I projektet “Ladyfest Malmö Räknar” har de sedan november förra året räknat antalet kvinnliga och manliga artister på musikscenerna på sex stora, populära musikklubbar i Malmö. Resultatet visar att endast 13 procent av artisterna är kvinnor.
I helgen arrangerar därför Ladyfest Malmö en tvådagarsfest med syftet att lyfta fram kvinnor inom musik- och kulturbranschen.
En av punkterna på programmet är en paneldebatt mellan representanter från Ladyfest och de ansvariga på de klubbar som de undersökt, under rubriken ”hur får vi en jämställd musikscen?”.
Ingen skillnad i statistiken
Tereza Franzén, en av arrangörerna av Ladyfest Malmö, ger sin bild av hur projektet ”Ladyfest Malmö Räknar” redan lett till förändring på ett plan, men också fallit till korta på ett annat:
– Det märks tydligt på klubbarna att tankesättet förändrats, de är mycket mer uppmärksamma på vilka artister de bokar in till sina arrangemang, och mer angelägna om att försöka få en bra könsbalans. Däremot märks det inte så mycket i statistiken, det verkar inte ha skett någon större förändring när vi ser vilka som faktiskt bokas till slut. Medvetenheten och viljan från klubbarna att förbättra könsfördelningen har ökat, men handlingskraften att fullt ut följa sin ökade medvetenhet har ännu inte visat sig.
Just diskrepansen mellan önskan till förändring och att faktiskt genomföra förändring blir debattens heta potatis, då de personer i panelen som själva driver klubbar på olika sätt ursäktar sin klubbs dåliga könsfördelning, orsakad främst av brist på duktiga lokala kvinnliga artister.
Inga undanflykter passerar
Tereza Franzén låter dock inte sådana undanflykter passera:
– Målsättningen är inte i sig att få exakt lika många kvinnor som män på scenen och vara nöjd där. Det är mycket djupare än så. En jämställd musikscen handlar också om allting bakom och runtomkring scenen, om vem som har ansvaret för ljus- och ljudteknik, hur ens arbetssätt ser ut och så vidare.
Helgens Ladyfest handlar inte enbart om musik. Här finns ljusinstallationer, konst och fotografier. Och ståuppkomikerna Elin Knyckare och Josefin Johansson, som kvällen till ära gör ett gemensamt specialframträdande. Med klockren ironi levererar de det ena grova skämtet efter det andra, och visar att männen visst inte ska få lägga beslag på och bestämma över vad som ska anses vara roligt och vad som går att skämta om. Josefin Johansson tar exempelvis tillfället i akt att folkbilda publiken kring oanade fördelar med kvinnors orgasmer:
Tänker använda sexuella trakasserier
– Visste ni att sprutorgasmen innehåller både fruktos och dextos? Jag behöver inga Dextrosol, jag kan bli pigg helt på egen hand. Behöver inte ens en hel hand, två fingrar räcker.
Emma Knyckare vill såklart inte vara sämre, och så fort hon intar scenen avslöjar hon sina planer om att börja använda sexuella trakasserier.
– Män har ju en tendens att tycka allt som kvinnor gör är så fruktansvärt tråkigt. Så jag tänkte att om jag då börjar med sexuella trakasserier så kanske killarna tröttnar och lägger av med det, och kanske börjar med virkning istället.
Ladyfestens riktigt stora nummer är dock en musikakt, men i en oanad genre. För när det slår som allra mest, då är det inte rock, pop eller hiphop utan Klas-Ingelaz, Sveriges tveklöst mest queera dansband, som gäller.
Qeera Klas-Ingelaz flyttar fokus
I Klas-Ingelaz möts dansbandens karaktäristiska melodier med icke-karaktäristiska queerpolitiska texter och könsöverskridande framträdanden. När bandet spelar är Ladyfest på topp, med en smockfull salong av dansande festdeltagare.
Med Klas-Ingelaz förskjuts också innehållet i Ladyfesten en aning, eftersom det på detta band inte gärna går att kategorisera kring kön, att räkna manliga och kvinnliga musiker. Klas-Ingelaz flyttar istället över fokus om representation från frågan om kvinnor och män på scenen, till sexualitetens område, som när de sjunger låten ”Tills den dagen”:
- Varför ser man så sällan man och man, hand i hand. En tjej mot tjej i en romantisk kyss. Varför har heterosexualitet lagt beslag på kärlek?
