Mormors svarta ögon är Tanja Lorentzons egen föreställning, skriven och framförd av henne själv. Den hade premiär i november 2010 och har hittills spelat över 90 föreställningar både på Dramaten och på turné i Sverige och Finland. Och nu har föreställningen just flyttats från miniscenen Tornrummet till Lilla Scen för nypremiär.

Pjäsen har visats som veckans föreställning i SVT och spelats in för Sveriges Radio där Tanja regisserar och tre andra skådespelare framför verket. Tanja själv har utsetts till årets sverigefinne 2011. En riktig succéparad med andra ord.

Jag träffar Tanja Lorentzon på caféet på hörnet vid Dramatenen enkall fredag för att prata om föreställningen. Hur är det att få till en riktig succé?

– Jag försökte att inte tänka på det där så mycket överhuvudtaget faktiskt, berättar Tanja. Men någonstans måste man ju tro, eller i alla fall fantisera om, att det kan bli en riktig braksuccé. Jag tror alla människor som hållit på med något kreativt har den där drömmen. Speciellt när man skapar ett verk helt själv och är upphovsman till det.

– Om jag är en del i en föreställning så kommer inte samma fantasier. Samtidigt finns den totala skräcken för att det som man har jobbat så mycket med bara ska dö och att man kanske till och med blir utskälld för det. Så de där två låg som läskiga känslovirvlar i hela min kropp, mellan succé och katastrof. Men det här, säger Tanja och gestikulerar i luften, hade jag inte kunnat tänka mig.

Föreställningen, Mormors svarta ögon, handlar om Tanja, hennes mamma och hennes mormor. De får alla berätta sin historia som börjar i en stuga i Finland under vinterkriget där Tanjas mormor förlorar sin make och blir ensam kvar med två barn.

Tanjas familj flyttar till Sverige under 60-talet med den stora arbetskraftsinvandringen. När pappan lämnar dem tystnar finskan i den stora familjen och hos Tanja lever den kvar som ett minne i hennes kropp och en känsla av förlust.

Historien är samtidigt rolig och sorglig på gränsen till smärtsam. När jag såg den satt damen bredvid mig och grät. Det händer då och då, berättar Tanja.

– Ja, pjäsen är ju väldigt personlig men jag har aldrig känt att det är privat. På ett sätt känner jag att jag använder min familj för att berätta en samhällshistoria. Jag har ju valt vad jag vill säga och vad jag vill ta med. Varje person kan ju skriva tio olika pjäser om sitt liv. Det beror på vilket perspektiv man väljer. Jag har inte sett den som så personlig och utelämnande, men när jag började spela den så insåg jag ändå att den var det.

– Jag har nog alltid berättat mycket om min familj för nära vänner, just för att de alltid gör så knäppa grejer. Från början var det nog så jag hade tänkt att det skulle bli en härlig skröna om tokiga finska släktingar som gör helt galna grejer. Allt det fanns ju med i pjäsen men försvann mer och mer när jag upptäckte att kärnan handlade om den här förlustkänslan. Det var det jag egentligen ville skriva om, även om jag inte visste det från början.

Med alla spelade föreställningar och allt runtomkring har det varit ont om tid till att stanna upp känna efter, menar Tanja.

– Det är först nu som jag verkligen har kunnat njuta av det, under de här fyra föreställningarna på Lilla Scen. Det har varit så galet intensivt från dag ett. I och med premiären blev det ett sådant sug som jag aldrig har varit med om och det tog aldrig slut. Det var en turbofart som bara höll igång med intervjuer, gästspel i Finland, turné, teve. Så jag har inte hunnit njuta. Den riktiga glädjen, den kom nu efter nypremiären och då var jag verkligen helt salig. Jag kände att det var en nytändning.

Den enorma succén är ju inte någon slump. Varför tror du att pjäsen har blivit så populär?

– Jag tror att det är för att du egentligen inte behöver någon anknytning till Finland överhuvudtaget för att ta till dig den. Pjäsen handlar så mycket om sådant som alla människor funderar på. Varför har jag blivit som jag har blivit? Så rotar man långt tillbaka i tiden och försöker hitta alla de här konstiga vägskälen i livet som har fört en hit och dit. För mig var de stora vägskälen kriget och morfar som dog och att mamma bestämde sig för att stanna i Sverige. Annars hade jag varit uppvuxen i Finland. Det är stora val som någon innan mig har gjort som har placerat mig där jag är.

