I juli 2004 gick en 20-årig kvinna, Marie Leonie Leblanc, in på en polisstation i Paris och anmälde att hon blivit överfallen på ett pendeltåg. Enligt hennes vittnesmål hade sex nordafrikanska män som hade fått för sig att hon var judinna slitit sönder hennes kläder, klippt av hennes hår och ristat ett hakkors på hennes mage utan att några av medpassagerarna hade ingripit.

Fallet blev en nationell skandal: ett tecken på att Frankrike återigen hotades av växande antisemitism och medborgerlig passivitet. Ingen kom på tanken att ifrågasätta berättelsens trovärdighet ens när det visade sig att inga vittnen kontaktat polisen för att lämna upplysningar till utredningen trots massiv massmedial uppmärksamhet.

Det nordafrikanska ungdomsgängets våldsamhet och de övriga medborgarnas passivitet sågs som skrämmande men logiska uttryck för samhällsutvecklingen. Presidenten Jacques Chirac beskrev händelsen som ”skamlig” och Israels premiärminister Ariel Sharon passade på att uppmana franska judar att emigrera till Israel.

Först när Leblanc fyra dagar senare bekände att hon hittat på hela affären kom mediernas källkritik och stereotypa berättelsers självbekräftande karaktär att diskuteras. Fallet blev utgångspunkten för filmen La fille du RER och det var med en stillbild från den som Mustafa Dikeç, kulturgeograf från Londons universitet, öppnade konferensen Urban uprisings vid Göteborgs universitet i onsdags.

Vad är det vi ser när vi ser en grupp nordafrikanska pojkar? Hur förhåller sig denna bild till begrepp som ”uppror”, ”folklig resning” och ”upplopp”? Hur vet vi vad vi ”vet” om ”urartade demonstrationer” och ”plundring”?

Det ska sägas med en gång att trots öppningsscenens suggestivitet i detta avseende blev genuskonstruktionens betydelse i dessa frågor, liksom kvinnors faktiska deltagande i urbana uppror, genomgående blinda fläckar under konferensen. Men det hindrar inte att föredragshållarnas perspektiv på upproren i Frankrike, Aten och London är av intresse ur ett feministiskt perspektiv.

Inget arkitektoniskt problem

Enligt Dikeç bör förståelsen av urbana uppror förstås mot bakgrund av bristande jämlikhet och ökande segregering i städerna. De massmediala och politiska berättelserna om de urbana upproren kännetecknas av ett förnekande av deras politiska dimension. Röster omvandlas till brus (voices into noises) genom att förorterna konstrueras som hotfulla platser på grund av invånarnas inneboende våldsamhet och benägenhet till brott. Dikeç noterar att denna konstruktion – som inte är ny utan har funnits ända sedan 1970-talets lågkonjunktur – sedan 1990-talet har rasifierats. Upproren förstås utifrån föreställningen om rasskillnad och kulturkonflikt.

Dikeç menar att upproren är protester mot social orättvisa, mot diskriminering, arbetslöshet, ekonomisk misär och brist på framtidsmöjligheter. Han raljerar mot uppfattningen att förorternas problem skulle vara arkitektoniska till sin karaktär. Nej, det är inte arkitekten Le Corbusier som är problemet, utan bristande demokrati. Förorterna konstruerades genom beslut ovanifrån och i en takt som inte tillät fungerande sociala och demokratiska strukturer att utvecklas. Ett problem som fördjupades när ekonomin stagnerade på slutet av 1970-talet.

I takt med att förortsproblemen rasifierades har de kommit att förknippas med frågor om fransk identitet och statens auktoritet. Islam kom i förgrunden dels genom Gulf-krigets kontext, dels genom konflikter kring den muslimska befolkningens visibilitet. Från att ha varit frågor för jämlikhetsministern blev de inrikesministeriets och säkerhetspolisens problem. Det innebar ett skifte från sociala investeringar och socialarbetare till polisiära åtgärder och militära insatsstyrkor.

Den tolkningsram som skulle ha kunnat möjliggöra en annan förståelse av upproren: att betrakta de folkliga upprorens plats som sanningsbärare i enlighet med fransk revolutionär tradition omöjliggörs av ”upploppens” rasifiering. Dikeç synliggör detta genom en jämförelse av presidentens diskurs kring olika gruppers upprorsmakare. I Lorient 2007 talade Sarkozy om ”hederliga människor” med förståeliga krav (de som gjort våldsamt uppror var vita fiskare) medan han refererade till upprorsmakarna i förortsupproren 2005 (där de som gjort våldsamt uppror var invandrarbarn) som ”slynglar” (voyous) och ”slödder” (racaille).

Demokratisk kris

Rasifieringen avleder blicken från allvarliga sociala problem såsom massiv arbetslöshet, stigmatisering, diskriminering, polisvåld, övervakning och repression mot förortsbefolkningen. Historiska sår, inte minst koloniala sådana, sammanförs med nutida svårigheter och framtidsoro. Dikeç citerar en invånare från Vaulx-en-Velin som menade att ”Algeriet-kriget är inte slut i Frankrike”.

Antonis Vradis, geograf från London School of Economics, kopplar rasifieringen av de urbana upproren till den demokratiska kris som blottlagts under upproren i Grekland. Vradis menar att upproret i Aten i december 2008 – då en polis dödade en sextonårig pojke i Exarchia, vilket föranledde uppror inom några timmar i Aten och i andra grekiska städer – innebar slutet på en tyst överenskommelse inom grekisk politik efter diktaturen som innebar att sociala uppror accepterades så länge de var avgränsade i tid och rum.

Våldsamma konfrontationer med polisen var ett vanligt inslag i varje generations inlemmande i det politiska livet. Upproren 2008 var speciella på grund av deras storlek och långvarighet och för att de genomfördes av vanligtvis osynliga grupper i det etablerade politiska livet i Grekland: skolbarn, anarkister och invandrare. Det var 2008 som invandrare för första gången blev en synlig grupp i samhällslivet. Upproren 2011 involverade däremot den befolkning som vanligtvis varit delaktig och synlig, dvs. den vita medelklassen, vilket enligt Vradis innebär att marginaliseringen har expanderat till en demokratisk kris där känslan av exkludering från politiskt inflytande inte enbart drabbar marginaliserade grupper, utan alla medborgare.