I sin senaste bok Cinderella Ate My Daughter: Dispatches from the Frontlines of the New Girlie-Girl Culture gör den hyllade författarinnan Peggy Orenstein upp med den prinsessvurm som rått inom anglosaxisk populärkultur sedan millennieskiftet.

Varumärket Disneyprinsessor lanserades år 2000. Åtta hjältinnor från olika Disneyfilmer fördes samman till ett varumärke, frånkopplat de respektive filmerna. En intervjuad marknadschef talar om ”rosa faktorn”; tillverkar leksaksföretag rosa versioner av leksaker så köper föräldrar ett exemplar till sin dotter, utöver den ordinarie produkten som de köper till sin son.

Så införlivar flickor det outtalade budskapet att den ”riktiga” leksaken är till för pojkar medan de själva får nöja sig med det skära tröstpriset. Någon gång mellan åldrarna två och tre förstår de flesta barn att det finns något som kallas ”flicka” och något som kallas ”pojke” och någon väsentlig skillnad mellan dem.

Dikotomin vulva – penis har föga relevans för tultingar. För dem sitter könet i kläder, frisyr, leksaksval och favoritfärg. Permanens är svårfattligt för småttingar. Innan femårsåldern begriper de generellt inte att deras identiteter och anatomier är varaktiga.

De förutsätter att man kan växa upp till vilketdera av könen. Därför är just fyraåringar, i den ”flexibla fasen”, ofta självutnämnda könspoliser. Med denna vetskap framstår Disneyprinsessorna som ett genidrag.

De trollbinder tultor precis när de vill säkerställa sin kvinnlighet med vad de ser som kvinnorollen kondenserad och personifierad. Månne, inleder Orenstein Cinderella Ate My Daughter, är en prinsessa bara en prinsessa. Men sannolikt, argumenterar hon vidare, ingjuter prinsesskultur flickor med en självbild grundad på skönhet och behag, inte styrka, intelligens eller kompetens.