– Vi har ju också haft fattig-Sverige bara två generationer bort. De flesta har ju någon mormor eller farmor i ett torp i Norrland eller på Gotland eller var det kan vara. Alla känner igen den här stugan. Det är en jäkla klassresa som de flesta har gjort i sina familjer. Så det ligger inte långt bort från svenskar heller den här berättelsen. Jag tror att det är en del av styrkan i föreställningen.

För Tanja var Mormors svarta ögon hennes första skrivupplevelse. Det gick i ett långsamt tempo och hon upptäckte på en gång att skrivandet fick henne att må otroligt bra.

– Jag är en otålig människa men skrivprocessen för mig är väldigt långsam, berättar hon. Det var på ett sätt skönt att jag inte kunde forcera det. Det var utanför min kontroll. Men känslomässigt var själva materialet ibland jättejobbigt att skriva faktiskt. Jag hade från början bestämt att ingen av mina karaktärer på scenen fick tycka synd om sig själv eller gråta och så, men ibland kunde jag ändå titta på texten och känna ”Gud, vad det här är sorgligt!” Men jag hade inte förväntat mig att det skulle vara på något annat sätt.

Mormors svarta ögon berör starkt det svåra med att finna sin identitet i ett nytt land. Vad händer när du lämnat ett land och en kultur bakom sig? Vad betyder ditt utländska namn om du ändå inte pratar samma språk som dina släktingar?

Trots att föreställningens handling tar sin början redan 1939 så känns den rykande aktuell. Tanja berättar att det var en stor anledning till att hon skrev pjäsen.

– Beroende på var det finns konflikter i världen så kommer det nya invandrargrupper, säger hon. Allt går i cykler och då kommer alltid samma diskussioner upp. Första gången jag tänkte på det var när jag var 19 – 20 år och Ny Demokrati kom och det blev så accepterat att diskutera invandrarproblem och diskutera hemspråk och så.

– Jag tyckte att det var så konstigt att de aldrig refererade till oss som invandrargrupp och att de inte sa att ”det där har vi redan lärt oss av den stora finska invandringen – det här funkar, det här funkar inte”. Aldrig, aldrig, fastän det är precis samma problem. Som det här med att byta namn. Det är jättemånga finnar som har bytt namn i Sverige.

– Det har alltid stört mig. För problemen är ju precis detsamma men det är som att de springer på ett nytt problem hela tiden. Jag har lyssnat på Ubah Musses sommarprogram. Hon är från Somalia och jag kan tänka mig att Somalierna är dagens finnar. De har långt kvar till sin assimilering och är nog väldigt utsatta rent diskrimineringsmässigt. Så det är hela tiden olika grupper.

Just nu repeterar Tanja Fanny och Alexander som har premiär på Dramatens stora scen om några veckor. Hur är det att gå från det lilla till det väldigt, väldigt stora?

– Det är en perfekt kombo. Jag kände på en gång att jag ville vara med i Fanny och Alexander. Jag kan göra en mindre roll, det är bara skönt att inte behöva dra hela lasset. Så det är faktiskt bara lustfyllt. Och ett otroligt trevligt gäng med jättebra skådespelare. Det här är once in a lifetime så det är bara att åka med och göra det bästa av det. Det är ju ändå en stor anspänning att spela Mormors, men i Fanny och Alexander så är det någon annan som får bära den största anspänningen.

Redan nu filar hon på nästa projekt men vad det kommer att bli är ännu hemligt.

– Det är så nytt så jag kan inte säga det, säger Tanja. Men jag kom på en jättebra idé! Jag har tänkt hela året på om det finns något annat att berätta just för att jag tyckte att skrivandet var så roligt. För mig är det viktigt att det är något man har funderat länge på, om det är något som är ruttet eller inte fungerar. Det var ju utgångspunkten för Mormors. Sedan behöver det ju inte vara en svart historia för det. Det kan sägas med humor ändå. Drivkraften för mig är ”det här måste jag berätta”.

Jag och säkert fler med mig ser fram emot att se vilken historia Tanja Lorentzon kommer att berätta nästa gång.