Bra att biståndsminister Gunilla Carlsson lyfter kvinnors roll för hållbar utveckling i världen, skriver Josefine Karlsson, IKFF, som kommentar till debattartikeln om hennes prioriteringar i FN:s högnivåpanel. Men den svenska regeringen har mycket arbete kvar att göra om inte en ministers agenda ska undermineras av andra ministrars.
Den 25 september publicerade Feministiskt Perspektiv Gunilla Carlssons debattartikel om den FN-högpanel som till nästa sommar kommer att ta fram en global utvecklingsagenda efter milleniemålen. Hon fokuserar i artikeln på kvinnors situation runt om i världen och poängterar att kvinnors villkor och krav måste lyssnas till, även på högsta nivå. Vi håller med. Precis som Carlsson skriver är kvinnors rättigheter inte endast en självklarhet i sig utan en förutsättning för en hållbar utveckling och demokrati.
IKFF är en internationell feministisk fredsorganisation. Vi är ingen biståndsorganisation utan driver politiska krav i var och ett av de länder där vi verkar. I diskussioner med våra systersektioner i länder som är drabbade av olika typer av konflikter, där det finns en utbredd fattigdom och stora klyftor, är det tydligt vad de identifierar som det stora hindret för att uppnå hållbar fred, nämligen militarismen.
Närvaron av vapen och militär leder till en våldskultur som genomsyrar samhället, som dramatiskt ökar våldet mot kvinnor, både genom systematiska våldtäkter och mäns våld mot kvinnor i hemmet. Närvaron av vapen utgör även ett ständigt hot som förhindrar kvinnor från att aktivt delta som politiska aktörer.
Nedrustning, avväpning och kontroll av vapenspridning måste därför vara en central del av utvecklingsagendan. När ett samhälle faller in i en väpnad konflikt backar utvecklingen med flera decennier enligt World Development Report från 2011. Risken att återfalla i konflikt är stor och det tar cirka tio år för ett samhälle att ta sig tillbaka till samma nivå av mänskliga rättigheter som innan konflikten. Vi är glada över att regeringen har bestämt sig för att öka biståndet till Afghanistan. Det behövs. Bistånd kan bidra långt mer än vad en svensk militär insats kan, men det tar tid. Det handlar om politiska prioriteringar och långsiktighet. Det måste också vara del av en koherent, samstämmig politik.
Politik för global utveckling (PGU) innebär att den politik som Sverige bedriver på ett område inte ska motverka ett annat. Här har Sverige mycket att arbeta med. Att sätta höga mål för bistånd, hållbar utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som vi säljer vapen till grymma diktaturer som kränker dessa rättigheter och till länder där det inte finns tillgång till rent vatten och mödrahälsovård, är inte bara ett hån mot människor i dessa länder, det är även kontraproduktivt. Det motverkar direkt de satta målen och det urholkar Sveriges trovärdighet som internationell aktör.
Det finns flera exempel på denna motstridig politik, inte minst vad gäller kvinnors rättigheter. Inom Sveriges utrikespolitik, ledd av Carl Bildt, i förhandlingarna om det internationella vapenhandelsavtalet, som ligger på handelsminister Ewa Björlings bord och som fallerade i somras, där Sverige inte förrän i sista stund, efter påtryckningar från det civila samhället, lyfte kvinnors säkerhet och rättigheter.
Precis som Carlsson skriver måste arbetet ske inom ramen för ett större internationellt engagemang. Men det måste även ske inom ramen för ett större engagemang inom regeringen där en ministers agenda inte undermineras av andra ministrars. Samstämmighet samt ansvarstagande för Sveriges sammantagna politik och vilka konsekvenser den får globalt är grundläggande för att vi ska nå en värld med långsiktig fred, hållbar utveckling och social rättvisa. Bra av Gunilla Carlsson att lyfta detta, vi hoppas även att dina kollegor hoppar på tåget.
