I onsdags publicerade författaren Maria Sveland en artikel på Dagens Nyheter Kultur som under veckan blivit en av de mest kommenterade och debatterade inom sociala medier. Över 6000 personer hade delat texten direkt från DN.se inom mindre än några timmar. Under rubriken “Hatet som gör mig politiskt deprimerad” redogör hon för sin frustration över de allt bredare högerkonservativa och antifeministiska strömningar hon upplever inom politik och media.

Hade du väntat dig sådan uppståndelse?

– Den negativa responsen var ju väntad, att jag skulle få mejl från Pär Ström och så, men det som förvånat mig är all den kärlek jag mötts av. Jag har aldrig tidigare fått så här mycket positiv respons på något jag skrivit. Okända människor från hela landet har sms:at, mejlat och ringt och sagt att de känner igen sig, någon har till och med gråtit. I går ringde en skånsk äldre dam för att ge mig sitt stöd och i dag en norrländsk man som instämde i allt. Det ger hopp, det känns som att folk börjar få nog.

Vad är det de känner igen sig i?

– Beskrivningen av ett allt kallare samhällsklimat där radikalhögern påverkar det allmänna debattklimatet. En skavande känsla av att de politiska gränserna hela tiden förskjuts åt höger.

Hur länge har du funderat på innehållet i artikeln?

– Det började egentligen för massor av år sedan, med Folkpartiets förslag om språktest. Sedan dess har debatten förskjutits gradvis, nu har vi Sverigedemokraterna i riksdagen, och Karl Ove Knausgård sprider sin taskiga kvinnosyn utan att någon ifrågasätter den. Plötsligt hör man vänstermänniskor ursäkta sig för att de “kanske låter lite politiskt korrekta”. Det är en grej som verkligen stört mig – att högern förskjutit det begreppets innebörd till att bli nedlåtande. Som om vårt politiska engagemang inte var på riktigt!

Vad hoppas du händer nu?

– Att vi som är emot de här högerströmningarna tar vårt ansvar och visar att vi finns, i debatter, diskussioner, demonstrationer, på alla tänkbara sätt. Debattreaktionerna visar att det finns en motkraft.