Samtidigt som Lydia Cacho har förärats ytterligare en internationell utmärkelse för sin oförtröttliga kamp mot våld och exploatering av kvinnor och barn har det skyddade boende hon drivit tvingats lägga ner.
Förra helgen var Lydia Cacho i Stockholm för att ta emot Palmepriset tillsammans med Roberto Saviano ”för deras oförtröttliga, uppoffrande och ofta ensamma kamp för sina ideal och medmänniskor. De påminner oss om nödvändigheten att rikta fokus också på länder som vi annars betraktar som demokratier, länder där särskilt kvinnor och barn utnyttjas på det grövsta, förslavas och förstört med hjälp av globaliserade kriminella nätverk som i sin tur också hotar själva demokratin som system”.
Roberto Saviano påpekade vid sin medverkan i Skavlan i SVT att även om den italienska maffian bara påbörjat sin närvaro i Sverige, konsumerar svenskar mycket kokain. Det gör att en stor del av pengarna från droghandeln hamnar i Sverige och betraktas som rena.
Och Lydia Cacho har i sina kartläggningar visat hur sexhandeln med barn och kvinnor bygger på korruptionen bland makthavare inom politik, myndigheter rättsväsende och näringsliv och efterfrågan från män från länder med låg korruption men god ekonomi – som Sverige.
Hon intervjuades bland annat av Svenska Dagbladet och hyllades av UN Women Sverige.
Dock nämndes inte att det skyddade och hårdbevakade boende som Lydia Cacho drivit för våldsutsatta kvinnor och barn i Cancún tvingats stänga. Boendet har attackerats av såväl kolleger till korrupta poliser som den organiserade brottsligheten och är det enda i sitt slag i östra Mexiko. I stället kommer Lydia Cacho och hennes medarbetare att starta ett nytt center med utbildningar för fred och jämställdhet. I ett brev som cirkulerat inom de feministiska nätverken förklarar hon situationen så här:
Kära kamrater och solidariska vänner,
Jag hoppas att det här året är fyllt av välsingnelser i alla era strider som är våra.
Vi var tvungna att stänga högsäkerhetsboendet CIAM Cancún AC. Så pass begränsade resurser låter oss inte erbjuda de tjänster som offren förtjänar. Påtryckningarna från den organiserade brottsligheten och statens svaghet i kombination med den juridiska maktens korruption gör det allt svårare för kamraterna som bistår offren. Under tiden drog den nya delstatsregeringen in allt stöd till offer som ideella organisationer står för, och ni – mer än några andra – vet det sätt på vilket resurser för att bistå offer för könsrelaterat våld och människohandel för sexuella ändamål fördelas omöjliggör en reell återintegrering i samhället, beskydd, och dokumenterad uppföljning. Det gör att allt fler bidrag inte räcker till uppehälle för de överlevande och att betala löner till experterna (som om ett så specialiserat arbete, för att det görs av professionella aktivister borde bygga på välgörenhet och utföras gratis).
Under de senaste två sexåriga mandatperioderna implementerade den federala regeringen via ett bra program för professionalisering och transparens inom civilsamhällets organisationer med krav på utveckling av modeller för certifierade tjänster. Men när dessa väl utarbetats fördelar hälsoministeriet de avsedda resurserna efter andra kriterier som går emot den verkliga avsikten med multidisciplinär behandling av offren.
Staten och dess program för stöd till offer erbjuder via sina institutioner inte adekvata lösningar för offren och deras familjer. Samtidigt tvingar de icke-statliga organisationer att simulera tjänster för att kunna ta emot offentliga medel (på samma sätt som de offentliga institutionerna simulerar dessa tjänster) och gruppen av professionella vid CIAM Cancún AC är inte beredda att hålla tyst inför sådant nonsens.
I den ensidiga retoriken i kriget mot knarkhandeln har det könsrelaterade våldet försvunnit ur från den offentliga agendan. Hela tiden låtsas fler ideella bidragsgivare, liksom de statliga programmen, stödja andra ändamål och, om de skulle stödja oss tenderar de att minimera och/eller upphöra med löner till experterna som bistår offren, och förbjuder utbetalningar till socialförsäkringssystem för kollegor som ägnar sina liv åt den här saken, vilket gör det omöjligt att trygga hälsan för de människor som försvarar kvinnor. På samma gång förvägrar, eller simulerar, den mexikanska staten dem systematiskt försiktighetsåtgärder mot det ökande antalet mordhot.
Genom allt detta skapas en ojämlikhet och en misshandel av de som försvarar kvinnor och barns rättigheter som är ohållbar och etiskt oacceptabel. Vi varken kan eller bör hjälpa offer genom att göra psykologer, jurister, sjuksköterskor, läkare, psykologer specialiserade på sexuella övergrepp mot barn, jourister och socialarbetare själva till offer. Mexiko förtjänar inte den typen av aktivism och dubbel diskriminering.
Om staten inte klarar att försvara offren och det civila samhällets organisationer är beredda att ta på sig det ansvaret förtjänar dessa respekt och garantier för att resurser från folket för folket används transparent och effektivt, och att de följer en multidisciplinär modell som inte gör nya offer av offren utan erbjuder ett autentiskt stöd som gör dem till överlevare och personer med egenmakt som känner till sina rättigheter och sprider kunskapen till fler. Bara så kan vi bryta den onda cirkeln av evigt offerskapande i vårt land.
Tio års arbete med att rädda människor i det här landet är ingen liten sak. Vi går igenom en period av stor sorg och klar känsla av förlust, men vi vet att det gäller att följa med och fortsätta framåt. Vi erkänner oss inte besegrade utan kommer bara att söka andra strategier för att kunna fortsätta arbeta, utan absurda uppoffringar och med större styrka och säkerhet. Konsekvensen kräver att försvararna av mänskliga rättigheter skyddar och försvarar sig själva på samma sätt och med samma metoder som de försvarar offren som de hjälper. Varken mer eller mindre.
Vi riktar ett djupt tack till de som under dessa år lyckades solidarisera sig för att hjälpa mer än 10 000 personer varje år, med särskilda bidrag och solidariskt, moraliskt och ekonomiskt stöd. Varje liv som skyddats var värt ansträngningarna, varje väckt hopp ger liv åt vårt eget hopp om att Mexiko en dag blir ett land fritt från våld, där jämlikhet är en fullständig rättighet och inte en gåva på undantag.
I mitt och hela Ciam Cancún AC:s namn skickar jag en varm kram, evigt tacksam.
Vi fortsätter härifrån, med det vi har och kan.
Stå upp för jämställdhet och fred, inte ett enda steg tillbaka.
Lydia Cacho
