För tjugo år sen skrev jag en artikel i Expressen med rubriken ”Pensionsmänniskan”. Jag hade då läst det första utkastet till det pensionssystem vi nu lider under och blivit förskräckt. I artikeln förutspår jag att en så stor förändring skulle komma att påverka inte bara ekonomin utan också det jag kallar samhällsfilosofin:

Den intressanta frågan är vilken människotyp man vill gynna (eller stimulera fram, om vi förutsätter att människan kan manipuleras till olika beteenden med hjälp av materiella stimuli). Vem är med andra ord den i dag unga människa som är Den Blivande Pensionären?

Pensionsmänniskan är, finner jag, en på en gång skrämmande och förbryllande figur. Han (för det är definitivt en man) har ingen utbildning, börjar arbeta vid 16 eller i nödfall ”först vid 19”, och tar aldrig ett halvår ledigt för att resa eller tänka utan lägger träget krona till krona på det fiktiva pensionskonto han uppfattar som sitt. Med jämna mellanrum kollar han hur mycket han har på sitt konto, och varje år förhandlar han med sin partner om en eventuell delning av pensionsrätten.

Det egendomliga är att pensionsarbetsgruppen uppfattade sin idealmänniska som modern, trots att den person de indirekt beskriver snarare är en svensk stachanovit.

Förslaget hade dittills främst kritiserats för att missgynna kvinnorna, men i min artikel hävdar jag att det borde kritiseras ”i minst lika hög grad av de unga män vilkas mål i livet inte är att jobba heltid i 50 år med siktet inställt på pensionen”.

Det som kom att bli det mest kontroversiella inslaget i pensionsreformen, premiepensionen, finns inte med i detta första utkast. Inte ens en misstänksam person som jag kunde ana att slutförslaget skulle ”göra sex miljoner medborgare till aktiespekulanter över en natt”. Den formuleringen har jag lånat från antropologen Anette Nyqvist, som följde arbetet med att informera om det nya systemet. Den svenska pensionsreformen är ett idealiskt studieobjekt för en policyantropolog, eftersom dess upphovsmän uttryckligt avsåg att förändra inte bara pensionssystemet utan också människors sätt att tänka och handla.

Hatet mot kvinnorna

Att ATP-systemet behövde förändras var de flesta överens om. En koppling till inkomstutvecklingen i stället för till inflationen och en justering av intjänandereglerna skulle sannolikt ha kunnat rädda ett enkelt och billigt system, som arbetarrörelsen hade kämpat så hårt för att införa. I stället fick vi ett oöverskådligt system med fyra gånger så höga administrationskostnader och om vilket det snällaste man kan säga är att en person kan veta vad hen har betalat in men inte vad hen kommer att få ut.

Jag har, än så länge, gott minne och är långsint när det gäller offentliga lögner. Men till och med jag hade faktiskt glömt bort hur stor del av den kampanj som föregick pensionsöverenskommelsen som baserade sig på rent kvinnohat. Förgrämda män ondgjorde sig över att kvinnor fick orättvist höga pensioner trots att de kanske arbetat deltid en del av sitt liv eller till och med varit hemma med barnen något år.

Högljuddast av alla i kritiken av det förment orättvisa ATP-systemet var den tidens riksdebattör, ekonomiprofessorn Bo Södersten, som hade garanterad plats för alla sina uppkastningar på Dagens Nyheters debattsida. Han drev linjen att det skulle vara ”raka rör” mellan vad någon betalt in till pensionssystemet och vad hen fick ut. Samtidigt hävdade han att daghem inte borde finnas för barn under tre år, och att fritidshem var onödiga.

Barnskötare och fritidspedagoger borde rationaliseras bort på samma sätt som hovslagare och slåtterkarlar. I professor Söderstens idealsamhälle arbetade alla heltid hela livet, och inga barn eller andra olönsamma varelser tilläts störa ackumulationen av de pensionspengar som så småningom antogs skola strömma ut ur de raka rören.

Även om Södersten var tydligast delades hans primitiva syn på vad och vem som gör det möjligt att betala ut pensioner av många andra förgrämda män, och det var det sättet att tänka som kom att prägla pensionsgruppens arbete.

Är detta demokrati?

