Det går inte att lägga strukturella förslag utan att de påverkar individer, konstaterar Kristina Hultman och jämför förslaget att stänga kvinnor ute från försvaret med att män skulle stängas ute från föräldraskapet.
Ponera att en politiker lanserade förslaget att inga män längre skulle få vara föräldralediga. Inte ha ansvar för barn över huvudtaget.
Statistiken visar att många män är våldsamma. Mycket våldsammare än kvinnor. Med detta förslag skulle ett stort antal barn kunna skyddas från risken för våld.
Politikern skulle stöta på patrull såklart. Kanske till och med väcka osämja på nätet. Och vad skulle svaret bli?
Ja, vore hon Maud Eduards, professor i statsvetenskap, skulle svaret troligen bli att förslaget – som i fallet med kvinnorna i försvaret – är lagt på STRUKTURELL nivå och alltså inte behöver uppröra någon som individ. Plötsligt har förslaget ingen kraft. Idén skulle få sväva fritt någonstans uppe i de högre sfärerna. Eller för att travestera Eduards: ”Enskilda män får, precis som kvinnor, göra vad de trivs med.”
Här har vi den samtida genusvetenskapliga elitens problem i ett nötskal. Oförmågan att röra sig mellan den strukturella nivå där mönster kan skönjas och den individuella nivå där vi alla lever våra liv. Oförmågan att förstå hur politik går till, helt enkelt.
Det är som om det retoriska systemet kortsluter sig när verkliga människor med egna åsikter och egna liv infinner sig i debatten. Varför oförståelsen och isoleringen är störst inom statsvetenskapen borde någon reda ut.
Det som saknas hos många feministiska akademiker är helt enkelt dynamik i analysen och en genuin vilja att föra debatt med allmänheten om jämställdhet och feminism. Nu beskrivs reaktionerna på Eduards eget försvarsförslag lite nedlåtande som att ilskan ”flödar”. Så bemöt dem då. Jag har stor förståelse för att de är förbannade.
Ännu märkligare men också mycket avslöjande är Eduards definition av politik. Som den purist hon är drömmer hon om en maktordning utan tjänstemän. 100 procent idé. Min kritik av umeåforskarnas försök till jämställdhetstrashing tolkar hon som ett ”förhärligande av den svenska modellen”, när den i själva verket var ett försvar av Eva Moberg mot Edenheims och Rönnbloms illvilliga försök att skriva om den feministiska historien och plocka icke liberala genuspoäng.
Har professorn överhuvudtaget förstått den principiella frågan, undrar man.
