per se. Inte heller kameleontmetaforen är där av en slump. Att försöka närma sig det autentiska innebär således skapandet av inte en men istället ett myller av berättelser. Att försöka berätta det egna jaget innebär med andra ord en slags förlust av det samma, i alla fall som en homogen entitet. Det som i det vardagliga livet kan framstå som uppenbart framträder, i ansatsen att sätta detta jag på pränt, i sin undflyende karaktär:
Jag vill fånga in alla mina tankar genast, men de far åt olika håll… jag vill säga hela sanningen, men jag kan inte säga hela sanningen eftersom jag då skulle vara tvungen att skriva fyra sidor parallellt, som fyra samtidiga kolumner, fyra sidor istället för denna enda… (Incestens hus, Anaïs Nin)
SANNINGEN SOM FRAMTRÄDER HOS ANAÏS NIN är således det faktum att det inte finns en sanning. Här finner vi återigen ett släktskap mellan Anaïs Nin och Hélène Cixous. Liksom hos den förstnämnda förstås det sanna för Cixous just det som inte kan fångas, numreras, eller ges en tydlig definition. Eller som Cixous uttrycker det i en intervjuboken Rootprints – Memory and Life Writing:
All that is stopped, grasped, all that is subjugated, easily transmitted, easily picked up, all that comes under the word concept, which is to say all that is taken, caged, is less true. Has lost what is life itself, which is always in the process of seething, of emitting, of transmitting itself.
Kanske är det i det verkliga försöket att berätta det egna jaget som sönderfallet av detta jag kommer. Men det rör sig om ett produktivt sådant. Det är när man misslyckas i försöket att uttrycka ”en sanning” som det sanna – i en helt annan bemärkelse – framträder. När vi försöker berätta oss själva inser vi att vi inte kan bruka oss av förenklande koncept (hur många av oss har inte haft känslan att inte riktigt kunna förmedla sig själv, den krypande och obehagliga känslan av att det alltid finns något som undflyr, gömmer sig, när vi försöker säga något om oss själva till en nära vän eller en älskare/inna), att det sanna inte kan avslöjas utan endast förnimmas som närvarande, som en rörelse.
AV STORT INTRESSE FÖR FEMINISTISK TEORI tror jag att denna aspekt av Anaïs Nins författarskap kan vara. Istället för att betrakta konstruktion och dekonstruktion av identitet som två separata moment, som så ofta sker inom detta fält, bör dekonstruktionen istället betraktas som en del av artikulationen och dess kris, och det som produceras i detta tillstånd. Att tala och försöka definiera sig själv blir således att samtidigt närma sig och blotta gränserna för denna akt, men därmed inte nödvändigtvis att misskänna den.
Med utgångspunkt i denna förståelse behöver våra artikulationer av det egna jaget inte förstås som sanningsbärande satser, utan snarare som meningsbärande sådana. Dessa är inte problematiska i sig själva, så länge vi inser dess narrativa och meningsgivande funktion och inte ser dem som fastlagda sanningar som fångar våra ”verkliga” jag. Istället handlar det om narrativ som vi väljer för att ge mening till våra liv. Eller som Nin själv uttrycker det:
Vad som får folk att misströsta är att de försöker hitta en universell mening till ett helt liv, och det slutar med att de kallar det absurt, ologiskt, meningslöst. Det finns inte en stor, kosmisk mening för allt, det enda som existerar är den mening vi själv ger våra liv, en individuell mening, en individuell intrig, som en individuell roman, en bok för varje person. Att söka fullständig helhet är fel. Att ge så mycket mening som möjligt till sitt liv tycker jag förefaller riktigt.