Det var Bildtregeringen som tog initiativet till pensionsreformen, men målet var en bred parlamentarisk uppgörelse, varför man tillsatte en pensionsarbetsgrupp som bestod av de fem partier som från början accepterade att pensionen skulle baseras på livslönen.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som inte accepterade detta, uteslöts från förhandlingarna, vilket gjorde att alternativa analyser och värderingar från början rensades bort. Däremot lyckades de godkända partierna få med en del av respektive partis käpphästar i det slutliga förslaget, däribland premiepensionen, som drevs av de borgerliga partierna.

När slutbetänkandet kom våren 1994 var remisstiden så kort att ingen av de viktiga remissinstanserna hade tid att ta ställning till hela förslaget. Betänkandet med bilagor var på över 900 sidor, remisstiden rekordkort, varefter departementet hade två veckor på sig att läsa remisserna, ta ställning till synpunkterna och skriva den proposition som riksdagen skulle ta ställning till.

Varför denna orimliga brådska med en reform som enligt dess huvudarkitekt, Folkpartiets Bo Könberg, skulle vara till nästa istid? Jo för att riksdagen skulle hinna anta förslaget före sommaren. Det var nämligen riksdagsval i september, och alla insåg att förslaget inte skulle ha överlevt en valrörelse. Att låta folket i val ta ställning till en så viktig förändring vågade man inte.

Än i dag är pensionsöverenskommelsen helig för de fem partier som stod bakom den. Ingenting får hända som hotar att spräcka den överenskommelsen, kanske just för att den tillkommit under så manipulativa och odemokratiska former.

Hjärntvätt på statens initiativ

Det som från början intresserade mig var egentligen inte pensionernas storlek utan att man så tydligt hade som mål att förändra människors sätt att tänka. Alla skulle skrämmas till att börja tänka på pensionen redan vid unga år, och alla skulle varje år påminnas om sin kommande sannolikt lusfattiga ålderdom genom de brev som påstods visa hur stor eller snarare liten den framtida pensionen beräknades bli.

Redan i den allra första promemorian betonas vikten av informationen till den blivande pensionären, genomgående kallad han:

Den enskilde måste kontinuerligt informeras om den pensionsrätt som han förvärvar år från år och om storleken på den ålderspension som avsatta avgifter genererar. Under dessa förutsättningar kan han i förekommande fall frivilligt komplettera försäkringsskyddet upp till en högre ålderspensionsnivå.

Cynismen är total. Den som inte lyckas komma in på arbetsmarknaden eller tjänat så lite att pensionsrätten inte skulle räcka till hundmat kan alltså lyfta sig själv i håret och ta en privat pensionsförsäkring. En avsikt eller åtminstone en följd av de årliga pensionsbeskeden är just att skrämma folk till att komplettera med privata försäkringar.

Samtidigt lockade man med premiepensionens möjlighet att höja pensionen genom smarta placeringar snarare än genom träget arbete. En gigantisk och mycket dyr informationskampanj (folkfördumningskampanj vore ett bättre ord) sjösattes för att lära svenska folket att välja bland 800 fonder. Om det inte vore så fasansfullt tragiskt skulle det vara komiskt. Men det verkliga budskapet är att om inte pensionskapitalet har vuxit tillräckligt så är det ditt eget fel. Du satsade inte på rätt fonder.

Dick Forslund, som skrivit en intressant avhandling om sparande, pekar på det märkliga i ”att jag i denna fråga är helt ensam tillsammans med miljoner andra ensamma människor”. Han skriver fint om ”den kollektiva ensamhet som pensionsreformen skapat och som dess privata intressenter och offentliga tillskyndare propagerar för och undervisar om”.

Det är detta som är den mest katastrofala effekten av det nya pensionssystemet. Det har marknadsförts via en enorm propagandaapparat som satts in för att hjärntvätta svenska folket genom en serie lögner som åtminstone en del av de ansvariga måste ha varit medvetna om. Det pensionsindustriella komplexets desinformationskampanjer har tyvärr varit skrämmande framgångsrika och fantastiskt lönsamma för den undervegetation av fondmäklare och ”rådgivare” som lever högt på människors rädsla och okunnighet.

Inte bara skulle tiden som pensionär förstöras av att så många efter ett långt arbetsliv får så låga pensioner att de tvingas vända på varenda slant. Än värre är att man avsiktligt ville förstöra även livet före pensionen genom att skapa oro för något som ligger trettio, fyrtio år framåt i tiden och om vilket ingen människa på förhand kan veta någonting.

