Det finns inte mycket av värde i Pär Ströms nya skrift Mansförbjudet som består av en tröttsam uppräkning av lagar och offentliga projekt som han anser missgynnar män. Listan saknar analys, argument och diskussion. Katharina Tollin hittar ändå intressanta tolkningar av texten i sin recension.
Finns det något intressant att säga om Pär Ströms nya print-on-demand-produkt Mansförbjudet? Svaret är inte givet. Denna antifeministiska appell vill synliggöra den ”omfattande formella diskrimineringen” av män och pojkar – dito diskrimineringen av kvinnor/flickor beskrivs som ”synnerligen ovanlig” – och stoppa alla former av positiv särbehandling och aktivt jämställdhetsarbete. Regel-Sverige är, enligt Ström, besatt av kön och av att ”curla” kvinnor.
Ströms korståg mot mansdiskrimineringen är dock inte en översikt eller analys som bokens baksida felaktigt uppger, utan enbart en tröttsam uppräkning av formella könsskillnader i lagar och offentliga projekt som kan tolkas till mäns nackdel.
Jag skriver kan tolkas eftersom det förutsätter en läsare som, i likhet med Pär Ström, förefaller helt obekant med det omgivande samhället och dess historia. Han betraktar världen med häpna ögon och konstaterar att brottsrubriceringen mansfridskränkning saknas, att män inte har rätt att begära manliga förhörsvittnen och att det finns massor av projektsatsningar och statsbidrag för kvinno- och flickorganisationer. Konstigt och upprörande!
Metoden består i att ösa på med exempel, superlativ, över- och underdrifter och på så sätt nöta in en nyliberal kritik av jämställdhetspolitikens utgångspunkter. Alla exempel är absolut inte tokiga – vari består till exempel värdet i att ha olika straffskala för barnadråp för mammor och pappor? Ändå är det lätt att raljera över dem, eftersom det träiga staplandet av dessa exempel i princip är bokens enda innehåll.
De sista sidorna innehåller emellertid ett manifest för en traditionellt liberalt och könsneutralt regelverk som den enda formen av rättvist styre. Detta är, ur ett statsvetenskapligt perspektiv, förstås ingen udda politikteoretisk position. Det som är udda är att Pär Ström inte bemödar sig det minsta när det gäller att argumentera för sin sak. I en debattbok av detta slag borde det naturliga vara att engagera sig i den inomliberala diskussionen där andra liberaler (jag tänker på Martha Nussbaum eller Susan Moller Okin – men okej, Bengt Westerberg eller Birgitta Ohlsson) dragit helt andra slutsatser om hur man bör uppnå individuell frihet oberoende av kön. Argument? Diskussion? Onödigt, tycks Ström resonera.
Här skulle vi kunna sluta, men jag tycker ändå att Pär Ström trots alla brister har något att berätta. Och den berättelsen handlar om oss. Ström önskar att boken ska vara en ögonöppnare – och det kanske den kan vara, men på ett annat sätt än han tänkt sig. Det intressanta med boken är nämligen att den med all önskvärd tydlighet visar på den yttersta konsekvensen av könsreduktionism. Alltså problemet med att tolka alla sociala relationer och fenomen enbart genom kategorin kön och därmed utelämna andra väsentliga maktrelationer såsom klass, ras, etnicitet och sexualitet.
Detta är vad Pär Ström ägnar sig åt – han förstår allt från mäns högre andel i fängelser till särregler för kroppsvistering på flygplatser som ett uttryck för könsförtryck/diskriminering. Pär Ström utgör i den meningen en skrattspegel av det som Nina Power kallar för mainstream-feminismen. Det är som att Ström och hans meningsfränder ofrivilligt och spegelvänt imiterar den endimensionella feministiska analys som vi själva, sedan lång tid tillbaka, har problematiserat, kritiserat och modifierat genom debatter om begrepp som intersektionalitet, klassblindhet och heteronormativitet.
Kanske är Pär Ström vår egen bastard och anti-feminismen en ofrivillig del av oss, snarare än vår antites? Det är en obehaglig, men påträngande tanke. Kanske är det som kännetecknar anti-feminismen inte deras ovilja att förändra kvinnors underordnade position i samhället, utan deras enögda och förvridna användning av kön och makt som analysbegrepp?
Det senaste genomslaget för denna perverterade, men strategiskt fungerande, tankemodell är alliansregeringens beslut om att utreda på vilka sätt som män och pojkar missgynnas av ett ojämställt samhälle. Varifrån kommer ett sådant beslut? I vilken världsbild bottnar den? De exempel som Ström upprepar genom boken återkommer i utredningsdirektiven, men i en annan tappning. Uppdraget ska inte, betonar man, beröra mäns våld mot kvinnor. De exempel som istället anges är pojkars sämre skolresultat, mäns livssituation efter skilsmässor, mäns frånvaro i relation till barn, det faktum att män/pojkar som bryter mot könsmönster bestraffas hårdare än kvinnor/flickor, att män oftare begår självmord och oftare misshandlas av gärningsmän på allmän plats.
Är detta relevanta samhällsproblem? Utan tvekan JA. Är detta problem som alltid bör analyseras ur ett könsperspektiv? Antagligen inte. Jag föreställer mig att det obegripliga i mäns och pojkars överrepresentation inom allt från fängelsestraff till sämre betyg klarnar upp betydligt om till exempel kategorier som klass och etnicitet även förs in i analysen. Så vem är det egentligen som är besatt av kön här?
Det skulle vara fint om Pär Ström istället exempelvis plockade upp LO:s återkommande rapport Klass och kön innan han börjar fylla på nästa lista med exempel på mansdiskriminering. Inte för att kön inte är en relevant analyskategori – det vet vi att det är – men för att vi inte kan veta på förhand på vilka sätt kön är relevant eller om det alltid är den viktigaste maktaspekten för att förstå ett visst samhällsproblem.
Pär Ström återger det faktum att 53 män och bara en kvinna dog på sin arbetsplats 2010 – arbetsplatsolyckor kan alltså ses som ett utpräglat mansproblem. Det skulle kunna tyda på att det ställs hårdare fysiska krav på manliga arbetstagare i samverkan med normer om att en riktig karl minsann tar risker. Men riskerar alla män på arbetsmarknaden att ramla ner för en byggnadsställning? Nej.
Kön är viktigt, men var hamnar vi utan en analys av hårdnande arbetsförhållanden inom vissa sektorer, expanderande ekonomiska styrsystem som kräver ökade vinster och minskade marginaler, samt en rasifierad arbetsdelning som medverkar till att de farligaste arbetena fördelas till män i marginaliserade positioner? Svar: i värsta fall i Pär Ströms värld där vissa könsskillnader ogenerat övertolkas, med det strategiska syftet att förflytta vår blick från andra mer djupgående könsskillnader och från ojämlikhet i stort.
