Elin Rubensson, LdB FC Malmö, var den enda som aldrig ingått i förra förbundskaptenen Thomas Dennerbys trupp. Och på tränarsidan kommer förra assisterande förbundskaptenen Lilie Persson att göra comeback.

Men Feministiskt Perspektiv ville inte diskutera ledartruppen eller spelare med den nya förbundskaptenen. Vi fokuserade istället på historien, utvecklingen och lyckan. Och sen hörde vi hur Pia Sundhage ser på att vår damfotbollsexpert sagt att ”Pia ÄR svensk damfotboll”.

När Pia Sundhage entrar presskonferenslokalen på Råsunda ler hon ett brett leende. Det första hon gör är att skaka hand med alla journalister, hälsa och presentera sig själv:
”Hej, jag heter Pia och det är jag som är ny förbundskapten”, säger hon och det går inte att konstatera något annat än att Pia är otroligt glad.

”Viktigt att respektera”

Pia Sundhage har just klivit rakt in i den dröm hon närt sedan tidigt 90-tal. Att träna det svenska damlandslaget i fotboll.

Redan innan, men framför allt efter, hon blev förbundskapten har hon hyllats över Sverige. All Sveriges media har velat ha en bit av fotbollspionjären Sundhage, och fansen har hyllat henne på twitter.

– Jag känner en fantastisk värme. Mina syskon har sagt att ”vänta nu, det tar nog slut. Du får se om du kan vinna den första landskampen”. Det kan komma negativa vibbar och kommentarer, journalister har alltid en synpunkt på hur man ska spela och vi kanske inte spelar på det sättet. Jag tror det är viktigt att respektera, säger hon.

Damfotbollen har utvecklats mycket sedan Sundhage själv spelade. Inte bara själva spelet utan också allt runt om kring. I dagsläget är damfotbollen mer i ropet. Det skrivs och det snackas om damfotboll. Antagligen är Pia Sundhages tillträde som förbundskapten en bidragande förklaring till det.

Fyra vinterdäck

Men damfotbollen har utvecklats snabbt, förutsättningarna för spelarna har blivit bättre. Och det finns en symbolik i att Sundhage gör sin första landskamp i just Växjö.

På tisdag möter Sverige Schweiz i staden där Sundhage skördade framgångar under början av 80-talet. När hon skrev på för Öster under våren 1982 fick hon för första gången betalt för att spela fotboll. Hon fick fyra vinterdäck för sina tjänster på planen.

Och utvecklingen – den har gått framåt. I dag kan de flesta elitspelare leva på sin fotboll.

– Det är fantastiskt. Jag tyckte då att det gick långsamt, men det har gått ganska fort, säger Sundhage och skrattar när jag för de där vinterdäcken på tal.

Och just de däcken blir symboliska för damfotbollens framfart. Men förutom det tänker Sveriges nya förbundskapten inte så mycket på den saken. Hon tycker mest att det ska bli kul att träffa de vänner hon har i Växjö.

– Jag tänkte på det ”Nu kan jag hälsa på den och den och den”. Det är väl ett underbart sammanträffande att det blir på det sättet.

Balansgång

Pia Sundhages ledarfilosofi har vi berättat om tidigare. Den handlar om att utveckla det man är bra på, göra det synligt. Jobba med det som är bra och inte fokusera för mycket på det som inte fungerar – för spelarna vet mycket väl vad de behöver bli bättre på utan att någon behöver skriva dem på näsan.

– Att spela på bästa fot. Vi gör varandra bra. Nu är jag så gammal att jag måste använda läsglasögon, de är positiva – positiva glasögon. Mitt glas är halvfullt…, säger Pia och sveper hälften av det uppenbart fulla glas som står på bordet framför henne:

– …och kommer så att förbli, säger hon när hon svalt och spridda skratt ljuder i lokalen.

– Jag ska försöka lyckas behålla det här positiva. Men det kanske är en match då det inte går bra, då ska man inte stå där och flabba. Men det finns heller ingen anledning att hänga ut spelare bara för att jag ska vara ärlig. Det blir en balansgång hur man uttrycker det, ord är viktiga, säger Pia under vår pratstund.

På presskonferensen pratar Sundhage om en tolfte spelare. Det påminner en del om det brandtal herrarnas förbundskapten höll för några veckor sedan. Men det finns några skillnader. Pia Sundhage talar inte till folket, hon talar till media. Hon har förstått hur viktiga media är för att intresset ska öka.

– Ni får ringa mig när ni vill. Jag kommer göra mitt bästa för att svara så ofta och mycket jag kan. Ni får ringa mitt i natten, OM ni skriver om damfotboll, om ni rapporterar om damfotboll, säger hon framme vid podiet. När jag och Pia får en pratstund för oss själva utvecklar hon det.

– Jag pratar ofta om att vi kan skapa en tolfte spelare. Det har vi chans att göra nu. Jag blir förvånad när det inte kommer mer folk, som mot Holland. I USA hade vi 20 000, okej vi vann OS. Men ändå… Det handlar om att vara tillgänglig för press, att förbundet ger så mycket information som möjligt, säger Sundhage.

”Omvälvande”

Avslutningsvis pratar jag och Sundhage om hennes roll i den svenska fotbollshistorien. Hon ler sitt breda leende och ser glad ut. Tillfreds. Hon är där hon vill vara och gör precis det hon alltid drömt om. Så, när hon står här och studerar sin dröm, sin och svensk fotbollsdåtid och samtidigt blickar mot framtiden.
Håller hon med mig? Är hon svensk damfotbollshistoria?

– Jag är en liten del av historien, på elitnivå. Jag har ju inte hållt mig så mycket på breddnivå så jag vet ju inte hur svensk flick- och damfotboll har mått på breddnivå. Däremot på elitnivå, det har jag ju följt sen jag såg den första landskampen som spelades, 1973. Sen var jag själv med i landslaget 1975. Det är nästan omvälvande det faktum att jag spelade en landskamp 1975 och nu står jag som förbundskapten, säger Pia Sundhage och drömmer sig bort i några sekunder.

Hon trivs med livet.