En ljusning?

Alla har inte gått på pensionsbluffen. Det har hela tiden funnits människor som kastat det orange kuvertet oöppnat, utan att bry sig om de amsagor det kunde tänkas innehålla. Nyligen såg jag en siffra som visade att bara två procent av de unga människor som kommer in nya i systemet bryr sig om att välja i det gigantiska fondutbudet.

Och långsamt börjar det släppas fram kritik även i de stora etablerade medierna. Svenska Dagbladets ekonomiskribent Joel Dahlberg har även skrivit en bok med den adekvata titeln Pensionsbluffen (Ordfront 2012).

Dahlberg är sympatisk och välinformerad inom sitt begränsade område. Han är, med all rätt, rasande över de lögner som politiker och pensionsmyndigheten sprider, inte minst genom de orangea kuverten: ””Det enda man vet om Jörgens pensionsprognos (…) är att den inte kommer att slå in.”

Han ironiserar över pensionsetablissemangets förtjusning över att systemet fungerar precis som det var tänkt och att ingen politiker behöver fatta obehagliga beslut om att sänka pensionerna. Det sker nämligen helt automatiskt, ungefär som ett självspelande piano.
Han visar också hur samma politiker som med gudsnådeliga tonfall moraliserar över folkets alltför korta arbetsliv och låter pensionärerna bära alla riskerna i pensionssystemet sett till att bevilja sig själva helt andra villkor. Läs gärna och elda under din vrede!

Men boken har också stora brister. En del beror på att Dahlberg inte följt tillkomsten av det nya pensionssystemet och därför inte är medveten om vidden av det bedrägeri som svenska folket utsatts för. Andra kan förklaras med att han är ekonomijournalist, med de begränsade vyer som tycks nödvändiga för dem som lever på att syssla med det snäva område som i dag kallas ”ekonomi”.

Jag tycker han underskattar de psykologiska och om man så vill kulturella effekterna av det nya pensionssystemet och det faktum att de effekterna – rädsla och brist på kollektiv solidaritet – inte var olyckliga biprodukter av systemet utan medvetet eftersträvades.

Saknar djupare diskussion

Som pensionär enligt ATP-systemet blir jag också besviken på att han som många andra tycks tro att ATP fortfarande fungerar som det var tänkt. I själva verket har ATP-pensionerna drabbats av både det gamla och det nya systemets svagheter och är i dag i reala pengar lägre än för tio år sedan. Tidningarna är fulla av beräkningar och råd om framtida pensionärers framtida pensioner, om vilka ingen kan veta någonting, men ingen tycks intressera sig för de reellt existerande pensionernas utveckling eller snarare avveckling.

Framför allt saknar jag en djupare diskussion om solidariteten mellan generationerna och om vad som bidrar till att trygga människors framtida pensioner. Till och med det nya pensionssystemets upphovsmän medgav i ett ögonblick av oväntad uppriktighet att alla pensionssystem är ”beroende av den produktion som skapas av de samtida förvärvsverksamma”. Johan Ehrenberg har skrivit bra om detta: om vi inte investerar, i människor och produktionsmedel, hjälper det inte hur många miljarder som satsas i aldrig så fiffigt konstruerade fonder. ”Vill du bli en trygg 75-åring är det en bättre investering att aktivera dig och förändra politiken.”

Mest obegripligt är att Joel Dahlberg valt att avsluta boken med en sjuttiosidig premiepensionsguide. När jag såg omslaget till boken, med en liten puff för att ”70 fonder granskas”, trodde jag det var ett skämt, en ironisk blinkning från författaren och förlaget. Men icke, obegripligt nog avslutas boken med en gravallvarlig genomgång av 70 premiepensionsfonder, den mest tvivelaktiga delen av detta system. Även du min Joel!

Jag tycker att de unga gör rätt som vägrar intressera sig för denna bluff. Och jag skulle råda yngre människor att oroa sig mindre för sin framtida pension och njuta mer av det liv de lever i dag.

Lästips

Jag vill rekommendera en liten bok utgiven av Institutet för Framtidsstudier. Den heter Mellan folkbildning och fondrådgivning. Nya perspektiv på pensionssystemet, vilket kanske inte låter så lockande. Men den innehåller några mycket läsvärda och bitvis dråpligt roliga essäer av bland andra Anette Nyqvist och Dick Forslund.