Konjunkturinstitutets uppdrag och utmaning i frågan är, enligt Juhana Vartiainen, forskningschef KI, att lyckas förena den liberala, marknadsekonomiska synen på nationalekonomi med en jämställdhetsanalys som baseras på systemforskning och helheter. Det har länge funnits en spänning mellan de två fälten. Men nu har experimentell forskning kunnat visa vad många säkert redan anat, nämligen att beteenden och önskningar inte alltid fungerar utifrån rationellt tänkande utan är adaptiva. Alltså att våra val i hög grad påverkas av tradition, reklam, lobbying och är baserade på den kontext vi lever i.
Forskningen tillsammans med förståelsen av att små skillnader mellan kvinnor och mäns val i arbetsliv och hemma kan skapa stora förskjutningar av positionerna i samhället har lett till att ”den rationella mannen, eller Homo Economicus, har störtats från sin pelare”, åtminstone inom ekonomiforskningen.
Bortprioriteras i kristider
Många reformer har genomförts och det statliga skyddsnätet har utvidgats för att undanröja strukturella hinder för kvinnor att ta sig in på arbetsmarknaden under de senaste 50 åren. Även om den rationella mannen som norm börjat ifrågasättas så är det inte många av reformerna som genomförts efter 1990-talet.
Forskning som bland andra Jill Rubery, professor på Manchester Business School, presenterade visar att det finns en överhängande risk att det intresse, stort eller litet, som tidigare funnits för jämställdhetspolitik svalnar och bortprioriteras på grund av den ekonomiska kris som nu pågår i Europa.
Rubery talade om utvecklingen i Europa och USA de senaste åren. Hon menade att även om utvecklingen och krisläget ser annorlunda ut i Sverige finns det anledning att vara vaksam mot en diskurs som urholkar anställdas rättigheter i allmänhet och kvinnors i synnerhet.
Krisen kallas ibland för en ”he-cession” eftersom den på papperet ser ut att ha slagit hårdast mot männen, som är överrepresenterade i de mest utsatta branscherna som industri och konstruktion. Eftersom det dessutom satsats en del pengar för att upprätthålla hälso- och utbildningssystem som är kvinnodominerade yrken, har gapet mellan kvinnor och mäns sysselsättningsgrad till synes minskat. Men det är enligt Rubery på bekostnad av männen, inte genom några framsteg för kvinnorna.
Genusblindhet sprider sig
Jill Rubery varnade för den typ av retorik som kan underminera argumenten för en aktiv jämställdhetspolitik. I och med att en ökande andel kvinnor är familjeförsörjare i dag, är det inte troligt att många kommer gå tillbaka till hemmen, och det har blivit svårare att reducera kvinnors arbetskraft till en reservarmé. Men kvinnors anställningar präglas av sämre villkor – och nedskärningar inom offentlig sektor kommer att försämra dem ytterligare.
Rubery befarade att den låga standard som präglar kvinnodominerade anställningar, såsom deltid, låga löner och osäkra anställningar, kommer att fungera normerande även för männens anställningar – och alltså försämra villkoren för alla på arbetsmarknaden. Hon påpekar att i exempelvis England har man länge förlitat sig på att staten ska driva de här frågorna men i och med krisen förlorar frågorna status och nu är det snarare upp till de anställda att driva dem. Det kommer dock bli svårt utan en stark fackföreningsrörelse.
Jill Rubery menade att det finns ett antagande om framsteg inbäddat i diskursen kring jämställdhet – en tanke om att jämställdheten ständigt ökar – som man måste se upp med. Genusblindheten har snabbt börjat sprida sig inom EU i och med krisen, och jämställdheten är beroende av aktiv politik. Hon menade att Sverige skulle kunna utnyttja sin position och argumentera för att bibehålla ett tydligt genusperspektiv inom den europeiska unionen.
